Jag har känt mig lite upp och ner sista veckan. Full av energi ena dagen, trött och inåtvänd nästa. Men jag har fått en himla massa gjort!
Jag ville städa, tvätta, göra i ordning för bebisen, förbereda för Antons kalas. Så veckan som gick gjorde vi allt det, Hasse å jag, och en himla massa annat som legat på hög. Kapade ner häcken, tvättade och oljade altanen, gjorde fint i blomsterlådorna, monterade upp studsmattan och hamocken. Som om en liten, liten röst viskade i våra öron att tiden att handla är nu, för väldigt snart kommer något mycket viktigare ta upp er tid.

I fredags var det födelsedagsfirande dagen lång, Anton fyllde 11 år!! Huset fullt i nära och kära, mina föräldrar, brorsan med familj, Hasses föräldrar och syster med familj, älskade grannarna tittade in. Ja, här var fullt ös helt enkelt. Jag hade lyckats knåpa ihop precis just en sådan tårta som sonen önskat sig (hämtad ur ett data-spel, sug på den utmaningen!) och han blev jätteglad och nöjd över alla fina presenter.
Runt kl 10 på morgonen kände jag ett litet nyp i magen. Som mensvärk. Förvärkar har jag haft i flera veckor, men det här var första gången det gjorde lite ont. Hasse har hela tiden tvärsäkert hävdat att bebisen skulle komma den 11/5, och min mamma sällade sig till den idén med motiveringen att när jag hade så många nära och kära runtomkring mig som kunde styra upp vardagen så skulle jag slappna och och då skulle bebisen bestämma sig för att komma ut.
Dagen gick och de där små nypen övergick till riktiga värkar. Nu var det på gång! Långt emellan dem, förvisso, men tiden mellan varje värk krympte stadigt. Lugn som en filbunke kollade jag över packningen och fortsatte kalasandet, vi hade en alldeles underbar dag!

Framåt kvällen började värkarna bli täta och regelbundna, jag kopplade på mig min TENS-apparat och andades mig igenom smärtan. Varje värk var ju ett steg närmare att få träffa vår bebis! Mamma och Hasse hjälpte mig, höll om mig och masserade min rygg när värkarna kom, gav mig av sin styrka. När det bara var 5 minuter mellan värkarna började vi göra oss i ordning för att åka in. Jag kände mig som en amazon, en urkvinna, fasen vad jag var bra på det här! Mamma satte sig vid ratten och Hasse satte sig bredvid mig för att kunna ge mig stöd under hela resan.
Utanför förlossningen mötte vi upp Kristin, som varit med på båda våra tidigare förlossningar. Inga bebisar utan Kristin vid vår sida! Döm då min förvåning när vi kom upp till förlossningen och Kristin blev stoppad i dörren!
– Tyvärr, bara mamman och pappan.
– Va? Men hon är vår doula, hon SKA med!
– Vi har restriktioner på grund av alla infektioner som florerat. Bara mamman och pappan får komma in.
– Då föder jag i entrén istället. proklamerade jag trumpet men bestämt. Och jag menade det, fick inte Kristin följa med in så kunde vi lika gärna stanna utanför allihop.

Nåväl, sköterskan gick och diskuterade lite med barnmorskorna och vi fick komma in alla tre. Jag blev undersökt och uppkopplad och fick konstaterat att jag var öppen 3 cm. Det är typ…skitlite. Och innebär att det är lååångt kvar till bebis. Kanske någonstans runt lunch, funderade barnmorskan. Suck. Där sprang urkvinnan ut genom dörren. Men hon måste ha kommit tillbaks igen, för värkarbetet tog en jäkla fart (jag skyller även på urkvinnan när det gäller den där förlossningssängen som jag sparkade sönder under krystningen). Jag besparar er blodiga detaljbeskrivningar, dels av omtanke och dels för att jag inte minns så väldigt mycket själv. Vi blev inskrivna kl 03:00 och kl 06:48 såg Lovisa världens ljus! Vi fick vår drömförlossning, min önskan var att att klara mig på enbart TENS och lustgas som smärtlindring (mycket, mycket lustgas blev det. Man mår kanon av lustgas.) och slippa den otäcka sugklockan som hjälpt både Anton och Tuva till världen. Och tänk, det blev precis som vi tänkt och önskat! Både jag och Lovisa mådde alldeles prima och de fick barrikadera dörren för att hålla oss kvar på BB, vi ville hem! 12 timmar efter Lovisas födelse fick vi äntligen grönt ljus på sista undersökningen och kunde åka!
Och gissa om vi kände oss välkomna?! När vi klev innanför dörren var huset fortfarande fullt av alla älskade som varit med på kalaset, och på bordet stod en enorm, vacker blomsterbukett i rosa, rosa skumpa, ett var sitt glas whisky och cigarr till herrarna. Och så mycket kärlek att det vällde ut genom dörren. Tack, fina fina ni!

Och välkommen till oss, Lovisa!

Japp, där åker dom. Vasaloppsåkarna. I fäders spår. Det spritter i kroppen när jag ser dem, det ser så härligt ut! Solen skiner, blåbärssoppan ångar och ljudet av stavar och skidor bildar en hypnotiserande rytm. Så har det alltid varit när jag kollat på Vasaloppet, men känslan är starkare när man en gång har provat själv. Förvisso åkte jag ju inte hela sträckan, då hade jag nog dött på kuppen, men ändå. Kortvasan var bland det roligaste jag har gjort!

Nu är jag väl inte riktigt i form för något Vasalopp i år. Inte en endaste meter har jag avverkat på mina fina skidor och konditionen är nere på noll. Och så var det den där stora bulan på magen också, haha. Men nästa år kanske? Möjligen med lite bättre förberedelser än sist, även om det gick vägen den gången också (ibland är tjurskallighet en tillgång).
Just nu nöjer jag mig med promenader och en å annan sporadisk färd till simhallen. Lovisa i magen tränar desto mer, jäklar vilken fart det är där inne! Nu börjar hon ju bli stor och det blir allt trängre i hennes lilla lya, så sparkarna både känns och syns. Vi är redan inne i vecka 29 och det kan jag inte riktigt greppa. Det är ju nästan ingen tid kvar, alls! När det där lilla plusset på grav-testet uppenbarar sig känns 9 månader som en hel evighet, men det går fortare än man kan ana. Så i förrgår gav vi oss ut på barnvagnsrekognosering! En del ställen har ju lååång leveranstid så det var liksom läge att börja kolla runt. Det har hänt massor på barnvagnsfronten sedan vi var småbarnsföräldrar sist, så vi kände oss som gröngölingar i barnvagnsdjungeln. Dessutom är vi i en annan sits den här gången, eftersom vi har ett handikappat barn och måste räkna med att det alltid kommer vara ett hjälpmedel med i bilen, antingen rullstol eller (oftast) permobilen. Då behöver vi en barnvagn som tar minsta möjliga plats.

Således föll valet på att köpa en ny vagn av smidig modell. Hade vi haft två friska barn sedan tidigare hade vi kunnat köpa en begagnad vagn av i princip vilket märke som helst, då hade den haft plats i skuffen. Men är det något jag minns av Anton och Tuvas barnvagnar så är det att de var ganska stora, även ihopfällda.
Nåväl, men faster Nilla i släptåg for vi iväg mot Borlänge för att spana ut en vagn. Det var ju lättare sagt än gjort. Det finns ju typ tusen modeller! Efter att ha preciserat våra önskemål om storlek smalnade väl fältet av något, men inte tillräckligt. Den tålmodiga försäljaren vek ihop och vek upp, demonstrerade och förklarade och lämnade oss sedan en stund för att vi skulle få fundera utan henne flåsandes i nacken. Då var vi nere på två modeller att välja bland. Bäst som vi stod där och funderade klev Nilla fram och skakade först den ena vagnen för kung och fosterland, sedan den andra.
– Nä, den där kan ni inte ta. Den kommer tippa.

Mycket riktigt, när vi själva provskakade båda vagnarna var den ena väldigt tippig. Tack, Nilla! Nu hade vi alltså lyckats välja en modell! Innan vi slog till ville vi åka till en annan butik och titta på samma modell för att se vem som gav bäst pris, så vi for vidare. Till förvirringens hus. På butik nummer två var det för första ingen som verkade ens tillnärmelsevis intresserad av att sälja oss en barnvagn. Vi fick själva, efter att ha väntat länge på barnvagnsavdelningen, gå och leta på en anställd. Som inte hade värst mycket koll på vagnar.
– Vi är intresserade av den här modellen. Är det här ett exemplar av den nya eller gamla modellen?
– Öh…jaaa du.

Expediten vände och vred på vagnen, kliade sig i huvudet och såg inte mycket klokare ut.
– Och priset, är det för ligg OCH sittdel, eller bara med sittdelen?
– Eh…det är en utmärkt fråga…

Mitt tålamod var sedan länge förbrukat, men hon fick hållas en stund till, bläddra förtvivlat i pärmar för att försöka utröna vilken modell det var och vad som ingick i priset som var angivet på etiketten. Men vi köpte ingen vagn där.
Vid det här laget hade det börjat skymma ute, och samtliga i shoppingsällskapet var mer än lovligt trötta. Själv började jag överväga om det inte bara gick att sno en kundvagn på ICA och vaddera den den lite. Hellre det än att fortsätta leta barnvagn. Men vi for tillbaks till butik nummer ett och köpte vagnen vi tittat på där. Det var fjolårets modell och färg, vilket gav ett bättre pris förstås, men fortfarande så pass högt att man funderar om de petat in guld och ädelstenar någonstans i chassit… Om man tittar på priserna för årets modell och färg får man ju för sjutton en fungerande bil för samma peng!

Men nu står den här i alla fall. Lovisas vagn. Nu fattas bara resten! Någonstans att sova, kläder på kroppen, bilstol och gud vet allt!

Vi har en fikalista på jobbet. Där skriver vi upp oss och turas om att fixa fredagsfikat, en väldigt uppskattad veckorutin. Den här veckan är det min tur att stå för godsakerna och eftersom det kliade i mina kreativa fingrar bestämde jag mig för att sno ihop en tårta. En riktigt smaskig en, och självklart helt laktosfri eftersom jag har kollegor med känsliga magar. Alla ska ju kunna njuta av fikat!
Så jag planerade, tänkte ut smakkombinationer och dekoration, inhandlade allt jag behövde och satte igång. Planen var en tårta med passionsmousse och kokosmousse, chokladbotten, täckt med vit mmf och dekorerad med lila små blommor i mmf i form av ett hjärta (för att fira att det är februari – Alla Hjärtebarns månad). Så tjusig var den! I mitt huvud alltså.

Mmf var ju inga problem, den blev som den skulle och den nya lila nyansen av färg jag inköpt blev jättefin, som violer. Sen satte jag igång med fyllningarna. Kokosmoussen har jag gjort förut och aldrig någonsin misslyckats, den är gudomligt god. Passionsmoussen smakade också ljuvligt och var väl värd allt jobb med att koka och passera passionsfrukter, men båda var de lite lösa i konsistensen vilket all mousse är innan du kylt den ordentligt. Därför började jag redan igår med mousserna, så de skulle hinna stabba till sig över natten. I förmiddags var det så dags att montera tårtan, jag började inte jobba förrän 11 så jag hade gott om tid på morgonen. Allt så bra ut, konsistenserna var bra.
Jag hade just lagt sista handen vid tårtan och lagt på den sista delen av tårtbottnen när…hela jävla tårtan kollapsade! Min kokosmousse rann ut över hela diskbänken och tog med sig resen av tårtan! Va fan!
Normalt hade jag blivit besviken, lägg på en hel hög gravidhormoner och du har en fullfjädrad, ursinnig hondjävul! Jag blev rosenrasande! Förtvivlat försökte jag rädda den övre delen av tårtan, där passionsmoussen fortfarande beskedligt höll sin form, men det var förgäves. Den blöta kokosmoussen sög sig fast i tårtbottnen och allt jag lyckades få upp i händerna var en enda choklad-gröt.

Arg som ett bi släppte jag allt jag hade för händer och stampade ut i hallen på väg mot badrummet för att tvätta händerna. Då såg jag Antons gympapåse. Den han skulle haft med sig när han för 20 minuter sedan for med Tuva och assistenten mot skolan. Där brast det för mig, totalt. Jag gav ifrån mig ett avgrundsvrål som skrämde livet ur maken, han trodde minst att jag höll på att föda i hallen. Inte blev hans rädsla mindre när han väl kom ut i hallen och fann sin hustru stortjutandes i hallen!

Jaja, världen rasade inte. Hasse hastade iväg med gympakläderna till Anton och jag tog med mig hunden ut i skogen för att låta ilskan rinna av mig. Det gjorde den inte. Men den gav mig en redig huvudvärk. Arbetsdagen släpade sig fram medan jag försökte komma på en plan B till fikat imorgon. Makens förslag, vilket var att köpa något gott på ICA, fick stå kvar som plan C. Jag vill ju bjuda på hembakat. Så i eftermiddags snodde jag ihop chokladcupcakes som nu står och väntar på att fyllas, få frosting och pyntas. Kvar i kylen fanns en massa laktosfria produkter, så jag har sväng ihop en passionsgrädde att fylla cupcakesen med och en kokosfrosting att spritsa på. Om skiten håller ihop vill säga, annars slänger jag allt i en bunke, cupcakes, grädde, frosting och lila blommor, rör om och sticker ner 12 skedar. Sen får kollegorna käka direkt ur skålen!

Den konsten börjar jag bemästra nu. Att göra lite mindre. Vet inte om det beror på att man blivit gammal och klok eller om det månne kan bero på att det bor någon i min mage som kräver sitt av min energi. Kanske en kombination?
Jag är inte världsbäst på att ta det lugnt. Har inte varit, i alla fall. Under mina tidigare graviditeter har jag liksom inte velat slå av på takten och lyssna på kroppen, utan farit fram som en furie i alla fall, kosta vad det kosta ville i form av trötthet och värk. Den här gången är jag lite mer avslappnad. Jag jobbar ju halvtid på förskolan och Tuvas assistent jobbar heltid här hemma, vilket innebär att en stund varje eftermiddag är jag alldeles ledig. Varför inte spendera den stunden under en filt, med en god kopp te bredvid mig och en bra bok i händerna? Det är inte riktigt likt mig, i normala fall skulle jag använda varenda sekund till att göra något produktivt istället; tvätta, städa och gärna hinna träna lite också. Men jag har kommit på att det gör inte så mycket om jag tar tvätten lite senare, inte dammsuger varannan dag och eftersom jag inte kommer springa någon halvmara inom en överskådlig framtid kan jag med gott samvete ligga kvar där under min filt. Fly in i böckernas värld en liten stund och njuta av det lilla liv som sparkar och lever rövare så fort jag blir stilla för en liten stund. Livet går liksom inte i repris, så det verkar bortkastat att skynda sig igenom det istället för att ta det lite lugnt och njuta.

En familjemedlem som tar det lite för lugnt är Tuva. Hon är trött, och har varit det länge. Vi minns inte riktigt när det började, men det var före jul nån gång. Hon är liksom inte normalt trött, som hon kan bli efter en dag i skolan eller ett pass på hästryggen. Nog för att vi sett henne trött förut, men då har det antingen varit uppstarten till en infektion eller sviterna av en sådan. Men det här är ingen infektion. Ingen feber, ingen hosta, inget slem. Vi har varit hos farbror doktorn och tagit alla prover han kunde komma på för att se om något var på tok i den lilla tösakroppen. Men alla prover såg bra ut.
– Det var väl skönt att höra? sa läkaren som ringde upp och lämnade provsvaren (inte Tuvas ordinarie läkare, utan en annan trevlig kis).

Tja…både och. Skönt att alla värden är som dom ska, men varför i hela friden är hon då så trött? Och håglös? Ja, klart att man blir rätt håglös av att vara trött hela tiden, men ni förstår hur jag menar. Det är rätt läskigt. Träskmonster-läskigt faktiskt. När hon vaknar är hon oftast fortfarande glad som en lärka och har pigga ögon, men efter bara nån timme eller två början den trötta dimman lägga sig. Helst av allt vill hon bara sitta och slö-bläddra i en bok eller tidning. Eller bara sitta utan att göra något alls. Assistenten gör ett toppenjobb och försöker aktivera Tuva så smått i alla fall, med lek på mattan (ett fiffigt sätt att väva in sjukgymnastik och stretching i leken), rita, måla, jobba med iPad och sånt. Och åka till skolan förstås. Men den där tröttheten gnaver oss… Vi försöker att inte tänka för mycket, utan bara vara. Ta varje dag som den kommer. Men det är svårt. Kan inte riktigt få tyst på den där lilla rösten i bakhuvudet som viskar om ett möjligt skov, att det faktiskt kan vara Herr Leigh som visar sitt fula tryne efter att ha hållit sig passiv och undangömd så länge… Vi kan bara vänta och se. Fortsätta ta vara på varje dag, skratta ofta och älska varandra mycket.

Carpe diem.

Tja, de tu är ju inte alltid helt överens. Kroppen och knoppen, alltså.
Jag får väl vackert erkänna att det där med träning har legat på hyllan ett tag. Ungefär sedan vi åkte till Rhodos… Den goda tanken var ju att komma igång igen när vi kom hem, men först bet latmasken mig i en vecka eller två. Sen började jag må alldeles pyton och vara zombie-trött (jag var nästan övertygad om att jag dragit på mig nån mysko sjukdom i utlandet innan jag fattade vad det handlade om) så då blev det ingen träning på flera månader. Så idag, fick jag nån form av ryck.

De senaste dagarna har orken återvänt, vilket känns helt underbart. Idag började jag inte jobbet förrän 12, så under förmiddagen hann jag städa, tvätta lite, ta en skön men isande kall hundpromenad (-20 grader ute!), svänga ihop en god lunch och planera middagen. Efter jobb, matlagning och disk var jag fortfarande pigg (!) så när Hasse åkte iväg på badminton kände jag att jag också ville träna. Och zumba är ju precis hur roligt som helst!
Sagt och gjort, fram med dvd:n och träningskläderna. Ungefär här blev kropp och knopp lite oense. Knoppen kom bara ihåg hur kul det är att dansa zumba, och den där sköna nöjda känslan när man svettat sig igenom ett 50-minuterspass. Kroppen, däremot, var fullt medveten om att den är gravid i vecka 22 och kanske inte lika rapp och smidig som den var tidigare. I 20 minuter av stelt hoppande och skuttande, ackompanjerat av ett pipigt flåsande som hade gjort astmaorkestern grön av avund, vann slutligen kroppen och den segtänkta knoppen fattade galoppen.

Det får nog bli långpromenader istället. Möjligen motionscykel, eftersom jag inte behöver uppbåda mer hjärnverksamhet än att jag klarar av att trampa ner en fot i taget. Eller nån av de där dvd:erna jag köpte så fort jag insåg att jag var gravid. Mammayoga och FitMama. Jag tyckte dom var hejdlöst fjantiga när jag tittade igenom dem första gången, men jag börjar nog inse att de ligger på en väldigt vettig nivå…

Just nu sitter jag uppkrupen i soffan, framför en sprakande brasa. En snarkande vovve vid mina fötter och en trött liten Fjäril bredvid mig som efter 60 minuters kämpande slutligen lyckats orma sig ur nattortoserna. Känns också som en väldigt vettig nivå på aktivitet just nu. Kanske att jag släntrar ur i köket och hämtar den där apelsinen som ligger och frestas i fruktskålen. Eller så väntar jag tills Hasse kommer hem igen, så får han bära hit den åt mig. Hihi.

…fröken Lovisa Kristina Johanna!!!

Japp, där har ni henne! ”Gullefjun”. En liten tösabit, tänka sig va?
Nu har både hon och jag satt fart med tillväxten, så nu går det inte att ta miste på att det bor någon därinne i min mage. Mysigt!
Jag är nu inne i graviditetsvecka 22 och har tagit mig förbi den första trimestern med trötthet, illamående och ruskiga humörssvängningar. Nu är jag bara trött, haha.
Lovisa sparkar så det både syns och känns nu, men än så länge är det bara Hasse och Anton som fått bevittna Lovisas träningspass. Kommer någon annan och lägger dit handen ligger hon blickstilla och vägrar så mycket som vicka på en tå. I och för sig kan det bero på att hennes mest intensiva träningstider infaller efter klockan 21 på kvällen och då brukar det inte vara hävligt mycket folk här hemma.

Just nu sitter jag vid frukostbordet och laddar för att städa ut julen. Tror det kommer behövas ett par, tre koppar kaffe till innan jag är redo för det. Minst. Men solen skiner mot en blå himmel och gör sitt bästa för att motivera mig att sätta igång så det ska nog gå vägen!

Här har det varit tyst som i graven…rätt länge. Men räds icke, vi lever och frodas!
Ja, det är väl jag som kommer att frodas mest i familjen framöver…jag är nämligen gravid! ”Bullen” ligger på jäsning och är färdig framåt maj!

Lite läskigt är det, nästan som första gången. Det har ju trots allt gått 8 år sen sist! Fast mest härligt, roligt, spännande och underbart! Tuva ser fram emot att bli storasyster, det här med att det ska komma en bebis till familjen har hon hajat, och om man frågar vad mamma har i magen svarar hon ”bebis” men jag tror ändå att just den biten ännu är lite för abstrakt. Jag ser ju ut alldeles som vanligt. Anton försökte lura i oss att han inte såg fram emot att bli storebror igen, inte alls, men den gubben går vi inte på. Han är dagligen framme och klappar på magen och frågar om bebisen, hur stor den är och hur mycket som är utvecklat på den. Pedagog som jag är tänkte jag att det kunde vara roligt för honom att få se hur bebisen faktiskt ser ut just nu, så jag visade honom en av Lennart Nilssons bilder på ett foster i motsvarande vecka.
– Det ser inte ut som en människa. Mer som en alien.

Naturligtvis drömde jag mardrömmar den natten, om att föda allt annat än en rosig liten bebis. En alligator, en alien, en chimpans, en cykel. Cykeln var värst att krysta ut, jag var sjöblöt i svett när jag vaknade.

I övrigt har livet sin gilla gång, Anton går i skolan, Tuva har sina aktiviteter och skolan, nya assistenten är alldeles kanon. Jag börjar precis känna mig som människa igen, efter graviditetens första tre månader. Det där om att det ”lyser om en gravid kvinna” gäller liksom inte för första trimestern. Ja, möjligen att vi lyser svagt neongrönt eftersom vi mår illa hela tiden. Och kanske kan blekheten misstolkas som ett mystiskt sken, men är inget annat än ett synligt tecken på den konstanta tröttheten. Jag var snudd på övertygad att jag fått nån form av sömnsjuka eller kanske nån annan lattjo sjukdom, innan jag visste att jag var gravid. Jag var så trött att jag kunde somna stående, eller mitt i en konversation vid köksbordet!
Nu har jag alltså kommit in i andra trimestern, vilket är den trevligaste delen av en graviditet. Tröttheten försvinner, jag kan känna lukten av och faktiskt äta mat utan att må illa och snart kommer magen att börja växa och bli sådär gulligt gravid-bullig! Lovely!

Vi har faktiskt redan fått tjuvkika på Gullefjun. Ja, jag kallar bebisen så. Vi vet ju inte om det är en han eller en hon och jag AVSKYR benämningen ”hen”. Så det får bli Gullefjun. Så länge. Vill ni kanske också få en liten tjuvtitt? Liten men naggande god, hela 6 cm när fotot togs! Varsågoda:

Det var ingen värst inspirerande dag i lördags. Regnet öste ner, förstås. Det tycks vara det enda väder den här hösten tänker bjuda på.
Hasse var ute på jakt och jag hade bestämt mig för att ta ungarna med till Borlänge och inhandla vinterskor, vara ute i god tid för en gångs skull. Anton har bara sneakers och gummistövlar, vilket blir lite kallt när de stora vita flingorna börjar dala ner från himlen. Anton hade dessvärre bestämt med en kompis att de skulle spendera lördagen tillsammans, så vi fick kompromissa. Hon fick helt enkelt följa med till Borlänge!

Jag velade länge och väl över vilket hjälpmedel jag skulle ta med åt Tuva. Permobilen är ju kanon, hon sitter som en gud i den och det är lätt att köra den. Men den är stor. Och tyvärr är det inte många butiker som har tänkt på att göra tillräckligt med plats mellan hyllor och klädställningar för att ta sig igenom med en permobil. Den manuella rullstolen tar sig fram överallt, men hon sitter inte lika bra i den och blir trött i ryggen efter ett tag. Den måste man dessutom lyfta in och ut ur bilen för egen maskin. Okej, den väger inte jättemycket, men lägg ihop alla lyft man gör på en dag med Tuva…det blir många kilon. Varje lyft som går att undvika är en välsignelse för ryggen.
Så jag bestämde mig för permobilen, trots allt. Körde ut den till bilen, lyfte upp den, körde in den…och där tog det stopp. Lyftkranen ville varken gå upp, ner eller ut igen. 120 kg permobil blev hängande en knapp decimeter ovanför golvet…Suck.
Nåväl, det här har hänt förut och då hjälpte det att starta bilen. Jag skulle inte våga ta med permobilen till Borlänge nu, tänk om kranen pajade där på parkeringen? Men jag måste ju få ut åbäket igen, så vi kunde packa den manuella rullen och åka. Startade bilen…ingen skillnad. Jo, förresten! Nu gick kranen att köra utåt så pass att permobilen blev hängande över tröskeln istället för mitt i bagageutrymmet…Lysande.

Jag stod och kliade mig i huvudet en stund och bestämde mig sedan för att prova med att stoppa i motorvärmarsladden. Varför då? Jo, de förser även en liten batteriladdarmojäng med ström (vi fick den installerad när vi fick permokranen). Det borde inte hjälpa eftersom det inte hjälpte att starta bilen, men det kunde knappast skada heller. Det hjälpte inte. Alls. Kranen var oåterkalleligen död. Jahapp, vidare till plan B då: snälla grannar. Och starka sådana. Ringde världens bästa Örjan, som har lyft det där åbäket förr (ja inte själv alltså). Jag var ju inte till mycket hjälp eftersom jag försökt hjälpa till att lyfta permon förut och inte lyckats rubba den ur fläcken, så Örjan fick hämta en annan grannes måg som tack och lov var på besök och vips var permon ute! Tack, tack tack!!

Nu (en timme senare) kunde jag äntligen packa mig iväg med alla ungar och köpa skor! Det visade sig att problemet med permobilen var fjuttigt i jämförelse med Operation Vinterskor. Antons fötter har växt. Mycket. Så nu ligger han nånstans mellan barn- och vuxenskor. Efter att ha mätt foten och fått instruktioner av personalen på skobutiken om hur många cm det skulle vara över i en vintersko gav jag mig ut på jakt på barnavdelningen. Av alla skor på Skohusets barnavdelning (och den är stoooor) hittade jag ETT par vinterstövlar som passade. Vi högg dem direkt. Planen var att även jag skulle kolla på vinterskor, jag har förvisso ett par, men det blir så fasligt kallt när snö och slask läcker in genom alla hål och så har det blivit hål i sulan så skorna visslar när jag går. Jag provade…håll i er nu…23 PAR SKOR! Jag började med de som var attraktiva, snygga och funktionella skor som såg ut att värma gott på foten. Men mina fötter har tydligen också växt, eller svällt, vad vet jag. Ty min forna stl 41 var ett minne blott. Endast ett fåtal skor på damavdelningen sträcker sig upp till 42 och de få paren passade inte heller. 23 par senare hade jag gått igenom alla modeller som var attraktiva, men även skor som inte såg nå vidare ut samt skor som var rent ut sagt anskrämliga. Inget passade. Vi spenderade totalt 2½ timme i samma butik och kom ut med ett sketet par skor!

Jag beundrar barnens tålamod, för vi var ju inte färdiga för att vi hittat stövlar till Anton. Han behövde kängor också. Efter att ha finkammat alla butiker som hade nåt i skoväg gick vi modstulna in på Din Sko som sista anhalt. Halleluja, där fanns samma sko som Anton hade förra vintern! OCH en storlek som passade! 37! Herrejösses, han står stadigt på marken, den gossen.

Barnen var nöjda och glada hela dagen, tjattrade glatt och skrattade i bilen på vägen hem medan jag var så trött att jag fick bita mig i läppen för att inte bryta ihop och börjar grina. När Anton och Mimmi skildes åt för dagen bestämde de sig för att vara även på söndagen.
– Ska vi åka till Kupolen då också? undrade flickebarnet med hopp i blicken.
– Aldrig i livet! svarade jag.

Ah, höst igen. Jag får väl erkänna, trots den totala bristen på sommar vi har haft i vårt avlånga land, att jag välkomnar hösten. Den är så mysig. Färgsprakande fyrverkerier i trädkronorna som kan göra vem som helst snudd på religiös när solen lyser igenom dem, den friska luften som nyps lite i kinderna och lämnar efter sig rosor, mörka lite murriga kvällar när man kan krypa upp i soffan och njuta av hundra tända värmeljus och en sprakande brasa till kvällskoppen med te. Jag gillar det!

Hösten är också den tid då vi börjar hitta tillbaka till våra rutiner, efter en lång och lat sommar med glass, grillkvällar och rosévin. Jobb och skola knatar så sakteliga igång igen och det gör även alla idrottsaktiviteter. Jag har varit småförkyld sen vi kom hem från Rhodos men nu är jag på fötter igen, så den här veckan har jag provat mig fram bland den lokala gymnastikföreningens diverse pass för att se om jag kan hitta något som passar. I måndags provade jag HoopFit!
En chansning får jag väl säga, eftersom jag aldrig kunnat rocka rockring. Nu skulle det rockas i en hel timme! Men se, det gick ju som en dans. Det visar sig att min oförmåga att rocka den där rockringen helt enkelt beror på att jag haft fel teknik! När jag väl fick lära mig hur man gjorde var det ingen konst alls att hålla kvar ringen runt höfterna! Värre var det att hålla kvar ringen och rocka den med handen, där låg mina grannar på passet illa till… Vi skulle dessutom snurra lite, med rockringen på handen, vilket inte alls gick särskilt bra. Jag hämtade nya glasögon i fredags, och blir lite groggy av dem, särskilt när jag snurrar eller rör mig väldigt fort. Resultatet blev närmast åksjuka och en liten fylla på en och samma gång, jag höll på att ragla omkull mina passgrannar…

Ringde förresten till optikern i måndags, för jag var övertygad om att något blivit fel i slipningen av mina nya brillor…
Den rara optikern som svarade när jag ringde bad om mitt personnummer och plockade fram mitt recept och kunde även jämföra det med mitt gamla.
– Jaa du, jag förstår om du blir åksjuk. Ditt synfel på vänster öga har ökat med 0,75 dioptrier.
– Är det mycket?
– Tja, det blir mycket för ögat att vänja sig vid. Och på ditt högra öga har det ökat med 1,0…
– Oj, det är ju ännu mer…
– Mmm…Och du vet, där är ju fyra år sedan du kollade synen sist. Kanske om du kontrollerade lite oftare, varje eller vartannat år, skulle du inte må så dåligt medan du vänjer dig med de nya glasögonen… Med de glasögon du har nu får du nog räkna med att känna dig lite åksjuk i en vecka. Minst.

Okej, jag fattar piken. Ska gå lite oftare. Börjar visst bli gammal och synsvag…

Nåväl, åter till träningen! Idag provade jag Zumba! Jag har ju dansat hemma fram tills nu, och det är jag glad för. Annars hade jag förmodligen inte hängt med för fem öre, antagligen klappat till eller lyckats sparka någon av dem som dansade närmast mig och eventuellt drattat på rumpan… Det är väldigt mycket koordination! Vi blandade hejvilt och provade allt från salsa och merengue till Riverdance. Tokroligt! Jag är garanterat med nästa vecka också!

Än barnen då? Jo, dom är i fin form! Anton jobbar på i skolan och är glad att judon har börjat igen. Den här terminen har han och en kompis på prov fått flytta upp i vuxengruppen och det går som en dans! Igår graderade de båda två upp till gult bälte, grattis grabbar!!!
Tuva håller som bäst på att skola in sin nya assistent, även det går som en dans. De trivs jättebra ihop, tjejorna, och Eeva-Leena lär sig snabbt. Det här kommer blir helt kanon!

Kände mig lite mör igår. Trött i kroppen. Stela axlar, spänd nacke, ont i ryggen. Vad kan då passa bättre än ett litet yoga-pass för att släppa på alla spänningar och mjuka upp kroppen?! Sagt och gjort, jag dammade av yoga-dvd:n och gjorde mig redo för ett pass. Man börjar med andningen, ett helt pass på 15 minuter när man bara slappnar av, släpper allt och koncentrerar sig på att andas. Från TV:n hördes instruktörens röst som uppmanade till att ”släppa allt som du inte behöver bära på här och nu, låt spänningar, frustration och oro bara släppa och flyta iväg”. Och bakom mig hörde jag Tuva slemma för kung och fosterland, så till den milda grad att jag själv fick svårt att andas av bara ljudet. Samtidigt springer hunden av och an framför mig, antagligen orolig för att matte sitter still på golvet, blundar och frustar som en noshörning. Han försökte hjälpa till genom att buffa på mig och erbjuda mig sin pipleksak. När det inte fungerade började han tugga energiskt på den, så att den pep som en kanin med dödsångest. Fruktansvärt avslappnande, verkligen….

Tja, jag härdade ut i alla fall och så började själva yoga-passet. Yoga är fruktansvärt tekniskt, kan jag tala om för den som aldrig provat. Du böjer kroppen i vad som känns som inte helt naturliga ställningar, medan du ska hålla rätt på den särskilda andningstekniken och lyckas hålla alla jäkla inre kroppslås. Jag är ingen inbiten yogi och har inte utövat yoga på ett bra tag, så jag trillade omkull lite titt som tätt. En del övningar är så knepiga att förstå att man inte kan låta bli att asgarva när man försöker sig på dem (när man är halvvägs in i en övning så kan man liksom inte kolla upp på TV:n och kolla så man gör rätt, för då dimper man omkull eller sträcker sig, man får lyssna på speakern och höfta lite). Vad sägs om den här:
” Stå bredbent med hela fotsulan i mattan. Böj nu i vänster ben, tryck ner höger fot i mattan, fördela tyngden jämt. Lägg vänster armbåge på vänster lår, ta högerarmen bakom ryggen, titta på höger axel och fatta tag om vänster lår med höger hand. Glöm inte de inre låsen. Fokusera på andningen.”

Jamen, eller hur. Ska jag böja mig liksom runt mig själv, eller ska jag hålla låsen eller fokusera på andningen? För alla tre samtidigt är fanimej omöjligt!
Halvvägs in i passet tyckte jag ändå att jag hade lite koll, klarade att utföra en hel rörelse utan att få en skrattattack eller trilla omkull. Tuva och Zingo hade båda två somnat som små grisar och snarkade ikapp, jag började till och med känna mig avslappnad! Då hänger sig den jädra dvd-spelaren! Va?!
Var det nåt fel på skivan? Tog ut den och kollade, näe. Inte en enda repa, inte ett dammkorn. Satte i den igen och provade spola fram dit där jag var när den började hacka. Ingen skillnad. Hack hack hack. Svart. Vad tusan?! Nu började avslappningen avta. Rätt snabbt.
Envis (eller dum) som man är provade jag att göra om hela ovannämnda procedur, naturligtvis med samma resultat. Här har man köpt en flådig Blu-Ray hemmabioanläggning för dyra pengar, med smarthub och gud vet allt, och så kan den inte spela en simpel dvd!!

När jag tänkte efter hade ju det här hänt förut, fast när ungarna kollat på film. Och en av mina filmer gick inte att spela alls, kommer jag ihåg. Jäkla skitapparat! Nu var jag ju lika spänd som innan jag började! Men hade jag börjat yoga skulle jag banne mig avsluta också. Jag asade fram laptopen och kopplade den till TV:n. Dvd-läsaren i den kan man in alla fall lita på! Jag avslutade passet. Var inte ett dugg avslappnad. Suck.

Dagen har varit bättre! Tuva och jag har varit i skolan. Som alltid kom ett helt gäng kompisar och hälsade glatt när vi kom. Tuva älskar det. Jag älskar det. Strax bakom kompisarna kom fröken.
– Hej, fick du mitt mail?
– Näe?
– Hrm…jo, vi tänkte gå till skogen. Idag. Nu.
– Okej…
– Men ni kan ju stanna här på skolan och jobba lite, om ni vill. Ni är ju inte förberedda och jag vet inte hur det går att ta permobilen i skogen.

Oj oj, Tuva gjorde svarta ögon. Skulle hon stanna på skolan när klassen går till skogs?! Aldrig i livet!! Jag reagerade likadant. Klart ungen ska med ut i skogen.
Vi rättade in oss i ledet och knatade iväg. Till den tänkta utflyktsplatsen skulle vi ta elljusspåret. Det var jätteblött. Och kladdigt. Men va tusan, vi siktade på den minst geggiga ytan och höll full gas. Om vi körde fast skulle det krävas ett gäng folk och lite redskap för att få loss oss igen, men det kunde det vara värt. Vi tog oss hela vägen fram till utflyktsplatsen. Nästan. Sista 4 metrarna var ren och skär lervälling. Där insåg jag att det bara vore otroligt korkat att ens försöka köra permon. Inte heller vågade jag lyfta och bära Tuva när det var så halt. Så vi stannade där. Men vi behövde aldrig känna oss ensamma! För det första stannade specialpedagogen med oss, men härligast av allt var att Tuvas klasskamrater kom ner till henne och gjorde henne delaktig. Pratade, visade vad de höll på med (de skulle bygga siffror av sånt de kunde hitta i naturen). Ett barn, som inte kan så mycket svenska ännu, hittade en groda och kom springande i den halkiga leran med ett leende som kunnat smälta en gråsten.
– Tuva, Tuva!! Titta! En…en…Titta!!!

Han kom nära och visade Tuva vad han hittat.
– Vad fin! Det är en groda. sa jag.
– Ja, groda. Titta, Tuva!

Åh, jag smälter som en smörklick. Fina, fina unge som ville dela ögonblicket med Fjärilen! Om dom bara visste, hur mycket det betyder för mig och inte minst för Tuva, varje gång en klasskamrat gör sådär. Bara helt spontant kastar sig fram för att interagera med henne. Dela en upplevelse. Berätta nåt roligt. Eller bara få vara med. I love it!