Anton har 2:ans multiplikationstabell i läxa till imorgon. Hela klassen har samma läxa, och det är andra veckan de jobbar med samma gångertabell efter som de allra flesta fortfarande är osäkra på den. Så även Anton. Men hur underlättar man inlärning hos någon som har svårt att koncentrera sig och har myror i brallan? Genom rörelse, förstås!
Vi studsade oss helt enkelt genom hela tabellen, gång på gång. Jag tog ett skutt medan jag sade ett tal, och Anton fick ta ett skutt när han svarade. Hur kul som helst, och det blev rätt varje gång! Vid läggdags övergick vi till att ta ett tal per trappsteg på väg upp till Antons rum, funkade också finfint. Det måste jag lagra i minnesbanken för framtida knepiga läxor!

Innan vi kom på vår multiplikationstabell-lek var det dock inte lika glada tongångar… Ännu ett i raden av alla ändlösa gräl kring maten. Pojken äter ju snart ingenting! I och för sig bjöds det kokospanerad sejfilé idag, men upplägget för grälet är detsamma för alla maträtter utom pannkaka, korv, köttbullar eller tacos… Anton petar i maten i en dryg halvtimme, tills Hasse och jag har ätit upp. Efter 45 minuter börjar vi så smått duka av medan sonen sitter och beklagar sig över att maten är kall. Och äcklig. Suck. Karusellen är igång. Men men, snart nog kickar tonårshormonerna in och då lär jag väl knappt hinna handla i samma takt som han äter!

Tuva har varit på besiktning idag. Rutinbesök hos Dr Kalkyl! Hon gick igenom utan anmärkning, haha!
Vårt enda aber är det sega, envisa slemmet som fortfarande hänger i och inte vill ge sig. Vi spånade om allt möjligt och kom fram till tänkbara lösningar. Grundproblemet är ju att Tuva inte får upp det, utan drar det upp och ner i luftvägarna tills det blir segt som vispad äggvita. Den bästa lösningen vore antagligen en hostmaskin eller en PEP-mask. Men det har vi redan provat, nackdelarna slog ut fördelarna. Tuva är så rädd för allt med mask att hon ju vägrade gå in i sitt rum igen, sedan hon sett hostmaskinen där en gång! Så vi ska blåsa bubblor i vatten med sugrör istället. Mycket roligare!!

Faktiskt så roligt att hon tycker att vi borde ägna oss åt lite bubbelblåsning just nu…istället för att försöka somna, hihi.

Puh! Vi har varit iväg på en liten shoppingtur i eftermiddag…det är nämligen ett gossebarn här hemma som växer så det knakar!
Det börjar ju bli lite kallt ute, så vi har rekognoscerat förrådet av vinterkläder. Anton provade, glad i hågen, det fina skidstället vi köpte åt honom förra året.
- Titta mamma, jackan sitter ju fortfarande jättebra!
- Men Anton, den ser lite kort ut. Sträck ut armarna framför dig så får vi se…

Sonen sträcker fram armarna, och jackärmen kryper upp mot armvecket.
- Hm…suck, betyder det här att vi måste åka och shoppa kläder? (här hade sonen en lätt anstrykning av panik i blicken)
- Nja, jag vet ju vad du har för storlek och så. Vi kan beställa en skiddress på nätet.
- Jaa, det gör vi!!!! (väääldigt lättad son)

Men så var det ju det här med skorna. Och fötterna i dessa skor. Fötterna som tycks växa så fort man släpper dem med blicken! Förra årets vinterpjuck gick hädan av naturliga orsaker, så som det slitage en 8-åring utsätter dem för, men även om de fortfarande varit gångbara så hade de aldrig gått på foten. Så idag släpade vi med oss vår inte särskilt entusiastiske son för att shoppa skor. Han höll dock humöret uppe med tanken på att vi efter skobutiken skulle gå till BR Leksaker och köpa smink till ett stundande Halloween-disco (Anton vill vara zombie, helst med ett häftigt sår i ansiktet). Jag höll på att trilla omkull när vi mätte foten och kollade vilken storlek vi skulle leta efter. Minst 34. MINST!
Herregud, nästa vinter kan han börja knycka skor av farmor eller faster och mina egna skor går nog inte säkra i särskilt många år efter det!
Två par skor fick det bli, eftersom erfarenheten har lärt mig att barn blir blöta om fötterna året om, och skor tar sin lilla tid att få torra igen. Han fick en bekväm känga och ett par ”Powerboots”, superdupervarma vinterstövlar. Det sistnämnda paret fick vi ta i stl 35-36 för att det skulle stämma med måttet på foten!

Imorgon ska Anton få hänga med ut och sitta på älgpass för första gången, så det nya vinterstället och de varma stövlarna kommer nog väl till pass. Jag har plockat fram kläder att ha under åt honom, och på den fronten behövs visst också lite uppdatering…långkalsongerna som jag hittade kommer förmodligen att sitta som ett par tyrolershorts på honom imorgon….

Så var min första arbetsvecka på nya jobbet nästan till ända! Jag börjar väl få halvhyfsad koll på läget, resten listar jag ut längs vägen. Huvudsaken är i alla fall att barnen accepterat mig, vilket de gjorde första dagen. Jag jobbar med 4-5 åringar och det visade sig att de inte hade samma utfrågningsceremoni som de yngre barnen jag träffade i september när jag vikarierade. De allra flesta barnen hade träffat mig förut och visste att jag var Tuvas mamma och att jag jobbat lite på förskolan.
- Hej, Ida. Vad gör du här?
- Godmorgon! Jag ska jobba här nu, istället för M som fick jobb inne i Hedemora.
- Jaha. Vet du? Jag har fått en guldhamster!!

Och så var jag en i gänget, hur välkommen som helst. Underbart!
Arbetskamraterna är underbara och hjälpsamma, det känns som om det här kommer bli riktigt, riktigt bra! Tuva har inget emot att mamma börjat jobba lite utanför hemmets fyra väggar, det innebär ju att Linda jobbar desto mer med Tuva!
Tyvärr har de ju inte kunnat komma in i rutinerna än, för det där jäkla slemmet som vägrar släppa taget. Imorgon ska vi till vårdcentralen och få en koll så att det inte håller på att byggas upp nån ful infektion i lungorna.
Anton, den raringen, kollar så att morsan har det bra på nya jobbet. ”Min” avdelning är ju lokaliserad på skolan, i samma byggnad som F-klass och fritids, och vi äter i skolmatsalen. Så varje dag vid lunch kommer Anton och ger mig en klapp på axeln eller en high five och ett ”Allt bra?”. Efter skolan går han till fritids och slinker förbi hos mig för att kolla läget. Han uttryckte i början av terminen att han helst inte ville vara på fritids alls, men nu när morsan jobbar vägg i vägg tycks det vara helt okej.

Ur barnamun får man höra de allra härligaste kommentarer. Jag fick en sådan idag, vid mellanmålet. Tre underbara tjejer var kvar över mellis, jag var ensam personal med dem men hade vår praktikant K till hjälp (K är 16 år). Vi satt och småpratade om den stundande helgen.
- Jag håller på att tjäna ihop pengar. Dem kan jag köpa godis för. konstaterade E.
- Vad bra, hur tjänar du ihop dem då? undrade jag.
- Jag tappar tänder. Då får jag en guldtia av tandfen.

Haha, i hennes värld lät det förmodligen som en jäkligt bra deal. Och en tia för en tand är ingen dålig affär, men min vuxna hjärna snurrade runt tanken hur många tänder det går åt för att köpa en påse lördagsgott och hur lång tid det tar att tappa dessa tänder.
- Jag får också en guldpeng när jag tappar tänder! ropade C.
- Det fick jag också. svarade K. Men nu har jag ju tappat alla mjölktänder för länge sen!
- Fick du också guldpeng, fröken?
- Näe, jag fick silverpeng. En femma.
- Va?! Va snåååålt!!!
- Men när jag var liten fanns det inga guldpengar, då var tiorna stora papperssedlar. Det kunde ju inte tandfen stoppa i vattenglaset.
- Fröken…hur gammal ÄR du egentligen?!

Hihi, jag hörde själv hur dumt det lät. Som om jag var minst 100 år gammal! ”Jo, ni förstår att på min tid…”
K försökte att inte fnissa, men fick kapitulera för den bubblande hysterin som vällde upp i bröstet.
- Förlåt Ida…hihihi, men det lät som om du är typ 90 bast. Smått antik!

Jag kunde inte låta bli att skratta, jag också.

Det ligger en slapp hög med ljus päls på mitt köksgolv. Zingo är alldeles utpumpad!
Han har varit på björntest tillsammans med husse och Anton. Men det var ingen riktig björn, såklart. Eller jo, riktig var den men inte levande. En uppstoppad björn monterad på en permobil!
Med denna tingest kan man testa hur hunden reagerar om den träffar på Brumse. Vår fluffiga, kärleksfulla lilla pälsboll som älskar allt och alla förvandlades till Terminator!
Han blev arg som ett bi, skällde ut Brumse efter noter, slog vakt om Anton och talade om för björnen att ”kommer du hit så äter jag upp dej!” Haha, åh vad jag hade velat vara där. Mesiga lilla Zingo, arg?!
Fast vi vet ju att barnen är hans ögonstenar, så om han ansåg att Anton ens var i minsta lilla fara förstår jag att han fräste ifrån. Det hade varit intressant att se hur han reagerat om Tuva också varit med!

Tuva och jag, vi var hemma och motionerade tvättmaskinen. Den där rackarns förkylningen håller ju i sig, Tuvas bröst är bubbligt och rossligt och det märks att det tar på krafterna. Ser inte ut att bli vare sig simning eller ridning kommande vecka heller. Suck. Men hon är i alla fall på bättringsvägen, även om det går vansinnigt långsamt.
Blekheten idag beror antagligen till viss del på utflykten igår. Hasse skulle skjuta upp för jakten och snickra lite jakttorn, så jag tog barnen med mig på en utflykt till Hedemora!
En sväng till biblioteket och sedan en tur på stan. Innan vi skulle åka hem igen ville jag bjuda Anton på en fika, men vårt favoritcafé var knökfullt. Vi gick vidare och letade alternativ när sonen chockade mig för första gången den dagen.
- Vet du mamma, jag är nog faktiskt mera hungrig än fikasugen. Vi kanske skulle ta en bit mat istället?
- Va?!

Min son, sockerpundaren, inte sugen på fika? Tja, inte mig emot. Min mage kurrade också. Jag räknade kallt med att han hade tänkt sig McDonalds ( vilket är ett absolut sista-hands-alternativ för mig, jag tycker deras mat är vedervärdig) men icke sa nicke.
- Du, kan man käka lunch på den där restaurangen där vi åt när pappa fyllde år?
- På En Och En Halv? Ja, visst.
- Då går vi dit!

Förvisso åt vi hamburgare till lunch, men de var långt ifrån Donkens slemmiga snuskburgare med sladdriga pommes. Vi hade en supermysig lunch där i solen på uteserveringen, pratade om ditten och datten och njöt av maten. Jag måste bjuda min son på restaurang lite oftare, tror jag.
Innan vi for hem svängde vi in på ICA för att köpa lördagsgodis och ingredienser till middagen. Hasse och jag skulle käka lax, något som Anton förmodligen inte skulle kunna tvinga ner och behålla ens underpistolhot.
- Vad ska vi hitta på åt dig då, Anton?
(För mitt inre öra hörde jag honom svara ”köpe-köttbullar och snabbmakaroner” just som vi passerade deli-disken.)
- Åh! Kan jag få såna där? Snälla, snälla?

Jag tittade förbryllat bland maten som låg bakom glaset han pekade på. Där fanns grillspett i alla tänkbara former, revbensspjäll, potatisgratänger och grillade kycklingklubbor.
- Vad för nåt?
- Såna däääär!!!
- Men, Anton det där är kycklingklubbor. (Anton gillar inte kyckling. Heller.)
- Ja, just det så heter det! Får jag?

Chockad igen. Men om min son vill välja bort näringsfattiga helfabrikat mot en saftig bit grillad kyckling tänker inte jag protestera! Kyckling fick det bli!
Sonen har även gjort sina två läxor han hade över helgen utan knussel och på helt eget initiativ. Svenska (de får en hel vecka på sig med den läxan, men Anton brukar alltid vänta till sista dagen och göra den under pust, stånk och stön) och matte. Hajar ni? Han plockade självmant fram sin matteläxa och gjorde den med något som tamtetusan nästan liknade entusiasm… Jag är sjukt imponerad!

Nu ska jag sätta igång med söndagsmiddagen. Köttgryta! Och eftersom undrens tid tycks vara inne vad gäller min son kan jag nästan ge mig tusan på att han till och med käkar morötterna idag.

Nej, jag har inte skrivit fel. Bollarna i plural ska det vara. Och det handlar om Zingo, stackarn.
Återigen har det börjat dofta löptik här i byn och Zingo vet inte vart han ska göra av sig själv. Han är alldeles yr i bollarna, skulle man kunna säga. Ute på promenad tar vi oss inte mer än fem meter förrän hans nos fastnar i nån liten doftfläck från vilken Hin Håle själv skulle ha viss möda med att förflytta min dryga 30 kilo tunga hund. Suck.
Det är som om hans hjärna blir kvar på dörrmattan när vi går ut genom dörren. Eller näe, om det vore så väl så skulle han ju bli någorlunda vettig när vi kommer in igen. Men icke.
Inomhus roar han sig med att förfölja Tuva och lite diskret sjunga för henne och ta varje chans till att ge henne en puss, eftersom hon inte kan värja sig. Hon sitter stel, stilla och försöker hålla huvudet så långt bakåt det bara går för att hunden inte ska komma åt hennes ansikte och mumlar ”Uäh, ättligt!”.

Vet ni vad jag gjorde i helgen, apropå nåt helt annat? Jag tog helt sonika ledigt i 25 timmar! Tog tåget ner till Enköping där mamma mötte upp mig för vår årliga tjejkväll: Ladies Night!!
Jag tror det är 3:e året vi går dit, och det är liksom något heligt. En kväll då vi varken är mamma, dotter eller maka. Vi är bara två tjejer som går ut och har sjukt roligt tillsammans! Maten var supergod, vinet superbt och showen var fenomenal. Helt klart bäst hittills! Det enda negativa som finns att säga om årets upplaga av Ladies Night var väl att det var fasligt tunt med sponsorer på förminglet. Förra året var det alldeles knökat i lokalen och för att hinna se vad alla sponsorer erbjöd och prova på alla roliga aktiviteter var man tvungen att gå ut även i pausen! I år gick man igenom den delen på ungefär 10 minuter, om man gick väääldigt långsamt.
Morgonen efter mådde jag som jag förtjänade, men det var det tametusan värt! Jag fick ju dra mig hur länge jag ville i sängen och när jag väl steg upp blev jag bortskämd och ompysslad av mamma och pappa. Gulle er!

Tack mamma, för en helt underbar minisemester, det var kanon! Och tack pappsen, för att du ställde upp och skjutsade två fnittriga kvinns till och från showen. Älskar er båda!

Hmm…dagarna verkar bara försvinna här. Poff! Så har det gått en hel vecka – igen!
Jag har vikarierat på förskolan hela veckan, precis huuur roligt som helst! Ungarna är ju som rena rama vitaminsprutorna! Känner man sig lite trött och mosig när man åker till jobbet så går det över i ett nafs när en kör av barnaröster ropar:
- Nu kommer Ida!!! Heeej!!!!

Sen följer de dagliga rutinerna: barnen frågar vem jag är i stället för idag, hur länge jag ska jobba idag, om jag cyklade till jobbet och sist men inte minst måste min hårlängd inspekteras. Barnen är lite fascinerade av att jag har rakat huvud, och att det känns annorlunda varje dag (eftersom jag rakar med hyvel så är jag ju först babyslät, dagen efter är det lite strävt, tredje dagen stickigt, fjärde dagen som kardborre och femte dagen är det mjukt igen). Min hårlängd föll sig även passande eftersom barn och pedagoger har haft många diskussioner om det här med hårlängd. Tjejer har långt och killar kort. Enligt barnen. Efter att ha pratat om detta x antal gånger kunde de gå med på att tjejer kan ha kort och killar långt. Sen kom jag och tillförde ännu en dimension. Kan tjejer vara helt UTAN hår på skallen?
Väldigt roligt och intressant att följa!

Den där rackarns förkylningen förföljer oss fortfarande. Tuva är inte frisk än, hon hostar som en KOL-patient och allmäntillståndet går lite upp och ner. Ena dagen är hon pigg, nästa dag ser hon ut som en veckogammal disktrasa. Sliten och trött. Den enda aktivitet hon kunnat vara iväg på är någon tur till skolan. Bad och ridning har vi inte kommit igång med än, på grund av den envisa hostan. Det känns lite tröstlöst, som alltid. Men det är bara att kämpa på. Glad som en sol är hon i alla fall!

Anton är väl den enda som klarat sig från bacillerna. Han hade nästäppa några dagar, sen var det över. Jag fick ont i bihålorna i två dagar och blev jättelättad när det släppte. Men man ska ju inte ropa hej…infektionen hoppade ner och satte sig i musklerna istället. Ryggmusklerna, närmare bestämt. Ont så in i…gör det. Fast bara när jag rör mig, haha.
Igår var det ett barn på jobbet som gjorde en observation.
- Haha, du är rolig fröken!
- Varför då?
- Du hoppar!
- Va?
- När du ska sätta dig ner, då hoppar du! Varför gör du så?

Mycket riktigt, varje gång jag ska sätta mig hoppar jag liksom till för att det hugger till i ryggen. Men…att svara med att jag har en infektion i ryggmuskulaturen som orsakar plötslig och intensiv smärta vid lägesförändringar kändes lite väl avancerat, så jag fick tänka en liten stund innan jag kunde komma med ett enklare svar…
- Jag är förkyld i ryggen.
- Haha, snyt den då!

Go’ungar!
Men de allra goaste två ungarna har jag i alla fall här hemma. Vi har haft en supermysig kväll, ja i alla fall sedan Antons matteläxa blev färdig. Det tog 70 minuter och säkert 20 utbrott från mig och Antons sida vardera…jag fattar inte att vi har samma diskussion och samma bråk varenda jäkla vecka om den där matteläxan. Det slutar alltid med att Anton tröttnar på att bråka, gnälla, stånka och tjafsa och då går det plötsligt jättefort på slutet. Idag hade han en sida, hälften addition och hälften subtraktion. När det var tre tal kvar kapitulerade han och då klarade han av de sista tre talen (minus till på köpte, Antons mardröm!) på mindre än 60 sek sammanlagt.
Nåväl, gammalt ska få vara glömt så när det blev dags att laga mat var det idel glada miner igen. Anton ville hjälpa till att laga maten (kors i taket) och visade sig vara en fena på det. Han svängde ihop pannkakor som ingenting! Men lite hjälp med stekpannan då, förstås. Just som vi ätit upp gjorde Tuva en nr 2, så jag försvann in i badrummet med henne och när jag kom ut igen hade Anton plockat av bordet, ställt all disk i maskinen, torkat av bordet och lagt på duken.

Gissa om mamma smälte som en klick smör?

Jag har varit på anställningsintervju idag! Det fanns en tjänst här i Långshyttan, förskollärare 75%, som jag sökte. Här finns bara en förskola, både Anton och Tuva har ju gått där, och jag har precis börjat springvikariera där vilket innebär att jag känner både personal och rektor väl. Heltrevliga typer hela bunten!
Ändå var jag helt sjukt nervös idag.

I morse förstod jag inte riktigt vad det var med mig. Hjärtat skenade och huvudet dunkade. Höll jag på att bli sjuk? Nej, visst ja. Anställningsintervjun…
När jag väl kommit underfund med vad mina fysiska symptom berodde på blev jag än mer nervös. Hungrig som en varg var jag, men att äta var liksom inte aktuellt. Magen var i uppror och informerade mig bestämt om att allt som eventuellt tillfördes denna skulle ögonblickligen återvända samma väg. Jag pinade i mig två kokta ägg i alla fall. Ägg är världens bästa snabbmat, det funkar alltid. Till och med när man håller på att kräkas av nervositet!
Men vad fanns det att vara nervös för? Jag känner ju rektorn och den förskollärare som var med på intervjun sedan tidigare. Jag gillar dom, dom gillar mig. Jag är trygg i mig själv och i min roll som förskollärare. Men jag är rätt dålig på att sälja in mig själv… och när jag blir nervös, tja då blir jag jäkligt nervös.
I samma ögonblick som intervjun började, tappade jag hjärnan. Helt. Total blackout. Tunghäfta. Kunde inte komma på en enda anledning till varför de skulle välja just mig.
- Jaha, Ida. Du har sökt 75%-tjänsten här hos oss.
Eh, va? Ja…jo, just det. Så var det ja. Åh, skärp dig nu Ida. Hitta hjärnan, för helvete! Det är INTE läge att sumpa den just nu…
- Vi skulle vilja veta vad du har för barnsyn?

Va?! Vaddå barnsyn? Herregud vilka svåra ord ni använder när min hjärnkapacitet har halkat under nollstrecket. Jag är bra, okej? Räcker inte det? Jag är en bra förskollärare, jag klarar jobbet. Hur fasen får man det att låta lite finare och inte fullt så…hjärnsläppt? Det blev en hel rad ”öh” för att poängtera min tillfälligt svajiga intelligens innan jag lyckades klämma ur mig:
- Hur menar du nu?

Bra jobbat, Einstein. Som om det inte är en väntad grundfråga på vilken du borde kunna lämna ett jävligt bra och väl genomtänkt svar just nu… Bit ihop, klara biffen. Kom igen nu, fram med glada, ärtiga, positiva och proffsiga Ida!!
Jag tror jag lyckades svamla fram något hyfsat sammanhängande, för de såg ganska nöjda ut båda två. Intervjun förlöpte på ungefär samma sätt, jag fick enkla frågor som i mitt bultande huvud förvandlades till raketforskaruppsatser på vilka jag inte tyckte mig ha några som helst vettiga svar. Efter en timma var mina två kokta ägg fullt färdiga att hoppa upp på bordet framför mig, men jag höll benhårt fast mitt smil med sammanbitna tänder och tvingade äggen att ligga stilla i magen. ”Le stort och gå fort så hinner ingen se att du är ful” har jag läst nånstans. Undrar om det kan fungera i såna här sammanhang också? ”Le stort och prata fort så hinner ingen uppfatta att du har hjärnsläpp”.

Haha, det gick bra till slut i alla fall. Jag tycks ha kunnat dölja min nervösa förvirring väl, för jag fick tjänsten!!
Tjohoo!

Vi har firat kungligt här hemma. Anton fick välja festmaten. Det blev fläskpannkaka.
Nu är barnen nattade och jag fortsätter fira. Med Ahlgrens bilar och päronsaft!

Svisch, så var en hel vecka till förbi. Herrejösses, i morse påminde sonen mig om att det bara är tre månader kvar till jul!!
Är det nån som puttat till jorden så den snurrar fortare nu för tiden, eller är det jag som börjar bli gammal?

Läget har stabiliserats här hemma, Tuva hanterar infektionen fint. Fast jag får nog erkänna att jag nästan blev lite orolig i tisdags. Nästan. Hon hade feber, inte särskilt hög men desto envisare och hon fick nästan inte behålla någonting vi stoppade i henne. Mediciner, mat, vatten, allt kom upp igen. Det är illa nog för ett i övrigt friskt barn, men i Tuvas fall är det mer än illa eftersom hennes grundsjukdom gör att hon är så beroende av att få en jämn näringstillförsel. Varje gång jag hoppfullt men försiktigt lyckats peta i henne några milliliter vätska eller näring slogs mitt hjärta i tusen bitar när allt kom tillbaka upp. Men desperation ger styrka, när Tuva är sådär dålig räcker det med 5 minuters sömn lite här och var för att jag ska orka ett par timmar till!
Jag gick ändå till jobbet i tisdags, vikarierade lite igen. Linda var ju här och jag känner mig väldigt trygg med henne, hon är en klippa. Hon fortsatte försöka få i Tuva mat och vatten, höll henne sval för att få bukt med den envisa febern och lugnade henne när hon desperat grät av utmattning.

När jag kom hem hade jag bestämt mig, kräks Tuva en gång till så åker vi in. Då måste hon få vätska via dropp och kanske näringsdropp också. Men som om Tuva hörde mina tankar slutade hon kräkas. Sjukhuset är inget förstahandsval för någon av oss. Sakta men säkert vände infektionen, tack och lov att det var en ”kort vända” den här gången. Kort men intensiv.
Just nu befinner vi oss i gråzonen. Den har en benägenhet att vara ganska långvarig. Tuva är pigg och glad när hon vaknar, men energin avtar redan efter några timmar. Enkla aktiviteter som en kort promenad med vagnen eller permon gör henne väldigt trött, så skolan, badet och ridningen får vackert vänta lite till. Vi har lärt oss av misstagen, återgår Tuva till aktiviteterna för tidigt blir hon dundersjuk – igen.

Givmilda som vi är i vår familj så tycks Tuva gladeligen ha delat med sig av infektionen… Hasse har ont i halsen och är hängig, Antons bihålor låter alldeles tjocka. Själv har jag ”bara” ont i lederna. Bara att tacka och ta emot!

Klockan är halv ett på natten, men jag har inga större förhoppningar om någon nattsömn. Inatt heller.
Igår drog vardagsschemat igång för Tuva, skolan har ju redan börjat men den här veckan drog även simning och ridning igång. Det brukar innebära att Tuva blir lite hängig, det blir en chock efter en lång, lat och ledig sommar. I år hann vi inte ens börja med aktiviteterna, Tuva blev dyngsjuk natten till måndag…

Inget ”allvarligt”, bara en förkylning. Men inte så bara för Tuva. Natten till idag lyckades hon skrapa ihop 2,5 timme sömn fördelat på perioder om max 15 minuter, med hosta, slem och kräks i mängder däremellan. Själv sov jag ganska exakt 20 minuter. Totalt, alltså.
Linda kom och löste av mig vid åtta i morse, så jag kunde gå ut med hunden och göra mig iordning för jobbet! Jag har vikarierat på förskolan här i byn idag. Det var bokat sedan en tid tillbaka och det rörde sig bara om några timmar, så jag åkte trots den totala sömnbristen. Och det var jättekul! Jag var pigg, var väl inne i…tja, andra andningen kan jag ju inte kalla det, för den kom jag in i vid tvårycket natten till idag, men…ja, säg femte andningen då!
Åh, vad jag har saknat förskolevärlden!! Go-ungar! Jag trivdes som fisken i vattnet och trots att jag var blek och hade stora svarta påsar under ögonen verkade barnen trivas med mig också. Imorgon ska jag tillbaks en liten sväng igen!

Hasse är borta idag och imorgon, så jag försökte vila lite när jag kom hem från förskolan, medan Linda var här, men det blev bara 30 minuter. Ville ju hinna ner på affären också, å så  skulle ju Anton hem från skolan. Jag har (och nu kommer alla som känner mig nicka) liiite svårt att be om hjälp, är en typisk kan-själv-typ. Kan själv, om det så knäcker mig på kuppen. Skärvorna går alltid att sopa ihop och foga samman igen. Men jag börjar väl bli gammal och därmed lite klokare kanske, för idag bad jag faktiskt om lite hjälp. Och fick massor!
Ringde svärfar och bad honom komma förbi en sväng så jag kunde laga mat och gå ut med hunden (Tuva behöver ha någon intill sig heeela tiden just nu och då menar jag precis varenda liten sekund, så att laga mat medan jag var själv hemma var liksom fullkomligt uteslutet). Fem minuter innan han dök upp klev våra underbara, fenomenala grannar in genom dörren.
- Hej! Hur går det? Vi tänker lösa av dig i ett par timmar!

Helt rätt formulerat förresten, ett konstaterande istället för en fråga. För precis som att Tuva alltid svarar ”bra” på frågan hur hon mår, svarar jag alltid ”nejdå, det går så bra så” på frågan ”behöver du hjälp?”. Så när de klev in och mer eller mindre sa ”nu jäklar släpper du allt i några timmar” protesterade jag inte.
Viktoria och Gunnar såg efter Tuva medan Anton och Hans (ja, grannen alltså) gick ut med hunden. Själv gick jag på dejt med John Blund. En timme klarade jag av att sova innan kontrollbehovet väckte mig, men se den gubben gick inte.
När jag tittade ut ur sovrummet tittade Hans tillbaka med ett:
- Gå och lägg dig!
- Jahapp. Okej då.

John Blund var inte svårflörtad och nu känner jag mig som en ny människa! Lite lugnare till mods också, eftersom även Tuva träffade John Blund och hon har fått behålla lite mat. Natten till idag kom i princip allt som jag stoppade i henne raka vägen tillbaks igen. Lunchen fick hon behålla, men mellanmålet gjorde bara en snabbvisit i magen vilket har oroat mig lite. Det är oerhört svårt att ersätta vätskan hon förlorar, eftersom det är så lätt att reta magen till att kräkas igen. Men nu har hon fått behålla middagen och nattamaten verkar gå bra den också.

Anton mådde också bra av sällskapet och hjälpen idag, han blir orolig när Tuva är hängig. Minnet av ambulansfärder, intensivvård och en vardag som vänds helt upp och ner sitter som berget i oss allihop, även hos honom.
- Nu får du bli pigg igen Tuva, jag tycker det är läskigt när du mår så här.
- Jaa. Baa. Pidd. (Jadå, jag mår bra. Jag ska bli pigg.) svarade lillasyster.

Tack snälla söta rara svärfar, Viktoria och Hans. Ni anar inte vad det betydde för mig att ni kom. Eller jo, det tror jag faktiskt att ni gör. Tack!

Vi har varit ute på en liten minisemester! En tripp till fjällen, närmare bestämt! Hasse skulle fota lite så barnen och jag hängde på. Det blev tre dundermysiga dagar i trakterna kring Särna.
Mat och husrum hade vi på underbara Knappgården Fjällhotell där vi togs mer än väl om hand av superhärliga Nigel och Linnea Tarr. Tack, vi kände oss riktigt bortskämda!

Vackra Knappgården

I den här stugan bodde vi!

Anton blev snabbt tjenis med både Nigel och Linnea, och hade berättat att lillasyster inte kunde äta särskilt mycket men att hon gillade senapssill. Så när vi kom till det dukade middagsbordet i onsdags stod där en tallrik senapssill och ett glas sockerdricka till lilla Fjärilen! I torsdags kväll serverades Tuva en smaskig pannacotta med hemgjort frukt/bärmos som smakade alldeles himmelskt. Maten som jag, Hasse och Anton serverades var så god att ord inte riktigt kan göra den rättvisa…”fullkomligt delikat” är det närmaste jag kan komma, men det räcker ändå inte riktigt till för att beskriva hur bra den smakade…

Jag får väl tillstå att jag var en riktig surpuppa på onsdagen…stackars barn, som var själva med mig. Men alldeles för mycket gick mig emot. Inom loppet av 1½ timme hade Tuva gjort tre katastrofblöjor och förbrukat mer än hälften av sitt medpackade klädförråd. Med ilskna tårar i ögonen försökte jag så gott det gick att handtvätta alltihop i handfatet. Med shampo. Man tager vad man haver, liksom. Som grädde på det redan ganska svajiga moset började hennes knapp på magen fullkomligen tokläcka, så att lika mycket mat hamnade utanför magen som i den. Fans jävlars, vad arg och ledsen jag var. Regnet, knotten och myggen förstörde varje försök till att vara utomhus. Morr!!

Men men, redan vid middagen kändes det bättre. Natten kom, vi somnade som små grisar och så blev det morgon igen. Hela torsdagen roade barnen och jag oss själva medan Hasse skuttade runt som en paparazzi på Fulufjäll. Vi gick på upptäcktsfärd i närområdet, tog en tripp in till Särna centrum och shoppade loss (på Coop, fniss…) men mest av allt var vi i sällskapsrummet. Utanför fönstret regnade det i varierande grad mest hela tiden, men vad gjorde väl det när vi hade biljard, hockeyspel, pingis, dart och fotbollsspel att roa oss med?!

Inga sura miner – trots surt väder!

Fredagen var sista fotodagen och vi hängde med upp på fjället. Vi kunde ju inte vara alldeles intill Fulufjäll utan att gå och titta på Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall! Men innan vi kom så långt som till toppen hade vi hunnit bli värvade som fotomodeller, barnen och jag. Utspökade till troll! Tuva och jag fick vara med på en session tillsammans med Anton, sedan fick han vara det enda motivet resten av dagen. Hela vägen upp för fjället poserade han (mer än villigt, han fick ju vara utklädd och ha allt ljus på sig själv) medan Hasse fotograferade.

Trollpojken!

Sessionen jag och Tuva fick vara med på var alldeles magisk. Mitt i urskogen, barfota, solen som letade sig in i den lummiga vegetationen, lutade mot ett gammalt träd och med en fors spelande strax bakom satt jag med Tuva i famnen. Det var så vackert, så varmt, så…nära. Jag hade kunnat sitta där och snusa henne i håret i all evighet. Önskar att ni alla hade kunnat känna vad jag kände då. Det var så stort att hjärtat ville brista. Ett sånt där ögonblick som jag kommer minnas glasklart för evigt, hur gammal och senil jag än blir.

Vi måtte ha varit väldigt bra utspökade som troll i naturnära färger, för mitt i sessionen kom ett gäng turister och knatade rakt igenom fotograferingen. De förstod inte vad Hasse och guiderna Sofia och Veronica viftade med armarna åt.
- Ursäkta, vi fotograferar här. Skulle ni vilja vara så vänliga att välja en annan väg?

Frågande såg sig turisterna omkring och upptäckte att jag och Tuva satt alldeles intill dem! En turist såg oss dock på en gång, och rev fram sin egen kamera för att fotografera!

Tuva njöt när färden började gå uppför fjället. Hon satt i rullstolen och skumpade, guppade och skrattade medan jag knuffade, drog och lyfte henne uppför. Leden är inte handikappanpassad, det vore nog mer eller mindre omöjligt att anpassa den hela vägen upp till fallet, men… där det inte är anpassat för rullstol fick vi helt enkelt anpassa oss själva efter förutsättningarna. Tuva väger ju bara dryga 20 kilo, så det går ju att bära henne bitvis. Största delen av vägen hade vi stödbenen bak uppfällda så att vi kunde tippa rullstolen lite (så de små hjulen framtill dinglade i luften) och körde på bara ”huvuddäcken”. Tungt som tusan, när vi kom ner igen var hela min kropp mjuk som marshmallow, musklerna hoppade och darrade men herrejösses, det var det väl värt! Tuva fick ju se vattenfallet!

Framme vid fallet! Anton vägrade ta av sig trollmunderingen…

Vår lilla minisemester blev en alldeles perfekt avslutning av sommaren, nu väntar hösten med lite ordning och reda igen!