Nej, jag har inte skrivit fel. Bollarna i plural ska det vara. Och det handlar om Zingo, stackarn.
Återigen har det börjat dofta löptik här i byn och Zingo vet inte vart han ska göra av sig själv. Han är alldeles yr i bollarna, skulle man kunna säga. Ute på promenad tar vi oss inte mer än fem meter förrän hans nos fastnar i nån liten doftfläck från vilken Hin Håle själv skulle ha viss möda med att förflytta min dryga 30 kilo tunga hund. Suck.
Det är som om hans hjärna blir kvar på dörrmattan när vi går ut genom dörren. Eller näe, om det vore så väl så skulle han ju bli någorlunda vettig när vi kommer in igen. Men icke.
Inomhus roar han sig med att förfölja Tuva och lite diskret sjunga för henne och ta varje chans till att ge henne en puss, eftersom hon inte kan värja sig. Hon sitter stel, stilla och försöker hålla huvudet så långt bakåt det bara går för att hunden inte ska komma åt hennes ansikte och mumlar ”Uäh, ättligt!”.

Vet ni vad jag gjorde i helgen, apropå nåt helt annat? Jag tog helt sonika ledigt i 25 timmar! Tog tåget ner till Enköping där mamma mötte upp mig för vår årliga tjejkväll: Ladies Night!!
Jag tror det är 3:e året vi går dit, och det är liksom något heligt. En kväll då vi varken är mamma, dotter eller maka. Vi är bara två tjejer som går ut och har sjukt roligt tillsammans! Maten var supergod, vinet superbt och showen var fenomenal. Helt klart bäst hittills! Det enda negativa som finns att säga om årets upplaga av Ladies Night var väl att det var fasligt tunt med sponsorer på förminglet. Förra året var det alldeles knökat i lokalen och för att hinna se vad alla sponsorer erbjöd och prova på alla roliga aktiviteter var man tvungen att gå ut även i pausen! I år gick man igenom den delen på ungefär 10 minuter, om man gick väääldigt långsamt.
Morgonen efter mådde jag som jag förtjänade, men det var det tametusan värt! Jag fick ju dra mig hur länge jag ville i sängen och när jag väl steg upp blev jag bortskämd och ompysslad av mamma och pappa. Gulle er!

Tack mamma, för en helt underbar minisemester, det var kanon! Och tack pappsen, för att du ställde upp och skjutsade två fnittriga kvinns till och från showen. Älskar er båda!

Hmm…dagarna verkar bara försvinna här. Poff! Så har det gått en hel vecka – igen!
Jag har vikarierat på förskolan hela veckan, precis huuur roligt som helst! Ungarna är ju som rena rama vitaminsprutorna! Känner man sig lite trött och mosig när man åker till jobbet så går det över i ett nafs när en kör av barnaröster ropar:
– Nu kommer Ida!!! Heeej!!!!

Sen följer de dagliga rutinerna: barnen frågar vem jag är i stället för idag, hur länge jag ska jobba idag, om jag cyklade till jobbet och sist men inte minst måste min hårlängd inspekteras. Barnen är lite fascinerade av att jag har rakat huvud, och att det känns annorlunda varje dag (eftersom jag rakar med hyvel så är jag ju först babyslät, dagen efter är det lite strävt, tredje dagen stickigt, fjärde dagen som kardborre och femte dagen är det mjukt igen). Min hårlängd föll sig även passande eftersom barn och pedagoger har haft många diskussioner om det här med hårlängd. Tjejer har långt och killar kort. Enligt barnen. Efter att ha pratat om detta x antal gånger kunde de gå med på att tjejer kan ha kort och killar långt. Sen kom jag och tillförde ännu en dimension. Kan tjejer vara helt UTAN hår på skallen?
Väldigt roligt och intressant att följa!

Den där rackarns förkylningen förföljer oss fortfarande. Tuva är inte frisk än, hon hostar som en KOL-patient och allmäntillståndet går lite upp och ner. Ena dagen är hon pigg, nästa dag ser hon ut som en veckogammal disktrasa. Sliten och trött. Den enda aktivitet hon kunnat vara iväg på är någon tur till skolan. Bad och ridning har vi inte kommit igång med än, på grund av den envisa hostan. Det känns lite tröstlöst, som alltid. Men det är bara att kämpa på. Glad som en sol är hon i alla fall!

Anton är väl den enda som klarat sig från bacillerna. Han hade nästäppa några dagar, sen var det över. Jag fick ont i bihålorna i två dagar och blev jättelättad när det släppte. Men man ska ju inte ropa hej…infektionen hoppade ner och satte sig i musklerna istället. Ryggmusklerna, närmare bestämt. Ont så in i…gör det. Fast bara när jag rör mig, haha.
Igår var det ett barn på jobbet som gjorde en observation.
– Haha, du är rolig fröken!
– Varför då?
– Du hoppar!
– Va?
– När du ska sätta dig ner, då hoppar du! Varför gör du så?

Mycket riktigt, varje gång jag ska sätta mig hoppar jag liksom till för att det hugger till i ryggen. Men…att svara med att jag har en infektion i ryggmuskulaturen som orsakar plötslig och intensiv smärta vid lägesförändringar kändes lite väl avancerat, så jag fick tänka en liten stund innan jag kunde komma med ett enklare svar…
– Jag är förkyld i ryggen.
– Haha, snyt den då!

Go’ungar!
Men de allra goaste två ungarna har jag i alla fall här hemma. Vi har haft en supermysig kväll, ja i alla fall sedan Antons matteläxa blev färdig. Det tog 70 minuter och säkert 20 utbrott från mig och Antons sida vardera…jag fattar inte att vi har samma diskussion och samma bråk varenda jäkla vecka om den där matteläxan. Det slutar alltid med att Anton tröttnar på att bråka, gnälla, stånka och tjafsa och då går det plötsligt jättefort på slutet. Idag hade han en sida, hälften addition och hälften subtraktion. När det var tre tal kvar kapitulerade han och då klarade han av de sista tre talen (minus till på köpte, Antons mardröm!) på mindre än 60 sek sammanlagt.
Nåväl, gammalt ska få vara glömt så när det blev dags att laga mat var det idel glada miner igen. Anton ville hjälpa till att laga maten (kors i taket) och visade sig vara en fena på det. Han svängde ihop pannkakor som ingenting! Men lite hjälp med stekpannan då, förstås. Just som vi ätit upp gjorde Tuva en nr 2, så jag försvann in i badrummet med henne och när jag kom ut igen hade Anton plockat av bordet, ställt all disk i maskinen, torkat av bordet och lagt på duken.

Gissa om mamma smälte som en klick smör?

Jag har varit på anställningsintervju idag! Det fanns en tjänst här i Långshyttan, förskollärare 75%, som jag sökte. Här finns bara en förskola, både Anton och Tuva har ju gått där, och jag har precis börjat springvikariera där vilket innebär att jag känner både personal och rektor väl. Heltrevliga typer hela bunten!
Ändå var jag helt sjukt nervös idag.

I morse förstod jag inte riktigt vad det var med mig. Hjärtat skenade och huvudet dunkade. Höll jag på att bli sjuk? Nej, visst ja. Anställningsintervjun…
När jag väl kommit underfund med vad mina fysiska symptom berodde på blev jag än mer nervös. Hungrig som en varg var jag, men att äta var liksom inte aktuellt. Magen var i uppror och informerade mig bestämt om att allt som eventuellt tillfördes denna skulle ögonblickligen återvända samma väg. Jag pinade i mig två kokta ägg i alla fall. Ägg är världens bästa snabbmat, det funkar alltid. Till och med när man håller på att kräkas av nervositet!
Men vad fanns det att vara nervös för? Jag känner ju rektorn och den förskollärare som var med på intervjun sedan tidigare. Jag gillar dom, dom gillar mig. Jag är trygg i mig själv och i min roll som förskollärare. Men jag är rätt dålig på att sälja in mig själv… och när jag blir nervös, tja då blir jag jäkligt nervös.
I samma ögonblick som intervjun började, tappade jag hjärnan. Helt. Total blackout. Tunghäfta. Kunde inte komma på en enda anledning till varför de skulle välja just mig.
– Jaha, Ida. Du har sökt 75%-tjänsten här hos oss.
Eh, va? Ja…jo, just det. Så var det ja. Åh, skärp dig nu Ida. Hitta hjärnan, för helvete! Det är INTE läge att sumpa den just nu…
– Vi skulle vilja veta vad du har för barnsyn?

Va?! Vaddå barnsyn? Herregud vilka svåra ord ni använder när min hjärnkapacitet har halkat under nollstrecket. Jag är bra, okej? Räcker inte det? Jag är en bra förskollärare, jag klarar jobbet. Hur fasen får man det att låta lite finare och inte fullt så…hjärnsläppt? Det blev en hel rad ”öh” för att poängtera min tillfälligt svajiga intelligens innan jag lyckades klämma ur mig:
– Hur menar du nu?

Bra jobbat, Einstein. Som om det inte är en väntad grundfråga på vilken du borde kunna lämna ett jävligt bra och väl genomtänkt svar just nu… Bit ihop, klara biffen. Kom igen nu, fram med glada, ärtiga, positiva och proffsiga Ida!!
Jag tror jag lyckades svamla fram något hyfsat sammanhängande, för de såg ganska nöjda ut båda två. Intervjun förlöpte på ungefär samma sätt, jag fick enkla frågor som i mitt bultande huvud förvandlades till raketforskaruppsatser på vilka jag inte tyckte mig ha några som helst vettiga svar. Efter en timma var mina två kokta ägg fullt färdiga att hoppa upp på bordet framför mig, men jag höll benhårt fast mitt smil med sammanbitna tänder och tvingade äggen att ligga stilla i magen. ”Le stort och gå fort så hinner ingen se att du är ful” har jag läst nånstans. Undrar om det kan fungera i såna här sammanhang också? ”Le stort och prata fort så hinner ingen uppfatta att du har hjärnsläpp”.

Haha, det gick bra till slut i alla fall. Jag tycks ha kunnat dölja min nervösa förvirring väl, för jag fick tjänsten!!
Tjohoo!

Vi har firat kungligt här hemma. Anton fick välja festmaten. Det blev fläskpannkaka.
Nu är barnen nattade och jag fortsätter fira. Med Ahlgrens bilar och päronsaft!

Svisch, så var en hel vecka till förbi. Herrejösses, i morse påminde sonen mig om att det bara är tre månader kvar till jul!!
Är det nån som puttat till jorden så den snurrar fortare nu för tiden, eller är det jag som börjar bli gammal?

Läget har stabiliserats här hemma, Tuva hanterar infektionen fint. Fast jag får nog erkänna att jag nästan blev lite orolig i tisdags. Nästan. Hon hade feber, inte särskilt hög men desto envisare och hon fick nästan inte behålla någonting vi stoppade i henne. Mediciner, mat, vatten, allt kom upp igen. Det är illa nog för ett i övrigt friskt barn, men i Tuvas fall är det mer än illa eftersom hennes grundsjukdom gör att hon är så beroende av att få en jämn näringstillförsel. Varje gång jag hoppfullt men försiktigt lyckats peta i henne några milliliter vätska eller näring slogs mitt hjärta i tusen bitar när allt kom tillbaka upp. Men desperation ger styrka, när Tuva är sådär dålig räcker det med 5 minuters sömn lite här och var för att jag ska orka ett par timmar till!
Jag gick ändå till jobbet i tisdags, vikarierade lite igen. Linda var ju här och jag känner mig väldigt trygg med henne, hon är en klippa. Hon fortsatte försöka få i Tuva mat och vatten, höll henne sval för att få bukt med den envisa febern och lugnade henne när hon desperat grät av utmattning.

När jag kom hem hade jag bestämt mig, kräks Tuva en gång till så åker vi in. Då måste hon få vätska via dropp och kanske näringsdropp också. Men som om Tuva hörde mina tankar slutade hon kräkas. Sjukhuset är inget förstahandsval för någon av oss. Sakta men säkert vände infektionen, tack och lov att det var en ”kort vända” den här gången. Kort men intensiv.
Just nu befinner vi oss i gråzonen. Den har en benägenhet att vara ganska långvarig. Tuva är pigg och glad när hon vaknar, men energin avtar redan efter några timmar. Enkla aktiviteter som en kort promenad med vagnen eller permon gör henne väldigt trött, så skolan, badet och ridningen får vackert vänta lite till. Vi har lärt oss av misstagen, återgår Tuva till aktiviteterna för tidigt blir hon dundersjuk – igen.

Givmilda som vi är i vår familj så tycks Tuva gladeligen ha delat med sig av infektionen… Hasse har ont i halsen och är hängig, Antons bihålor låter alldeles tjocka. Själv har jag ”bara” ont i lederna. Bara att tacka och ta emot!

Klockan är halv ett på natten, men jag har inga större förhoppningar om någon nattsömn. Inatt heller.
Igår drog vardagsschemat igång för Tuva, skolan har ju redan börjat men den här veckan drog även simning och ridning igång. Det brukar innebära att Tuva blir lite hängig, det blir en chock efter en lång, lat och ledig sommar. I år hann vi inte ens börja med aktiviteterna, Tuva blev dyngsjuk natten till måndag…

Inget ”allvarligt”, bara en förkylning. Men inte så bara för Tuva. Natten till idag lyckades hon skrapa ihop 2,5 timme sömn fördelat på perioder om max 15 minuter, med hosta, slem och kräks i mängder däremellan. Själv sov jag ganska exakt 20 minuter. Totalt, alltså.
Linda kom och löste av mig vid åtta i morse, så jag kunde gå ut med hunden och göra mig iordning för jobbet! Jag har vikarierat på förskolan här i byn idag. Det var bokat sedan en tid tillbaka och det rörde sig bara om några timmar, så jag åkte trots den totala sömnbristen. Och det var jättekul! Jag var pigg, var väl inne i…tja, andra andningen kan jag ju inte kalla det, för den kom jag in i vid tvårycket natten till idag, men…ja, säg femte andningen då!
Åh, vad jag har saknat förskolevärlden!! Go-ungar! Jag trivdes som fisken i vattnet och trots att jag var blek och hade stora svarta påsar under ögonen verkade barnen trivas med mig också. Imorgon ska jag tillbaks en liten sväng igen!

Hasse är borta idag och imorgon, så jag försökte vila lite när jag kom hem från förskolan, medan Linda var här, men det blev bara 30 minuter. Ville ju hinna ner på affären också, å så  skulle ju Anton hem från skolan. Jag har (och nu kommer alla som känner mig nicka) liiite svårt att be om hjälp, är en typisk kan-själv-typ. Kan själv, om det så knäcker mig på kuppen. Skärvorna går alltid att sopa ihop och foga samman igen. Men jag börjar väl bli gammal och därmed lite klokare kanske, för idag bad jag faktiskt om lite hjälp. Och fick massor!
Ringde svärfar och bad honom komma förbi en sväng så jag kunde laga mat och gå ut med hunden (Tuva behöver ha någon intill sig heeela tiden just nu och då menar jag precis varenda liten sekund, så att laga mat medan jag var själv hemma var liksom fullkomligt uteslutet). Fem minuter innan han dök upp klev våra underbara, fenomenala grannar in genom dörren.
– Hej! Hur går det? Vi tänker lösa av dig i ett par timmar!

Helt rätt formulerat förresten, ett konstaterande istället för en fråga. För precis som att Tuva alltid svarar ”bra” på frågan hur hon mår, svarar jag alltid ”nejdå, det går så bra så” på frågan ”behöver du hjälp?”. Så när de klev in och mer eller mindre sa ”nu jäklar släpper du allt i några timmar” protesterade jag inte.
Viktoria och Gunnar såg efter Tuva medan Anton och Hans (ja, grannen alltså) gick ut med hunden. Själv gick jag på dejt med John Blund. En timme klarade jag av att sova innan kontrollbehovet väckte mig, men se den gubben gick inte.
När jag tittade ut ur sovrummet tittade Hans tillbaka med ett:
– Gå och lägg dig!
– Jahapp. Okej då.

John Blund var inte svårflörtad och nu känner jag mig som en ny människa! Lite lugnare till mods också, eftersom även Tuva träffade John Blund och hon har fått behålla lite mat. Natten till idag kom i princip allt som jag stoppade i henne raka vägen tillbaks igen. Lunchen fick hon behålla, men mellanmålet gjorde bara en snabbvisit i magen vilket har oroat mig lite. Det är oerhört svårt att ersätta vätskan hon förlorar, eftersom det är så lätt att reta magen till att kräkas igen. Men nu har hon fått behålla middagen och nattamaten verkar gå bra den också.

Anton mådde också bra av sällskapet och hjälpen idag, han blir orolig när Tuva är hängig. Minnet av ambulansfärder, intensivvård och en vardag som vänds helt upp och ner sitter som berget i oss allihop, även hos honom.
– Nu får du bli pigg igen Tuva, jag tycker det är läskigt när du mår så här.
– Jaa. Baa. Pidd. (Jadå, jag mår bra. Jag ska bli pigg.) svarade lillasyster.

Tack snälla söta rara svärfar, Viktoria och Hans. Ni anar inte vad det betydde för mig att ni kom. Eller jo, det tror jag faktiskt att ni gör. Tack!