När Anton föddes klipptes navelsträngen. Sedan dess har den långsamt växt ut igen, bit för bit. Ja, alltså inte på riktigt, jag menar bildligt talat. Min förstfödde har blivit mer av en morsgris för varje dag, men jag menar inte det på ett negativt sätt. Påfrestande, måhända, men inte negativt. Han har varit väldigt bunden till Hasse och mig, men också till huset. Det är sällan han vill åka hem till en kompis och leka, då får kompisen hellre komma hit. Enda undantaget är väl när han är med farfar, då går det att dra iväg och vara borta hela dagen.
På sistone har han (ja, Anton alltså, inte farfar) inte ens kunnat sova sig igenom en hel natt utan att släntra ner till vår säng minst ett par gånger för att försöka smyga sig ner och få sova hos oss. Att sova en natt borta, utan vare sig mamma eller pappa, har varit en otänkbarhet. Att ha en kompis här på övernattning har varit nästan lika illa, då kan ju sonen inte släntra ner mitt i natten för att sova mellan mamma och pappa, det vore ju pinsamt. Och jäkligt trångt i den händelse att övernattande kompis vill hänga med ner. För mitt inre öga har jag sett skräckscenarion av Anton, 16 bast, som kommer tassande ner på natten och försöker maka på Hasse och mig så att både Anton och eventuell flickvän får plats.

Men när han nu i somras tog mod till sig och sov över hos mormor och morfar, själv, tror jag minsann att något hände. En liten pusselbit som föll på plats kanske, vad vet jag. Eller så klipptes navelsträngen av, igen.
För nu sover han borta, igen! Hos mormor och morfar, igen, men den här gången i husvagnen på Säters camping! Ikväll blir andra natten och han visade inga som helst tecken på att vilja följa med hem istället. Det känns underbart, mest för hans skull. Att han upptäckt att världen inte rasar samman om han inte är hemma, att det går att sova utan mamma och pappa och att det till och med kan vara ganska roligt, och spännande!
Han har hittat en kompis där på campingen, blott ett år äldre än han själv. De går och badar, härjar på lekplatsen och tar sällskap till kiosken. Idag när jag kom dit kunde jag svära på att gossebarnet växt med minst en decimeter. Min lille, försynte förstfödde har minsann blivit stora grabben! Och är på semester, med mormor och morfar. Helt underbart!

Det är Anton och Zingo det, grabbarna grus. De är båda lite hypade just nu, var och en på sitt eget vis.
Anton har skjutit iväg på längden sista halvåret och balans å koordination hänger inte riktigt  med i svängarna tror jag! Det snubblas, ramlas, tappas och välts saker till höger och vänster. Ofta flera gånger om dagen.
Det är bestick som vid varje måltid på något underligt vis far i golvet, glas/muggar/flaskor med drickyoghurt spenderar lika mycket tid liggande som stående på bordet. Han snubblar, men inte över kvistar, stenar eller ojämnheter i marken utan som regel på plana backen, över sina egna fötter. Hihi, det är inte lätt att vara liten, på väg att bli större!

Zingo är hypad av helt andra anledningar! Löptikar!
Nog brukar han bli ding i bollen när det börjar dofta löptik, men jag tycker tametusan att det blir värre för varje gång. Just nu vet han inte vart han ska göra av sig själv, det ser ut som om han helst skulle vilja krypa ur sitt eget skinn och springa ifrån det!
Häromnatten var han rastlös, kunde inte ligga still, snubblade ur sin hundsäng och travade fram för att tungt lägga huvudet på sängkanten. Så brukar han aldrig göra. Normalt börjar han slöa till vid nio-tiden och ligger då bara och väntar på att vi ska bära in Tuva till hennes säng så att han också kan gå och lägga sig.
Vi tänkte att han kanske var nödig, så Hasse tog ut honom en sväng. Zingo kissade pliktskyldigt på närmsta buske och kilade sedan hem. För att leta rätt på favoritleksaken, bära den till sovrummet och trycka upp den i ansiktet på mig.
– Ska vi leka, matte?!

Nej, klockan är två på natten, vi ska SOVA!!

Men det är goa, våra grabbar.

Vilket sätt att dö på. Mördad med vitlök.
Detta grymma öde gick min i övrigt finfina aioli till mötes ikväll. Jag har aldrig gjort egen aioli förut, men med den grymt goda limeaiolin vi åt på restaurangen i onsdags färsk i minne fick jag för mig att svänga ihop en citronaioli till aftonens lax på sparrisbädd med varma körsbärstomater. Låter ju himmelsk gott, inte sant?
Så jag svängde ihop en aioli enligt konstens alla regler men tvekade lite när jag kom till vitlöken. Två klyftor på den lilla mängden aioli lät lite väl mycket. Men å andra sidan brukar det floppa när jag avviker från recepten så jag gjorde som det stod. Konsistensen blev fin, det doftade himmelskt av citron och smakade APA av all vitlök. Skit. Jag dödade den. Med vitlök. Körsbärstomater blev inte bara varma utan halvt om halvt friterade eftersom jag glömde bort att jag satt på plattan, där kastrullen stod med olja i botten. När jag hällde i tomaterna fräste det så högt att både Tuva och jag lättade från golvet.
Men lax blev det i alla fall. Men nån ”man-tager-vad-man-haver-gräddfil-och-majonäs-å-citron” -historia.
Nästa gång Hasse frågar vad det blir för middag ska jag inte svara med en tjusig utläggning om aftonens eminenta meny utan bara svara ”Förhoppningsvis något ätbart”…

När katten är borta dansar råttorna på bordet, alltså passar vi på att äta lax när Anton inte är hemma och måste känna lukten av den (i hans tycke) hemska fisken. Anton har nämligen åkt på lite semester till mormor och morfar!
Vi var där allihop i helgen, for ner i lördags och stannade till måndag kväll. Bara var tillsammans och hade det bra.
Jag, mitt förvirrade skrälle, åkte ifrån en av Tuvas viktigaste mediciner, men det löste sig ju det också. Jag brukar ha järnkoll på dem, men det har alltid bara varit två av alla hennes medikamenter som behövt stå i kylen. Men nu har de ändrat rekommendationerna på ännu en medicin, så det ska också kylförvaras. Min hjärna har inte kopplat det än. Enligt den så är det två flaskor som ska med ur kylen, inte tre.
Tur då att de har jourapotek i Västerås som hade massor av just den medicinen i lager.

I måndags kom min kusin ifrån Skåne upp och hälsade på med hela sin underbara familj. De hade varit i Stockholm över helgen och var på väg hem igen, så vi passade på att sammanstråla i Hummelsta. Det är 9 år sedan vi träffades sist, på vårt bröllop. Sedan dess har kusinen Johan och hans vackra Kristina hunnit få två underbara och docksöta barn som vi fick glädjen att träffa i måndags. Anton kopplade på stora charmen för att få igång Moa (7 år) att leka, men det gick sisådär. Det är ju lite halvläskigt, för att inte tala om pinsamt, att bli ihopföst med pappas kusinbarn sådär när man aldrig har träffats förut. Lille Noel (3 år) var däremot bara blyg en liten stund, sen hade han charmat oss allihop. Särskilt stort intryck gjorde han hos Tuva, som sade Noels namn 3 gånger i minuten hela vägen hem. Det blir 270 gånger det!

När vi så skulle lämna mormor och morfar igår kväll hade Anton beslutsångest. Erbjudandet om att få stanna en eller några dagar till fanns och han kunde inte bestämma hur han ville göra. Klart han ville stanna. Och klart han ville åka med hem. Suck! Det är inte lätt att vara liten.
Nåväl, han bestämde sig. För att stanna. Ända tills vi hade packat in i bilen och kramades hejdå. Där brast det, och vi packade in gossebarnet i bilen. Åh, jag kommer ihåg hur det kändes när man själv var liten. Den där enorma klumpen i magen som vandrade upp i brösten och hotade att antingen explodera eller kväva dig. Lilla, stora Anton.
När vi väl var hemma i Långshyttan kom klumpen tillbaka igen, men nu för att han längtade vansinnigt efter mormor och morfar och önskade att han stannat.

Men problem är till för att lösas, vi ringde mormor och morfar idag och Anton var hur välkommen som helst. De mötte Hasse och Anton på halva vägen. Jag har inte hört något från Anton än, men jag anar att ett telefonsamtal inte är långt bort, det börjar dra mot läggdags. Det är då det är som svårast att vara ifrån mamma och pappa…

Länge leve kärleken!

I onsdags var det precis nio år sedan Hasse och jag sade ”ja” till varandra. Nio år!!
Vart i hela friden tog dom vägen? Svisch!
Var det inte igår vi stressade som galningar för att hinna med både smink, frisyr, fotografering och vigsel?

Å ena sidan känns det som om det inte kan ha gått nio år allra redan, å andra sidan känns det som om Hasse och jag varit tillsammans hela livet. Det känns självklart på något vis, att det är vi och ska vara vi. Jag trodde att det där med en kärlek som växer och djupnar för var dag bara var sliskigt kiosk-roman-trams, men ack så fel man kan ha. Jag älskar dig, Hans Krogh. Mer än du någonsin kan förstå och mer än jag någonsin kan uttrycka.

Vi firade med att gå ut och äta middag, bara Hasse och jag. Tog några timmar att bara vara med varandra. Barnen led inte av det, jag tror att de hade blivit prilliga båda två av att sitta still vid samma bord i 2½ timme! Tuva var med Linda och Anton bjöd in sig själv på middag hos farfar, och bestämde också deras meny. Det blev taco-middag i Rörshyttan!

Jag har förresten inte lyckats få till något tjusigt ”efter”-kort på barnens frisyrer. Men den som väntar på nåt gott…får förmodligen vänta lite till!

Jag har sorg. Efter lång och trogen tjänst har min matberedare vandrat vidare till sällare vitvarukedjor. Det var idag, när jag skulle göra deg till en hallonpaj. Jag smockade i smör, socker och mjöl i beredaren, startade den och…poff. Luktade apa. Bränd. Död. Borta. Kaputt. Snyft…
Jag får helt enkelt ge mig ut i jakt på en ny.

Igår var det dags för den Goda Gärningen, alltså att åka och lämna ifrån sig några deciliter blod till bättre behövande. Känns alltid lika bra. Fast det har känts bättre än vad det gjorde igår, förstås.
Allt var som vanligt, jag knatade in på blodcentralen, fyllde i min hälsodeklaration, gick via receptionen in för att välja mig en stol. Det fanns bara en ledig, en vänster-stol (vilket alltså innebär att man tappar ur vänster arm). Vanligtvis ger jag ur höger, men jag har gett ur vänster också, båda funkar. En sköterska kom, tvättade armen och stasade den för kung och fosterland. Ett generöst kärl ploppade beskedligt fram och sköterskan skred till verket.
Själv var jag lite distraherad, för det var två barn på blodcentralen denna förmiddag. De hade följt med för att se hur det går till när pappa ger blod. De små liven, 4 och 7 år gamla, bubblade av kloka frågor och den sköterska som tog hand om deras pappa svarade glatt och pedagogiskt på alla deras funderingar.

Ganska snart började ”min” maskin pipa och skrika för att mitt blod rann för långsamt ner i påsen. Min sköterska kom och pillade lite med nålen.
– Jag tror den har sugit fast i kärlväggen. Det händer ibland. Jag ska försöka ändra läge på den.
– Visst, greja på du. svarade jag och fortsatte lyssna på barnen.

Min maskin fortsatte att pipa och skrika, vilket inte är bra. Det får inte ta hur lång tid som helst att få ut den där blodskvätten, för då blir det dålig kvalitet på den. Sköterskan kom tillbaks för varje pip, micklade med nålen och gick igen. Efter en god stund började det plötsligt spänna nåt alldeles gröndjävulskt i armen. Konstigt, det har aldrig hänt förut? Fasen vad det sprängde, som om hela armen skulle explodera. Då tittade jag ner och såg att stasen satt kvar, fortfarande åtdragen för allt vad tygen höll. Ska man inte släppa på den för att få nåt blod alls?
Just som jag skulle ropa till mig ”min” sköterska var det en annan sköterska som kastade en blick åt mitt håll.
– Oj! Vi måste släppa på stasen, hon är ju alldeles blå!

Jag tittade efter. Jodå, mycket riktigt. Armen var knallblå. Inte undra på att det rann dåligt och började göra jäkligt ont… Gissa om ”min” sköterska såg ut att vilja sjunka genom golvet?
Jaja, vi är alla människor. De fick ut en bra skvätt i alla fall, om än inte en full påse. Men nästa gång ska jag komma ihåg att dubbelkolla så de släpper på stasen…

Idag har jag varit in till Hedemora och fått barnen friserade. De såg ut som små troll bägge två, tjockt och alldeles för långt hår. Anton var först ut att ta plats i frisörsstolen.
– Klipp som du brukar, du vet hur jag vill ha det. sa han resolut och försjönk i en Kalle Anka-tidning.

Och Lena klippte precis som hon vet att Anton vill ha det. Fram med öronen och nacken men för guds skull ingen rakmaskin!!
Tuva väntade otåligt på sin tur och började busa som en tok så fort hon tagit plats framför spegeln. Jag beundrar Lena som hinner med i svängarna när Tuva kränger omkring i rullstolen. Det går att röra sig anmärkningsvärt mycket trots att rullstolen är låst. Men Lena har varit med förr och erbjöd Tuva än det ena än det andra att roa sig med medan hon blev friserad. Allra roligast var när hon fick låna en vattenspruta så hon kunde spruta ner hela spegeln med vatten. Hysteriskt kul!

De blev undersköna, bägge två. Men jag har inte hunnit ta några kort än, det kommer jag lovar.
Tuva blev så tvärförtjust i sin nya frisyr att hon propsade på att få ringa hit både grannen och farfar så de kunde beskåda underverket!
Nu är det näste man till rakning. Eller kvinna, faktiskt. Jag är gräsligt långhårig just nu, det går att få tag i håret! Det går inte för sig. Måste åtgärdas. Bums.

Kan ni gissa vad vi har gjort i två dagar?
Japp, kört permo. Och kört permo. Och kört permo!
Den kom hem igår morse och har varit föremålet för Tuvas odelade uppmärksamhet sedan dess. Hon älskar den!! Vi kör den bara ute, dels för att vi inte är så himla haj på att ratta den i trånga utrymmen och dels för att den inte är tänkt som Tuvas primära transportmedel inomhus. Där är det fortfarande Humlan som gäller.
Permon ska vi använda för utomhusförflyttning och så är det tänkt att hon ska ha den i skolan för att bli mer mobil där. Långpromenader har det redan blivit, fast då är det Hasse eller jag som kör. Och Tuva bara njuter.
Men hon kan köra den själv också. Hon har fått häng på framåt och bakåt, men det vill gärna gå runt runt också. Jag är ganska impad av att hon redan fått nåt som helst häng på hur den fungerar, jag tycker själv att den kan vara knepig att ratta.
Grannen, som också kör permobil, hänger på och hjälper Tuva att övningsköra. Härliga Håkan!

Ikväll tog jag med mig på både hunden och Tuva på kvällspromenaden. Bara en kortis, men jag måste ju öva. Det var inte det lättaste kan jag säga…vovven hade som vanligt ingen som helst respekt för den där klumpen som hänger längst bak i kopplet (dvs matte) utan försökte gå som han behagade medan klumpen envist kämpade emot för att kopplet inte skulle trassla in sig i permobilen. Tuva fick finna sig i lite ryckiga start och stopp när vovven och matte inte riktigt kunde enas om en och samma färdriktning… Men skam den som ger sig! Ett par promenader till så får vi nog kläm på det.

Vi var och spelade minigolf i onsdags, barnen och jag. Anton var uttråkad till bristningsgränsen och Tuva väntade så otåligt på att det skulle bli torsdag (=permoleverans) så hon höll på att krypa ur skinnet. Så vi styrde mot minigolfbanan. En ny bana, eller tja ny för oss i alla fall. Vi for till Husby, pyntade för golfklubbor och bollar och sen kom jag på att jag glömt kolla att vi överhuvudtaget kunde ta oss ner till banorna. De ligger vackert placerade invid älven, men man måste ta sig ner för en sluttning för att komma till dem.
Som väl var gick det alldeles utmärkt att ta sig ner med rullstolen.

Vacker utsikt från golfbanan

Anton konstaterade omedelbums att det inte var nån tävling (han är en urusel förlorare) och började genast beta sig igenom banorna i rallytempo. Det där med att vänta in sina medspelare såg han ingen poäng i. När Tuva och jag var färdiga med bana 1 var Anton på bana 5. Av 12.
Jag hade tänkt att Tuva och jag skulle samsas om en golfklubba, hjälpas åt att slå ut bollen och sen kunde jag slå resterande slag för att få bollen i hålet. Så tänkte inte Tuva. Hon tänkte att få hon väl tag på klubban så kan inte Hin Håle själv ta den ifrån henne… Så jag fick på nåder lov att hjälpa henne slå första slaget och om det inte blev hole-in-one fick jag peta ner bollen i hålet med foten!
Anton fick för övrigt hole-in-one på alla banor. Enligt hans egen utsaga.

Anton ”Parnevik” Krogh

Tuva ”Tiger” Krogh

Banorna var annorlunda…

…väldigt annorlunda. Men roliga!

I morse var det uppstigning i ottan. Eller nja, på morgonkvisten men eftersom vi har sommarlov känns det som ottan när vi måste kliva upp före sju!
Men det var förstås i ett gott syfte, något roligt och spännande väntade! Med frukost i magarna, glada och spända for vi mot Hjälpmedelscentralen för att prova…elrullstolen!!
Japp, jajamensan. Tuva har fått prova ut sin fräsiga, knallrosa permobil!!

Jag fick aldrig någon bild på hennes min när vi kom in i utprovningsrummet och hon fick se permon, men jösses ni skulle ha sett hennes ansiktsuttryck. Tala om att tappa hakan, ända ner i golvet! Munnen blev som en fågelholk, ögonen stora som tefat. Den var där, på riktigt!
Lilla damen var inte främmande för att provsitta den, hellre fortare än fortast!
Teknikerna på HC är vana vid att Tuva gnäller lite, samarbetar en kort stund och sedan är det flört och charm som gäller om anpassningen/utprovningen ska kunna fortsätta. Men idag behövdes ingetdera. De fick mecka, lyfta, vrida och vända som de ville, så länge Tuva kunde sitta kvar i permon var hon nöjd!
Hennes lilla hand fann genast joysticken, men strömmen var urkopplad tills vi fått själva sittandet att passa Tuva till perfektion. När strömmen väl kom på var reaktionen omedelbar. Glitter i ögonen!
Mycket runt, runt gick det, men också en del framåt och bakåt. Vi körde både inne och ute, och Tuva njöööt!

Testkörning utomhus, Linda har fast grepp om nödstopp-knappen

Här svischade hon förbi så snabbt att jag knappt han knäppa kortet!

Tänk er själva, vilken frihetskänsla och självständighet det måste innebära. Nog för att Tuva är stark som en oxe och tar sig fram med Humlan också, men hon orkar inte särskilt långa sträckor. Motlut innebär stopp, i Humlan alltså. I permon verkar alla begränsningar försvinna i ett trollslag! Motlut och gupp utgör inga käppar i hjulen, hennes stolta rosa springare tar henne dit hon vill. För oss är det så stort att det tåras i ögonen!

Nytt och svårt är det förstås, det första Tuva gjorde var att backa i full fart, över pappas tår och rakt in i väggen men vaddå? Alla är vi barn i början! Jag minns när hon fick Humlan, i början gick det bara runt, runt i cirklar innan Tuva kopplade att man måste använda båda händerna för att få åbäket att köra åt det håll man vill ha den!
Även vi andra fick prova att både köra och köras i en permobil, fast i en vuxenvariant. Väldigt nyttigt! Det var nyttigt att få känna hur det kändes att försöka ratta den (inte helt enkelt, tyckte jag) och att få känna på hur det känns när någon annan rattar den och du inte har en aning om vart din förare har tänkt köra dig.

Anton och Hasse var fenor på permokörning, förresten. Här testar Anton permon ute!

På torsdag levereras den. Gissa om Tuva längtar?!
När vi var färdiga med permo-utprovningen hade vi hållit på i nästan två timmar. HC-teknikerna hade plockat fram en cykel också, som Tuva ska få ha i skolan (så hon kan cykla på rasterna precis som alla hennes kompisar gör) men eftersom vi hållit på så länge var teknikerna inte säkra på att hon skulle orka prova den också. Lite tyst och försiktigt frågade teknikern Anita mig:
– Tror du att hon orkar prova cykeln? Annars kan vi boka en annan tid till den, vi har ju hållit på ett tag nu.
– JAA!! Hyttel, hyttel!!! Pooovaaa!

Haha, Tuvas superhörsel missar ingenting! Klart hon orkade prova cykeln också!
Den kommer bli helt kanon, den också. Tuva orkar inte trampa helt själv, men när vi skjuter på cykeln känner vi tydligt att hon försöker hjälpa till och några gånger lyckades hon trampa ett tramp alldeles själv. Jag tror att det kommer lossna med lite träning, just nu trycker hon ivrigt med båda fötterna samtidigt när hon vill hjälpa till att trampa, istället för att trycka med ett ben i taget. Då blir det liksom stopp, hihi.
Nu fick jag ingen tjusig bild, eftersom hon har solen i ansiktet, men ändock en bild. Det konstnärliga fotograferandet är min makes gebit, jag bara siktar och knäpper jag!

Cykeln kommer också på torsdag. Med tanke på Tuvas nya möjligheter till förflyttning torde både Hasse och jag vara smala som vidjor till hösten, för jag kan tänka mig att sommaren kommer att bestå i många cykelturer och många, långa utflykter med permon!