Jag blev sådär lite entusiastisk idag…kände mig lite pysslig och bestämde mig för att testa göra Cake Pops! För den oinvigde är Cake Pops precis vad det låter att vara. Kaka på pinne. Som Lollipop. Fast med kaka. Jag har sett otaliga varianter när jag surfat runt på diverse bakbloggar och receptet var ju löjligt enkelt. Ett paket kakor med fyllning, typ Ballerina eller Oreos, mixa till smulor och blanda med 50 gram färskost (philadelphia, tex). Forma bollar, sätt dem på spett och doppa i smält choklad. Sen är det bara att garnera efter fantasin. Och min fantasi är det ju som bekant inget fel på, i synnerhet inte när det gäller att baka. Jag tänkte göra Pops med Halloween-tema! Döskallar, mumier, läskiga fingrar och små spöken med lakan av mmf. För cake pops är ju såååå enkelt. Jo jävlar du.

Mixa kakorna var inga problem, jag gjorde en sats av Ballerina Kladdkaka och en sats Singoalla Blåbär. När färskosten var i blev det busenkelt att forma små bollar. Smälta choklad kan jag också. Ungefär här började det gå utför. Den vita chokladen till mina döskallar och mumier klumpade sig, den ljusa chokladen rann som vatten och ville inte stelna. Och som grädde på moset blev bollarna så tunga när de var doppade i choklad att de allihop kanade ner för spettet… Och mitt vita lakan av mmf blev liksom spiken i kistan för den stackars boll som fortfarande stolt satt kvar i toppen av sitt spett. Skit. Jag gör härmed officiellt slut med allt vad blockchoklad heter, det går ju inte att jobba med. Nästa gång jag ska baka får jag investera i lite såndära non-temp… Men de kanske smakar okej ändå? Näe. Mina pops var så sliskigt söta att tungan krullade ihop sig i munnen och gömde sig i gommen… Vilken flopp.
Det blev Cake Flops…helt enkelt.

Vad är motsatsen till en flopp då? En flipp, kanske?
Veckans flipp har nog Anton haft. Hans helg, och början på höstlovet, har varit helt kanon. Halloween-disco i fredags, födelsedags-disco igår och idag: hans allra första judo-träning!! Sonen har långt om länge frågat om han kan få prova judo, men tyvärr har klubben haft vattenskada i lokalen och all verksamhet har legat nere. Men nu är den alltså äntligen igång igen!
Antons grupp (barn 8-12)var liten men naggande god, 3 pojkar. Klubben satsar på ganska tajta åldergrupper istället för att klämma ihop alla barn 6-13 år i samma grupp. Så det finns en grupp för 6-7 år, en för 8-12 och en för 13-16. Eftersom Hedemora inte har någon egen judoklubb längre kan det nog komma lite tillskott därifrån också, så grupperna växer antagligen vartefter terminen går. Men just idag var de alltså tre tappra kämpar, som hade tokroligt tillsammans. Anton var eld och lågor när vi kom hem igen och längtar redan efter nästa söndag.
Jag kan inte förneka att det kliade lite i fingrarna efter att få prova själv…Jag har aldrig tränat judo förut, men ju-jutsu och kickboxning har jag tränat så helt grön är jag inte i kampsportsvärlden. I och för sig har jag inte tränat på…låt oss säga ”väldigt länge” (om jag skriver hur länge sedan det var kommer jag känna mig snudd på förhistorisk) så jag räknar mig själv som fullkomlig nybörjare.

Näe, nu ska vi mysa till det med en kopp te här i TV-soffan! Flipp på er!

På måndag är det Halloween, hörni! Fast…eftersom det inte är en särskilt etablerad tradition här i vårt avlånga land får man nog räkna med att det kan knacka på dörren från och med ikväll och en hel vecka framåt och där utanför finna ett gäng bus-eller-godis-sugna barn! Vi har haft en påhälsning ikväll. Jag kunde inte motstå att busa lite med dem, så jag drog på mig en monstermask innan jag öppnade. Tre töser var där, utklädda till tjusiga häxor! Den ena häxan backade när jag öppnade dörren och skrattade lite nervöst när hon såg masken, men jag tror inte att jag skrämde dem till några bestående men.
Den officiella dagen för ”bus-eller-godis” är förresten på måndag. Om nån undrade. Alltid 31 oktober.

Ikväll var Anton på månadens andra halloween-disco. Förra veckan var han ju liemannen, men den här veckan var det dags för paradnumret; zombien!! Hasses rara syster kom hit och sminkade Anton, och Antons kompis Hugo lånade ut zombiekläderna han hade på sig på förra discot. Utstyrseln och sminket blev helt perfekt. Faktiskt så perfekt att sonen kammade hem första pris i kvällens tävling ”bästa utklädnad”!
Det var en nöjd liten gosse jag hämtade hem efter partajets slut. Men illamående…han hade druckit så mycket läsk att hans zombie-vita ansikte var snudd på grönt av illamående när vi kom hem…

Tuva då? Hon var trött som få idag, somnade kvart över åtta! Jag vet inte än om det är bra eller dåligt…å ena sidan kan det ju bara vara så att hon är trött och kommer sova hela natten. Å andra sidan kan det lika gärna innebära att hon vaknar om ungefär 30 minuter och håller låda fram till småtimmarna… Jag hoppas på alternativ nummer ett!
Själv är jag också ganska mör, måhända är Tuva och jag trötta av samma anledning? Vi var nämligen och vaccinerade oss igår, mot säsongsinfluensan. Jag började känna mig mosig och matt redan igår och har varit trött som tusan hela dagen. Fast jag vet ju att det går över, så det är bara att bita ihop. Hellre lite trött några dagar än dyngsjuk i influensan!
Tuva tyckte inte att jag spelade riktigt rent när vi for till vårdcentralen för att ta sprutan. Jag frågade nämligen bara om hon ville ta en sväng med bilen, vilket hon gärna ville, förstås. Men…när det gick upp för henne vart vi parkerat någonstans anade hon ugglor i mossen.
– Mamma? Hem. Nu!
– Näe, vi ska in här förstår du.
– Nej. Hem. Nu!

Sköterskan fick onda ögat och krokodiltårar, och så fort sticket var över siktade Tuva på dörren.
– Tack. Klart. Hejdå. snörvlade hon fram mellan snyftningarna.

Lilla gumman, om jag bara kunde förklara för dig varför jag utsätter dig för de där sprutorna… Influensan skulle med all säkerhet betyda sjukhusvistelse. I bästa fall på barnkliniken, i värsta fall på intensiven… Men jag kan inte förklara, så jag får nöja mig med att trösta dig och tala om hur otroligt modig du är!

Måndag igen, då. Vi börjar komma in i vår nya lunk, hela familjen börjar hitta in i vårt nya mönster. Jag trivs superbra på jobbet, börjar känna att allting (som jag faktiskt var rädd att jag glömt) börjar komma tillbaka. Pedagogen i mig har bara slumrat, inte försvunnit.
Mina kollegor och jag kom idag att tala om min anställningsintervju, ett samtal som fick oss alla tre att kvida av skratt eftersom deras version och min var så långt ifrån varandra att det inte kunde vara annat än komiskt!
Hur jag upplevde det har jag ju skrivit, att jag mer eller mindre kände mig som ett lallande pucko utan koll på nånting. Särskilt när det kom till så ( i en stressad situation) svåra ord som ”barnsyn”.
Kollegorna, å andra sidan, hade fått berättat för sig att jag var helt rätt person för tjänsten och att jag hade sååå braaa barnsyn!! Haha, vi skrattade så tårarna sprutade!! Jag var visst ingen lallande idiot i alla fall. Men det var väldigt roligt att höra båda sidor av samma händelse, tänk så olika man kan uppleva en och samma situation!

Och min barnsyn är det inget fel på. Jag ser varje barn som en kompetent liten människa, med alla möjligheter framför sig. Utmaningen för mig som pedagog ligger i att erbjuda utmaningar, uppmuntra varje barn att tro på sig själv och sin egen förmåga, och häftigast av allt är att få vara med när utmaningar övervinns. När ett nytt ord upptäcks och uttalas, första gången den envisa pärlan hamnar på tråden, första gången barnet själv klarar av att dra upp dragkedjan, när bokstäver och siffror erövras… allt, från litet till stort. Det är grymt!!

Tuva fann sig ju tillrätta med den nya situationen direkt, att få ha Linda ännu fler timmar i veckan var inget som Fjärilen hade minsta lilla invändning emot! Nu rullar alla rutiner på också; ridning, simning, skola, simning igen och så skola. Något varje dag! Hennes envisa hosta har varit väldigt beskedlig idag och vi håller tummarna för att det är kortisonet som utövar magi i trötta luftvägar.
I fredags var Tuva ryyysligt avundsjuk på sin bror…han gick nämligen på disco. Det bestämdes lite hastigt och lustigt, planen var nämligen att han skulle gå på disco nästa fredag…men så visade det sig att det var disco i fredags. Också.
Själv jobbade jag och kom hem strax efter fyra.
– Hej mamma! Du, H kommer och hämtar mig tjugo över fem, vi ska på disco. Han ska vara zombie och jag liemannen!

Shit. Knappt en timme på mig att få maten på bordet och sonen färdig för disco. Lägg till en dotter som passar på att göra nr 2 som heter duga, mitt i matlagningen. Resultatet blev en väääldigt hastigt ihopsvängd Biff Stroganoff vilken serverades kl kvart över fem medan Antons skjuts satt vid köksbordet och väntade… Herrejösses!
Nåväl, jag fick iväg pojken i alla fall, och skickade med honom en peng som räckte både till inträde och en hel del gotta. Men…jag lade den i fel ficka. Det fanns nämligen både ”vanliga” fickor och sidofickor på byxorna. Jag tänkte att eftersom hans dräkt är lång är det smartast att stoppa sedeln i sidofickan, som sitter längre ner. Jag lade den där och talade om för Anton vart jag lagt den. Han glömde lyssna.. Väl framme och i kön, hittade inte Anton sedeln utan trodde att jag glömt stoppa den i hans ficka… Åh, vad jag fick ont i magen när han berättade det. Jag kände hur jag skulle ha känt, om jag var nio år, på disco. Fullt med barn både framför mig och bakom mig i kön…och så har morsan inte stoppat ner några pengar!! PINSAMT!!!
Nioåriga Ida hade förmodligen känt sig så förödmjukad att hon börjat lipa….

Som väl var hade Anton schyssta kompisar som lånade honom pengar. Både till inträde och gotta. Puh!
Han hade en toppenrolig kväll och jag fick hämta hem en svettig, rosig och glad liten lieman på kvällen. Nästa fredag är det dags igen. Då ska Anton vara zombie. Med sår i ansiktet och allt. Jag börjar redan känna pressen över hans sminkning…önska mig lycka till!

Anton har 2:ans multiplikationstabell i läxa till imorgon. Hela klassen har samma läxa, och det är andra veckan de jobbar med samma gångertabell efter som de allra flesta fortfarande är osäkra på den. Så även Anton. Men hur underlättar man inlärning hos någon som har svårt att koncentrera sig och har myror i brallan? Genom rörelse, förstås!
Vi studsade oss helt enkelt genom hela tabellen, gång på gång. Jag tog ett skutt medan jag sade ett tal, och Anton fick ta ett skutt när han svarade. Hur kul som helst, och det blev rätt varje gång! Vid läggdags övergick vi till att ta ett tal per trappsteg på väg upp till Antons rum, funkade också finfint. Det måste jag lagra i minnesbanken för framtida knepiga läxor!

Innan vi kom på vår multiplikationstabell-lek var det dock inte lika glada tongångar… Ännu ett i raden av alla ändlösa gräl kring maten. Pojken äter ju snart ingenting! I och för sig bjöds det kokospanerad sejfilé idag, men upplägget för grälet är detsamma för alla maträtter utom pannkaka, korv, köttbullar eller tacos… Anton petar i maten i en dryg halvtimme, tills Hasse och jag har ätit upp. Efter 45 minuter börjar vi så smått duka av medan sonen sitter och beklagar sig över att maten är kall. Och äcklig. Suck. Karusellen är igång. Men men, snart nog kickar tonårshormonerna in och då lär jag väl knappt hinna handla i samma takt som han äter!

Tuva har varit på besiktning idag. Rutinbesök hos Dr Kalkyl! Hon gick igenom utan anmärkning, haha!
Vårt enda aber är det sega, envisa slemmet som fortfarande hänger i och inte vill ge sig. Vi spånade om allt möjligt och kom fram till tänkbara lösningar. Grundproblemet är ju att Tuva inte får upp det, utan drar det upp och ner i luftvägarna tills det blir segt som vispad äggvita. Den bästa lösningen vore antagligen en hostmaskin eller en PEP-mask. Men det har vi redan provat, nackdelarna slog ut fördelarna. Tuva är så rädd för allt med mask att hon ju vägrade gå in i sitt rum igen, sedan hon sett hostmaskinen där en gång! Så vi ska blåsa bubblor i vatten med sugrör istället. Mycket roligare!!

Faktiskt så roligt att hon tycker att vi borde ägna oss åt lite bubbelblåsning just nu…istället för att försöka somna, hihi.

Puh! Vi har varit iväg på en liten shoppingtur i eftermiddag…det är nämligen ett gossebarn här hemma som växer så det knakar!
Det börjar ju bli lite kallt ute, så vi har rekognoscerat förrådet av vinterkläder. Anton provade, glad i hågen, det fina skidstället vi köpte åt honom förra året.
– Titta mamma, jackan sitter ju fortfarande jättebra!
– Men Anton, den ser lite kort ut. Sträck ut armarna framför dig så får vi se…

Sonen sträcker fram armarna, och jackärmen kryper upp mot armvecket.
– Hm…suck, betyder det här att vi måste åka och shoppa kläder? (här hade sonen en lätt anstrykning av panik i blicken)
– Nja, jag vet ju vad du har för storlek och så. Vi kan beställa en skiddress på nätet.
– Jaa, det gör vi!!!! (väääldigt lättad son)

Men så var det ju det här med skorna. Och fötterna i dessa skor. Fötterna som tycks växa så fort man släpper dem med blicken! Förra årets vinterpjuck gick hädan av naturliga orsaker, så som det slitage en 8-åring utsätter dem för, men även om de fortfarande varit gångbara så hade de aldrig gått på foten. Så idag släpade vi med oss vår inte särskilt entusiastiske son för att shoppa skor. Han höll dock humöret uppe med tanken på att vi efter skobutiken skulle gå till BR Leksaker och köpa smink till ett stundande Halloween-disco (Anton vill vara zombie, helst med ett häftigt sår i ansiktet). Jag höll på att trilla omkull när vi mätte foten och kollade vilken storlek vi skulle leta efter. Minst 34. MINST!
Herregud, nästa vinter kan han börja knycka skor av farmor eller faster och mina egna skor går nog inte säkra i särskilt många år efter det!
Två par skor fick det bli, eftersom erfarenheten har lärt mig att barn blir blöta om fötterna året om, och skor tar sin lilla tid att få torra igen. Han fick en bekväm känga och ett par ”Powerboots”, superdupervarma vinterstövlar. Det sistnämnda paret fick vi ta i stl 35-36 för att det skulle stämma med måttet på foten!

Imorgon ska Anton få hänga med ut och sitta på älgpass för första gången, så det nya vinterstället och de varma stövlarna kommer nog väl till pass. Jag har plockat fram kläder att ha under åt honom, och på den fronten behövs visst också lite uppdatering…långkalsongerna som jag hittade kommer förmodligen att sitta som ett par tyrolershorts på honom imorgon….

Så var min första arbetsvecka på nya jobbet nästan till ända! Jag börjar väl få halvhyfsad koll på läget, resten listar jag ut längs vägen. Huvudsaken är i alla fall att barnen accepterat mig, vilket de gjorde första dagen. Jag jobbar med 4-5 åringar och det visade sig att de inte hade samma utfrågningsceremoni som de yngre barnen jag träffade i september när jag vikarierade. De allra flesta barnen hade träffat mig förut och visste att jag var Tuvas mamma och att jag jobbat lite på förskolan.
– Hej, Ida. Vad gör du här?
– Godmorgon! Jag ska jobba här nu, istället för M som fick jobb inne i Hedemora.
– Jaha. Vet du? Jag har fått en guldhamster!!

Och så var jag en i gänget, hur välkommen som helst. Underbart!
Arbetskamraterna är underbara och hjälpsamma, det känns som om det här kommer bli riktigt, riktigt bra! Tuva har inget emot att mamma börjat jobba lite utanför hemmets fyra väggar, det innebär ju att Linda jobbar desto mer med Tuva!
Tyvärr har de ju inte kunnat komma in i rutinerna än, för det där jäkla slemmet som vägrar släppa taget. Imorgon ska vi till vårdcentralen och få en koll så att det inte håller på att byggas upp nån ful infektion i lungorna.
Anton, den raringen, kollar så att morsan har det bra på nya jobbet. ”Min” avdelning är ju lokaliserad på skolan, i samma byggnad som F-klass och fritids, och vi äter i skolmatsalen. Så varje dag vid lunch kommer Anton och ger mig en klapp på axeln eller en high five och ett ”Allt bra?”. Efter skolan går han till fritids och slinker förbi hos mig för att kolla läget. Han uttryckte i början av terminen att han helst inte ville vara på fritids alls, men nu när morsan jobbar vägg i vägg tycks det vara helt okej.

Ur barnamun får man höra de allra härligaste kommentarer. Jag fick en sådan idag, vid mellanmålet. Tre underbara tjejer var kvar över mellis, jag var ensam personal med dem men hade vår praktikant K till hjälp (K är 16 år). Vi satt och småpratade om den stundande helgen.
– Jag håller på att tjäna ihop pengar. Dem kan jag köpa godis för. konstaterade E.
– Vad bra, hur tjänar du ihop dem då? undrade jag.
– Jag tappar tänder. Då får jag en guldtia av tandfen.

Haha, i hennes värld lät det förmodligen som en jäkligt bra deal. Och en tia för en tand är ingen dålig affär, men min vuxna hjärna snurrade runt tanken hur många tänder det går åt för att köpa en påse lördagsgott och hur lång tid det tar att tappa dessa tänder.
– Jag får också en guldpeng när jag tappar tänder! ropade C.
– Det fick jag också. svarade K. Men nu har jag ju tappat alla mjölktänder för länge sen!
– Fick du också guldpeng, fröken?
– Näe, jag fick silverpeng. En femma.
– Va?! Va snåååålt!!!
– Men när jag var liten fanns det inga guldpengar, då var tiorna stora papperssedlar. Det kunde ju inte tandfen stoppa i vattenglaset.
– Fröken…hur gammal ÄR du egentligen?!

Hihi, jag hörde själv hur dumt det lät. Som om jag var minst 100 år gammal! ”Jo, ni förstår att på min tid…”
K försökte att inte fnissa, men fick kapitulera för den bubblande hysterin som vällde upp i bröstet.
– Förlåt Ida…hihihi, men det lät som om du är typ 90 bast. Smått antik!

Jag kunde inte låta bli att skratta, jag också.

Det ligger en slapp hög med ljus päls på mitt köksgolv. Zingo är alldeles utpumpad!
Han har varit på björntest tillsammans med husse och Anton. Men det var ingen riktig björn, såklart. Eller jo, riktig var den men inte levande. En uppstoppad björn monterad på en permobil!
Med denna tingest kan man testa hur hunden reagerar om den träffar på Brumse. Vår fluffiga, kärleksfulla lilla pälsboll som älskar allt och alla förvandlades till Terminator!
Han blev arg som ett bi, skällde ut Brumse efter noter, slog vakt om Anton och talade om för björnen att ”kommer du hit så äter jag upp dej!” Haha, åh vad jag hade velat vara där. Mesiga lilla Zingo, arg?!
Fast vi vet ju att barnen är hans ögonstenar, så om han ansåg att Anton ens var i minsta lilla fara förstår jag att han fräste ifrån. Det hade varit intressant att se hur han reagerat om Tuva också varit med!

Tuva och jag, vi var hemma och motionerade tvättmaskinen. Den där rackarns förkylningen håller ju i sig, Tuvas bröst är bubbligt och rossligt och det märks att det tar på krafterna. Ser inte ut att bli vare sig simning eller ridning kommande vecka heller. Suck. Men hon är i alla fall på bättringsvägen, även om det går vansinnigt långsamt.
Blekheten idag beror antagligen till viss del på utflykten igår. Hasse skulle skjuta upp för jakten och snickra lite jakttorn, så jag tog barnen med mig på en utflykt till Hedemora!
En sväng till biblioteket och sedan en tur på stan. Innan vi skulle åka hem igen ville jag bjuda Anton på en fika, men vårt favoritcafé var knökfullt. Vi gick vidare och letade alternativ när sonen chockade mig för första gången den dagen.
– Vet du mamma, jag är nog faktiskt mera hungrig än fikasugen. Vi kanske skulle ta en bit mat istället?
– Va?!

Min son, sockerpundaren, inte sugen på fika? Tja, inte mig emot. Min mage kurrade också. Jag räknade kallt med att han hade tänkt sig McDonalds ( vilket är ett absolut sista-hands-alternativ för mig, jag tycker deras mat är vedervärdig) men icke sa nicke.
– Du, kan man käka lunch på den där restaurangen där vi åt när pappa fyllde år?
– På En Och En Halv? Ja, visst.
– Då går vi dit!

Förvisso åt vi hamburgare till lunch, men de var långt ifrån Donkens slemmiga snuskburgare med sladdriga pommes. Vi hade en supermysig lunch där i solen på uteserveringen, pratade om ditten och datten och njöt av maten. Jag måste bjuda min son på restaurang lite oftare, tror jag.
Innan vi for hem svängde vi in på ICA för att köpa lördagsgodis och ingredienser till middagen. Hasse och jag skulle käka lax, något som Anton förmodligen inte skulle kunna tvinga ner och behålla ens underpistolhot.
– Vad ska vi hitta på åt dig då, Anton?
(För mitt inre öra hörde jag honom svara ”köpe-köttbullar och snabbmakaroner” just som vi passerade deli-disken.)
– Åh! Kan jag få såna där? Snälla, snälla?

Jag tittade förbryllat bland maten som låg bakom glaset han pekade på. Där fanns grillspett i alla tänkbara former, revbensspjäll, potatisgratänger och grillade kycklingklubbor.
– Vad för nåt?
– Såna däääär!!!
– Men, Anton det där är kycklingklubbor. (Anton gillar inte kyckling. Heller.)
– Ja, just det så heter det! Får jag?

Chockad igen. Men om min son vill välja bort näringsfattiga helfabrikat mot en saftig bit grillad kyckling tänker inte jag protestera! Kyckling fick det bli!
Sonen har även gjort sina två läxor han hade över helgen utan knussel och på helt eget initiativ. Svenska (de får en hel vecka på sig med den läxan, men Anton brukar alltid vänta till sista dagen och göra den under pust, stånk och stön) och matte. Hajar ni? Han plockade självmant fram sin matteläxa och gjorde den med något som tamtetusan nästan liknade entusiasm… Jag är sjukt imponerad!

Nu ska jag sätta igång med söndagsmiddagen. Köttgryta! Och eftersom undrens tid tycks vara inne vad gäller min son kan jag nästan ge mig tusan på att han till och med käkar morötterna idag.