Tja, de tu är ju inte alltid helt överens. Kroppen och knoppen, alltså.
Jag får väl vackert erkänna att det där med träning har legat på hyllan ett tag. Ungefär sedan vi åkte till Rhodos… Den goda tanken var ju att komma igång igen när vi kom hem, men först bet latmasken mig i en vecka eller två. Sen började jag må alldeles pyton och vara zombie-trött (jag var nästan övertygad om att jag dragit på mig nån mysko sjukdom i utlandet innan jag fattade vad det handlade om) så då blev det ingen träning på flera månader. Så idag, fick jag nån form av ryck.
De senaste dagarna har orken återvänt, vilket känns helt underbart. Idag började jag inte jobbet förrän 12, så under förmiddagen hann jag städa, tvätta lite, ta en skön men isande kall hundpromenad (-20 grader ute!), svänga ihop en god lunch och planera middagen. Efter jobb, matlagning och disk var jag fortfarande pigg (!) så när Hasse åkte iväg på badminton kände jag att jag också ville träna. Och zumba är ju precis hur roligt som helst!
Sagt och gjort, fram med dvd:n och träningskläderna. Ungefär här blev kropp och knopp lite oense. Knoppen kom bara ihåg hur kul det är att dansa zumba, och den där sköna nöjda känslan när man svettat sig igenom ett 50-minuterspass. Kroppen, däremot, var fullt medveten om att den är gravid i vecka 22 och kanske inte lika rapp och smidig som den var tidigare. I 20 minuter av stelt hoppande och skuttande, ackompanjerat av ett pipigt flåsande som hade gjort astmaorkestern grön av avund, vann slutligen kroppen och den segtänkta knoppen fattade galoppen.
Det får nog bli långpromenader istället. Möjligen motionscykel, eftersom jag inte behöver uppbåda mer hjärnverksamhet än att jag klarar av att trampa ner en fot i taget. Eller nån av de där dvd:erna jag köpte så fort jag insåg att jag var gravid. Mammayoga och FitMama. Jag tyckte dom var hejdlöst fjantiga när jag tittade igenom dem första gången, men jag börjar nog inse att de ligger på en väldigt vettig nivå…
Just nu sitter jag uppkrupen i soffan, framför en sprakande brasa. En snarkande vovve vid mina fötter och en trött liten Fjäril bredvid mig som efter 60 minuters kämpande slutligen lyckats orma sig ur nattortoserna. Känns också som en väldigt vettig nivå på aktivitet just nu. Kanske att jag släntrar ur i köket och hämtar den där apelsinen som ligger och frestas i fruktskålen. Eller så väntar jag tills Hasse kommer hem igen, så får han bära hit den åt mig. Hihi.