Jag har varit på anställningsintervju idag! Det fanns en tjänst här i Långshyttan, förskollärare 75%, som jag sökte. Här finns bara en förskola, både Anton och Tuva har ju gått där, och jag har precis börjat springvikariera där vilket innebär att jag känner både personal och rektor väl. Heltrevliga typer hela bunten!
Ändå var jag helt sjukt nervös idag.

I morse förstod jag inte riktigt vad det var med mig. Hjärtat skenade och huvudet dunkade. Höll jag på att bli sjuk? Nej, visst ja. Anställningsintervjun…
När jag väl kommit underfund med vad mina fysiska symptom berodde på blev jag än mer nervös. Hungrig som en varg var jag, men att äta var liksom inte aktuellt. Magen var i uppror och informerade mig bestämt om att allt som eventuellt tillfördes denna skulle ögonblickligen återvända samma väg. Jag pinade i mig två kokta ägg i alla fall. Ägg är världens bästa snabbmat, det funkar alltid. Till och med när man håller på att kräkas av nervositet!
Men vad fanns det att vara nervös för? Jag känner ju rektorn och den förskollärare som var med på intervjun sedan tidigare. Jag gillar dom, dom gillar mig. Jag är trygg i mig själv och i min roll som förskollärare. Men jag är rätt dålig på att sälja in mig själv… och när jag blir nervös, tja då blir jag jäkligt nervös.
I samma ögonblick som intervjun började, tappade jag hjärnan. Helt. Total blackout. Tunghäfta. Kunde inte komma på en enda anledning till varför de skulle välja just mig.
- Jaha, Ida. Du har sökt 75%-tjänsten här hos oss.
Eh, va? Ja…jo, just det. Så var det ja. Åh, skärp dig nu Ida. Hitta hjärnan, för helvete! Det är INTE läge att sumpa den just nu…
- Vi skulle vilja veta vad du har för barnsyn?

Va?! Vaddå barnsyn? Herregud vilka svåra ord ni använder när min hjärnkapacitet har halkat under nollstrecket. Jag är bra, okej? Räcker inte det? Jag är en bra förskollärare, jag klarar jobbet. Hur fasen får man det att låta lite finare och inte fullt så…hjärnsläppt? Det blev en hel rad ”öh” för att poängtera min tillfälligt svajiga intelligens innan jag lyckades klämma ur mig:
- Hur menar du nu?

Bra jobbat, Einstein. Som om det inte är en väntad grundfråga på vilken du borde kunna lämna ett jävligt bra och väl genomtänkt svar just nu… Bit ihop, klara biffen. Kom igen nu, fram med glada, ärtiga, positiva och proffsiga Ida!!
Jag tror jag lyckades svamla fram något hyfsat sammanhängande, för de såg ganska nöjda ut båda två. Intervjun förlöpte på ungefär samma sätt, jag fick enkla frågor som i mitt bultande huvud förvandlades till raketforskaruppsatser på vilka jag inte tyckte mig ha några som helst vettiga svar. Efter en timma var mina två kokta ägg fullt färdiga att hoppa upp på bordet framför mig, men jag höll benhårt fast mitt smil med sammanbitna tänder och tvingade äggen att ligga stilla i magen. ”Le stort och gå fort så hinner ingen se att du är ful” har jag läst nånstans. Undrar om det kan fungera i såna här sammanhang också? ”Le stort och prata fort så hinner ingen uppfatta att du har hjärnsläpp”.

Haha, det gick bra till slut i alla fall. Jag tycks ha kunnat dölja min nervösa förvirring väl, för jag fick tjänsten!!
Tjohoo!

Vi har firat kungligt här hemma. Anton fick välja festmaten. Det blev fläskpannkaka.
Nu är barnen nattade och jag fortsätter fira. Med Ahlgrens bilar och päronsaft!

Svisch, så var en hel vecka till förbi. Herrejösses, i morse påminde sonen mig om att det bara är tre månader kvar till jul!!
Är det nån som puttat till jorden så den snurrar fortare nu för tiden, eller är det jag som börjar bli gammal?

Läget har stabiliserats här hemma, Tuva hanterar infektionen fint. Fast jag får nog erkänna att jag nästan blev lite orolig i tisdags. Nästan. Hon hade feber, inte särskilt hög men desto envisare och hon fick nästan inte behålla någonting vi stoppade i henne. Mediciner, mat, vatten, allt kom upp igen. Det är illa nog för ett i övrigt friskt barn, men i Tuvas fall är det mer än illa eftersom hennes grundsjukdom gör att hon är så beroende av att få en jämn näringstillförsel. Varje gång jag hoppfullt men försiktigt lyckats peta i henne några milliliter vätska eller näring slogs mitt hjärta i tusen bitar när allt kom tillbaka upp. Men desperation ger styrka, när Tuva är sådär dålig räcker det med 5 minuters sömn lite här och var för att jag ska orka ett par timmar till!
Jag gick ändå till jobbet i tisdags, vikarierade lite igen. Linda var ju här och jag känner mig väldigt trygg med henne, hon är en klippa. Hon fortsatte försöka få i Tuva mat och vatten, höll henne sval för att få bukt med den envisa febern och lugnade henne när hon desperat grät av utmattning.

När jag kom hem hade jag bestämt mig, kräks Tuva en gång till så åker vi in. Då måste hon få vätska via dropp och kanske näringsdropp också. Men som om Tuva hörde mina tankar slutade hon kräkas. Sjukhuset är inget förstahandsval för någon av oss. Sakta men säkert vände infektionen, tack och lov att det var en ”kort vända” den här gången. Kort men intensiv.
Just nu befinner vi oss i gråzonen. Den har en benägenhet att vara ganska långvarig. Tuva är pigg och glad när hon vaknar, men energin avtar redan efter några timmar. Enkla aktiviteter som en kort promenad med vagnen eller permon gör henne väldigt trött, så skolan, badet och ridningen får vackert vänta lite till. Vi har lärt oss av misstagen, återgår Tuva till aktiviteterna för tidigt blir hon dundersjuk – igen.

Givmilda som vi är i vår familj så tycks Tuva gladeligen ha delat med sig av infektionen… Hasse har ont i halsen och är hängig, Antons bihålor låter alldeles tjocka. Själv har jag ”bara” ont i lederna. Bara att tacka och ta emot!

Klockan är halv ett på natten, men jag har inga större förhoppningar om någon nattsömn. Inatt heller.
Igår drog vardagsschemat igång för Tuva, skolan har ju redan börjat men den här veckan drog även simning och ridning igång. Det brukar innebära att Tuva blir lite hängig, det blir en chock efter en lång, lat och ledig sommar. I år hann vi inte ens börja med aktiviteterna, Tuva blev dyngsjuk natten till måndag…

Inget ”allvarligt”, bara en förkylning. Men inte så bara för Tuva. Natten till idag lyckades hon skrapa ihop 2,5 timme sömn fördelat på perioder om max 15 minuter, med hosta, slem och kräks i mängder däremellan. Själv sov jag ganska exakt 20 minuter. Totalt, alltså.
Linda kom och löste av mig vid åtta i morse, så jag kunde gå ut med hunden och göra mig iordning för jobbet! Jag har vikarierat på förskolan här i byn idag. Det var bokat sedan en tid tillbaka och det rörde sig bara om några timmar, så jag åkte trots den totala sömnbristen. Och det var jättekul! Jag var pigg, var väl inne i…tja, andra andningen kan jag ju inte kalla det, för den kom jag in i vid tvårycket natten till idag, men…ja, säg femte andningen då!
Åh, vad jag har saknat förskolevärlden!! Go-ungar! Jag trivdes som fisken i vattnet och trots att jag var blek och hade stora svarta påsar under ögonen verkade barnen trivas med mig också. Imorgon ska jag tillbaks en liten sväng igen!

Hasse är borta idag och imorgon, så jag försökte vila lite när jag kom hem från förskolan, medan Linda var här, men det blev bara 30 minuter. Ville ju hinna ner på affären också, å så  skulle ju Anton hem från skolan. Jag har (och nu kommer alla som känner mig nicka) liiite svårt att be om hjälp, är en typisk kan-själv-typ. Kan själv, om det så knäcker mig på kuppen. Skärvorna går alltid att sopa ihop och foga samman igen. Men jag börjar väl bli gammal och därmed lite klokare kanske, för idag bad jag faktiskt om lite hjälp. Och fick massor!
Ringde svärfar och bad honom komma förbi en sväng så jag kunde laga mat och gå ut med hunden (Tuva behöver ha någon intill sig heeela tiden just nu och då menar jag precis varenda liten sekund, så att laga mat medan jag var själv hemma var liksom fullkomligt uteslutet). Fem minuter innan han dök upp klev våra underbara, fenomenala grannar in genom dörren.
- Hej! Hur går det? Vi tänker lösa av dig i ett par timmar!

Helt rätt formulerat förresten, ett konstaterande istället för en fråga. För precis som att Tuva alltid svarar ”bra” på frågan hur hon mår, svarar jag alltid ”nejdå, det går så bra så” på frågan ”behöver du hjälp?”. Så när de klev in och mer eller mindre sa ”nu jäklar släpper du allt i några timmar” protesterade jag inte.
Viktoria och Gunnar såg efter Tuva medan Anton och Hans (ja, grannen alltså) gick ut med hunden. Själv gick jag på dejt med John Blund. En timme klarade jag av att sova innan kontrollbehovet väckte mig, men se den gubben gick inte.
När jag tittade ut ur sovrummet tittade Hans tillbaka med ett:
- Gå och lägg dig!
- Jahapp. Okej då.

John Blund var inte svårflörtad och nu känner jag mig som en ny människa! Lite lugnare till mods också, eftersom även Tuva träffade John Blund och hon har fått behålla lite mat. Natten till idag kom i princip allt som jag stoppade i henne raka vägen tillbaks igen. Lunchen fick hon behålla, men mellanmålet gjorde bara en snabbvisit i magen vilket har oroat mig lite. Det är oerhört svårt att ersätta vätskan hon förlorar, eftersom det är så lätt att reta magen till att kräkas igen. Men nu har hon fått behålla middagen och nattamaten verkar gå bra den också.

Anton mådde också bra av sällskapet och hjälpen idag, han blir orolig när Tuva är hängig. Minnet av ambulansfärder, intensivvård och en vardag som vänds helt upp och ner sitter som berget i oss allihop, även hos honom.
- Nu får du bli pigg igen Tuva, jag tycker det är läskigt när du mår så här.
- Jaa. Baa. Pidd. (Jadå, jag mår bra. Jag ska bli pigg.) svarade lillasyster.

Tack snälla söta rara svärfar, Viktoria och Hans. Ni anar inte vad det betydde för mig att ni kom. Eller jo, det tror jag faktiskt att ni gör. Tack!

Vi har varit ute på en liten minisemester! En tripp till fjällen, närmare bestämt! Hasse skulle fota lite så barnen och jag hängde på. Det blev tre dundermysiga dagar i trakterna kring Särna.
Mat och husrum hade vi på underbara Knappgården Fjällhotell där vi togs mer än väl om hand av superhärliga Nigel och Linnea Tarr. Tack, vi kände oss riktigt bortskämda!

Vackra Knappgården

I den här stugan bodde vi!

Anton blev snabbt tjenis med både Nigel och Linnea, och hade berättat att lillasyster inte kunde äta särskilt mycket men att hon gillade senapssill. Så när vi kom till det dukade middagsbordet i onsdags stod där en tallrik senapssill och ett glas sockerdricka till lilla Fjärilen! I torsdags kväll serverades Tuva en smaskig pannacotta med hemgjort frukt/bärmos som smakade alldeles himmelskt. Maten som jag, Hasse och Anton serverades var så god att ord inte riktigt kan göra den rättvisa…”fullkomligt delikat” är det närmaste jag kan komma, men det räcker ändå inte riktigt till för att beskriva hur bra den smakade…

Jag får väl tillstå att jag var en riktig surpuppa på onsdagen…stackars barn, som var själva med mig. Men alldeles för mycket gick mig emot. Inom loppet av 1½ timme hade Tuva gjort tre katastrofblöjor och förbrukat mer än hälften av sitt medpackade klädförråd. Med ilskna tårar i ögonen försökte jag så gott det gick att handtvätta alltihop i handfatet. Med shampo. Man tager vad man haver, liksom. Som grädde på det redan ganska svajiga moset började hennes knapp på magen fullkomligen tokläcka, så att lika mycket mat hamnade utanför magen som i den. Fans jävlars, vad arg och ledsen jag var. Regnet, knotten och myggen förstörde varje försök till att vara utomhus. Morr!!

Men men, redan vid middagen kändes det bättre. Natten kom, vi somnade som små grisar och så blev det morgon igen. Hela torsdagen roade barnen och jag oss själva medan Hasse skuttade runt som en paparazzi på Fulufjäll. Vi gick på upptäcktsfärd i närområdet, tog en tripp in till Särna centrum och shoppade loss (på Coop, fniss…) men mest av allt var vi i sällskapsrummet. Utanför fönstret regnade det i varierande grad mest hela tiden, men vad gjorde väl det när vi hade biljard, hockeyspel, pingis, dart och fotbollsspel att roa oss med?!

Inga sura miner – trots surt väder!

Fredagen var sista fotodagen och vi hängde med upp på fjället. Vi kunde ju inte vara alldeles intill Fulufjäll utan att gå och titta på Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall! Men innan vi kom så långt som till toppen hade vi hunnit bli värvade som fotomodeller, barnen och jag. Utspökade till troll! Tuva och jag fick vara med på en session tillsammans med Anton, sedan fick han vara det enda motivet resten av dagen. Hela vägen upp för fjället poserade han (mer än villigt, han fick ju vara utklädd och ha allt ljus på sig själv) medan Hasse fotograferade.

Trollpojken!

Sessionen jag och Tuva fick vara med på var alldeles magisk. Mitt i urskogen, barfota, solen som letade sig in i den lummiga vegetationen, lutade mot ett gammalt träd och med en fors spelande strax bakom satt jag med Tuva i famnen. Det var så vackert, så varmt, så…nära. Jag hade kunnat sitta där och snusa henne i håret i all evighet. Önskar att ni alla hade kunnat känna vad jag kände då. Det var så stort att hjärtat ville brista. Ett sånt där ögonblick som jag kommer minnas glasklart för evigt, hur gammal och senil jag än blir.

Vi måtte ha varit väldigt bra utspökade som troll i naturnära färger, för mitt i sessionen kom ett gäng turister och knatade rakt igenom fotograferingen. De förstod inte vad Hasse och guiderna Sofia och Veronica viftade med armarna åt.
- Ursäkta, vi fotograferar här. Skulle ni vilja vara så vänliga att välja en annan väg?

Frågande såg sig turisterna omkring och upptäckte att jag och Tuva satt alldeles intill dem! En turist såg oss dock på en gång, och rev fram sin egen kamera för att fotografera!

Tuva njöt när färden började gå uppför fjället. Hon satt i rullstolen och skumpade, guppade och skrattade medan jag knuffade, drog och lyfte henne uppför. Leden är inte handikappanpassad, det vore nog mer eller mindre omöjligt att anpassa den hela vägen upp till fallet, men… där det inte är anpassat för rullstol fick vi helt enkelt anpassa oss själva efter förutsättningarna. Tuva väger ju bara dryga 20 kilo, så det går ju att bära henne bitvis. Största delen av vägen hade vi stödbenen bak uppfällda så att vi kunde tippa rullstolen lite (så de små hjulen framtill dinglade i luften) och körde på bara ”huvuddäcken”. Tungt som tusan, när vi kom ner igen var hela min kropp mjuk som marshmallow, musklerna hoppade och darrade men herrejösses, det var det väl värt! Tuva fick ju se vattenfallet!

Framme vid fallet! Anton vägrade ta av sig trollmunderingen…

Vår lilla minisemester blev en alldeles perfekt avslutning av sommaren, nu väntar hösten med lite ordning och reda igen!

Fötterna känns som om de blivit 10 nummer större idag. Ryggen måste ha krympt med minst 3 kotor. Armarna är som kokt spagetti. Huvudet känns som överkokt havregrynsgröt. Men jävlar vad roligt vi har haft!!!

Dagen började med att vi (jag, mamma, pappa och Anton) 09.15 tågade in i Tuvas rum och sjöng ”Ja må hon leva”. Som tack för det fick vi onda ögat av Tuva och en blick som sa ”Men snälla nån, 5 minuter till!!!”. Nåväl, väl uppe ur sängen gnuggade hon sömngruset ur ögonen och möttes av ett helt köksbord fullt av presenter!

Först ut, och antagligen den bästa på hela dagen, var Antons present. Tuva älskar en serie böcker som handlar om Prinsessan. Det är en tuff tjej, som fäktas med rövare och jagar bort ilskna troll å eldsprutande drakar. Och på bokhandeln inne i stan hittade Anton ett paket innehållande Prinsessans svärd och diadem. Tuva blev lyrisk och hade inte alls lust att öppna fler paket!
Fast fler paket  blev det förstås, ett tjog minst. Hårspännen, böcker, filmer, vattenfärger, kläder, klistermärken, gosedjur, eltandborste, nagellack…jag kan fortsätta i evighet, men ni fattar galoppen. Hon fick en massa presenter. Och älskade dem allihop!

Klockan 12 drog jag iväg ner till gympahallen och började släpa fram precis allt jag kunde! Det blev en hinderbana med lianer, hopp från plint, skutt mellan rockringar, krypa genom ”grottan”, åka rutschkana på madrass och en liten sträcka problemlösning (för vilken det krävdes samarbete med en kompis). Halv två var jag genomsvettig och helt slut i kroppen. Då kom alla barnen!
Beväpnad med visselpipa, ett glatt humör och en ängels tålamod presenterade jag barnen för hinderbanan och några enkla förhållningsregler. Kalaset gick som en dans, alla förstod hur hinderbanan fungerade (även om alla inte följde banan utan bara sprang till det som var roligast) och ingen blev ledsen under de 90 minuter som kalaset pågick. Dock kände jag flera gånger under kalaset en evig tacksamhet för att jag utbildat mig till förskollärare och därmed är rustad för hantera ett stort antal busungar som far omkring som yra troll. Dagen guldstjärna går till Tuvas fenomenala assistent. Jag hade gjort lite sidospår i banan som man kunde ta om man exempelvis satt i rullstol, eller hoppade på kryckor vilket ett av kalasbarnen gjorde. Det var ingen som tog mina sidospår. Gossen med den brutna foten ställde ifrån sig kryckorna vid dörren och jobbade sig genom banan gång på gång, Linda plockade upp Tuva ur rullstolen och sprang genom hela banan med Tuva på höften!
Vid lianerna hann jag inte ens föreslå någon alternativ lösning, Linda tog ett stadigt grepp om både lianen och dryga 20 kilo Tuva och svingade iväg över madrasserna. Linda går numera under smeknamnet She-Hulk från Skedvi.

60 minuter och 2 vattenpauser senare var det 11 trötta men ruskigt nöjda barn som slog sig ner för att få sig något till livs. Mamma och pappa är här och hjälpte till med utfodringen. De kom med kokt korv i termosar och glass i frysväskan. Efter en varsin korv, en festis och en glassstrut var kalastiden slut och föräldrarna började droppa in. Alla barn fick göra sin snyggaste sving i lianerna en sista gång för att förtjäna sin godispåse innan de gick hem.
Tuva var så trött att ögonen gick i kors, så att öppna några paket på kalaset var inte att tänka på.
- Men hallå! utbrast lilla C. Tuva har inte öppnat mitt paket än! Hon har inte öppnat några paket alls!
- Vet du, C? Hon är jättetrött nu, hon kommer inte orka öppna paketen förrän hon fått vila en stund hemma.
- Vaddå orkar inte?!!

Jag förstår frustrationen. Klart man vill se reaktionen, när födelsedagsbarnet öppnar det där paketet som man själv köpt. Det där som man gick länge i leksaksaffären och funderade på, klämde och kände innan man bestämde sig för att just den HÄR saken var precis och exakt rätt! Men Tuva orkade inte annat än att sitta som en geléklump i bilen och låta sig fraktas hem och in till soffan. Om någon av kalasbarnens föräldrar händelsevis halkar in här på bloggen så vill jag passa på att tacka å Tuvas vägnar. Alla, och jag menar precis ALLA, presenterna var jättefina och väl genomtänkta. Tuva blev jätteglad för var och en!

Väl hemma igen blev det lite tårtkalas, fast jag blev inte värst stolt över min tårtprestation den här gången. Tårtan svettades och jag hade inte tillräckligt med energi kvar för att göra den så kreativ som jag velat. Men den var riktigt smaskig, blåbär rakt igenom enligt Tuvas önskemål.

Tack för en underbar dag, tack mamma och pappa för hjälp med maten, ballongblåsning och städning. Tack Nilla för att du kom och tog kort under kalaset (jag hade fullt sjå att se till så ingen slog halvt ihjäl sig vid lianerna). Tack Linda för att du är så alltigenom fantastisk.

Just nu sitter jag och bara låter allting sjunka in. Kalaset, hur kul vi hade, våra nära och kära som kom och grattade. Och framför allt tänker jag på att Tuva är 7 år nu. Det är stort. Precis hur jävla stort som helst.
Herr Leigh har fått ännu en knäpp på nosen. Sankte Per har fortsatt hållit pärleporten stängd och låst. Jag är så tacksam. Och lycklig.

Och tacksam.

Och lycklig.

Tack.

Med mycken möda och lite besvär, en odefinierbar mängd svordomar, lite svett, några ilskna tårar och en rejäl dos jävlaranamma kan man på fyra timmar trolla fram en sån här!

Och beväpnad med en symaskin anno stenåldern, fem meter mönstrat tyg och fyra meter enfärgat (man får ju räkna med alla hjälplösa misstag som var långt bortom räddning, vilka alla åkte i sopsäcken) samt 300 m sytråd (nä, jag överdriver inte) så har man en uppiffad soffa i färger som kommer överens både med varandra och mig. Voilá!

Som ni ser på bildkvaliteten så är det jag som är fotografen…

Jösses, vart tog sommaren vägen? Imorgon börjar skolan igen!
Tuva börjar i f-klassen och Anton börjar i 3:an. Sonen tycker nog att det kunde fått vara sommarlov lite till medan Tuva längtar efter skolkamraterna. Fast första dagen är ju inte helt fy skam, för då brukar alla elever från f-klass upp till år 6 bjudas på tårta direkt på morgonen!

Den här veckan är jag gräsänka, älsklingen är i Norge och fiskar. Jag fick för mig att det vore ett utmärkt tillfälle att ta tag i något jag gått och fnulat på ett tag, nämligen att fixa nya överdrag till alla kuddarna i soffan. Vår soffa är ljust gråbrun, jättesnygg. Till denna soffa har vi två stora lila kuddar och en brun som agerar nackstöd, fyra sk prydnadskuddar (två vita, en svart och en lila) att vila kinden mot och så har vi förstås alla Tuvas Tumlekuddar (med små kulor i, ni vet som i sacko-säckar), hon har en gul, en blå och två röda. Lägg till detta vår ryamatta i knallorange. Det ser ut som om en inredare har kräkts färg i mitt vardagsrum.
Efter att väldigt noga ha utrönt att det inte finns överdrag till ett vettigt pris att köpa till alla dessa kuddar tog jag tjuren vid hornen och köpte tyg. Alla som känner mig vet att symaskinen och jag…tja, vi är inte ett vinnande team helt enkelt. Det brukar bli ”hellre än bra” och ett antal svordomar.

Igår skred jag till verket med de i mina ögon svåraste kuddarna, nämligen nackstöden. Stora, cylinderformade dunkuddar vars överdrag är försedda med dragkedja. Hur fasen syr man i en dragkedja?!
Tja, vad man inte vet får man helt enkelt ta och lära sig. Blott 4 timmar tog det, men slutresultatet blev klart godkänt. Det håller förmodligen inte för någon ingående undersökning, en sömmerska skulle skratta ihjäl sig och jag kan svära på att min gamla syslöjdslärarinna vänder sig i graven varje gång jag trampar ner pedalen till symaskinen…
Men det tar sig, jag har hunnit beta av tre kuddar med godkänt resultat! Bildbevis utlovas när underverket är fullbordat!

Mmm, Åskar har knallat runt här ett tag men nu tror jag att han börjar dra bortåt. Jag tycker det är rätt mysigt, när regnet smattrar mot altantaket och åskan mullrande sveper fram över skyn. Zingo tycker inte alls att det är mysigt, han har gått här och skällt på ”busen” som för liv utanför dörren!
Alltmedan Åskar underhöll oss har jag stått vid köksbänken och bakat. Lite nervös var jag att strömmen skulle försvinna när åskan var alldeles ovanför oss samtidigt som bullarna jäst färdigt och ville in i ugnen, men det gick vägen. Åskar kanske uppskattar doften av nybakat?

Puh, jag är lite trötter nu jag. Dagen inleddes med en rask promenad på dryga 5 kilometer med hunden, jag höll tempo och tog ut stegen rejält eftersom jag planerat att spendera resten av dagen med att påta i trädgården och pyssla inomhus. Men lagom tills jag kom hem ringde svärfar och behövde lite hjälp med att lasta av virke från timmervagnen. Vanligtvis är det Hasse som hjälper till, men han har ryggskott och kunde inte vara behjälplig med något lyftande alls. Så det var på med arbetshandskarna som gällde! Det tog sin lilla tid, eftersom det var virke i olika dimensioner som skulle ligga på olika högar. Vi fick lägga lite pussel för att få det hyffsat rakt och fint i högarna. Roligt var det, hur som helst.

Så efter långpromenad, virkeslyft, bull- och kakbakning, två maskiner tvätt, middag och kvällsprommis med hunden är fötterna lite möra. Just nu sitter jag och slappar i soffan med Tuva. Hon är nöjd men inte riktigt i form, slem och oräkneliga bajsblöjor har tagit på krafterna idag. Nöjd är hon för att Lindas semester är slut, äntligen är Fjärilens älskade assistent tillbaka! Hela dagen igår hade Tuva ett stort flin, från öra till öra.
- Vad flinar du åt då?
- Lilla, Lilla! Baaata! (Linda, Linda är tillbaka!!)

Ah, sommarens lata dagar fortsätter. Vi gör så lite som möjligt och endast det vi har lust till. Ja okej då, en del ”måsten” finns det väl fortfarande. Man måste ju äta och sova, tvätta och kanske eventuellt städa ytterst lite då och då.
Gårdagen började som en trök-dag, jag riktigt kände hur det började smyga sig på. Tröket. Tuva och jag tog en promenad runt sjön på förmiddagen, grabbarna var och hjälpte farfar med lite sysslor.
När vi kom hem, Fjärilen å jag, föll min blick på grannens körsbärsträd. Jag har fått tillåtelse att palla körsbär fritt, och nu dignade det av mogna bär. Man kanske skulle plocka av en liter?
Sagt och gjort. Av denna liter svängde vi ihop körsbärssylt (fast Tuva hävdade under hela processen att vi gjorde äppelpaj med kolasås och grädde) och vips var tröket borta. Det är ju skitkul att koka sylt! Huslig känner man sig också!

När sylten var kokt och pyttsad i burkar packade vi väskorna (det är lite svårt att vara superspontan när man har ett barn som sondmatas och medicineras, det är en del som måste med om man vill göra en utflykt längre än 2 timmar) och for ut mot sommarstugan. Där i höggräset döljer sig nämligen både vinbärsbuskar och hallonsnår. Svärfar hade nämnt att vinbären var mogna och behövde plockas, så om vi var sugna var det fritt fram. Och just idag var vi ju det!
På vägen hem blev det kaffe och glass hos svärföräldrarna, som händelsevis också har ett körsbärsträd vilket gärna vilje bli befriat från sin tunga, mogna fruktskörd.

Med oss hem hade vi 3 liter svarta vinbär och en halv balja körsbär. Körsbären skulle bli mera sylt, medan vinbären skulle få bli gelé. Nåväl, fram med recepten!
Jag är lite av en fuskis, så jag hade köpt hem gelésocker och syltsocker, då behöver man inte själva pytsa i pektin eller dylikt, eftersom det redan finns i sockret. Läste på paketet med gelésocker: ”1 dl gelésocker per 1 dl avrunnen bärsaft”.
Jaha. Då måste jag alltså koka bärsaft först. Fram med min rutiga kokbok, husmorsbibeln!
Där läste jag mig till att man skulle koka upp vatten och lägga i bären, låta detta koka i 10 min medan man mosade omkring lite då och då för att krossa bären. Okej, lätt som en plätt! Receptet angav att för 2 liter bär skulle man tillsätta 4 liter vatten. Till mina 3 liter bär behövdes alltså 6 liter vatten. Rätt mycket vatten, men jag har ju aldrig kokat gelé förut. Bäst att inte improvisera, utan följa receptet till punkt och pricka. Jag kokade och njöt, kände mig superduperhuslig! Doften av svarta vinbär spred sig i köket.
Under tiden petade jag kärnor ur mina körsbär, tänkte att jag kunde ju koka sylten på en gång. Så kanske vi kunde ta en tur kommande dag och leverera hemkokt sylt och gelé till svärföräldrarna!

Medan jag stod där och petade började jag fundera. På sylt, gelé, saft och juice brukar det ju alltid stå hur mycket bär/frukt som använts för att få fram den färdiga produkten. Jag har för mig att förhållandet brukar vara omvänt mot vad som nu låg och puttrade i min gryta. Är det inte alltid mera bär än vatten? Borde inte gelén bli jäkligt blaskig med sådär mycket vatten i? Husmors-Ida stelnade till. Det kan omöjligt stämma att det ska vara 6 liter vatten… sprang till kokboken och tittade igen på receptet. Jävlarns. Det står ju deciliter!!! Till mina 3 liter svarta vinbär skulle det vara 6 deciliter vatten, inte 6 liter!!! Shit. Jag har just mördat 3 liter vinbär. Dränkt dem.
Tänk snabbt, tänk snabbt, inte gråta, bara tänka. Snabbt. Saft! Det kanske går att rädda det och göra saft!!
Fort kollade jag det receptet. Till 3 kg bär skulle man använda 1,2 liter vatten. Inget recept i hela boken använde dubbla mängden vatten mot mängden frukt eller bär. Nu ville Ida gråta. Fast bara en kort stund. Sen fick jag bita mig i läppen för att inte börja gapflabba! Jag är en tragiskt rolig människa. Som ofta vill lite mer än jag kan och så blir det i slutändan en rätt dråplig historia!

Nåväl jag höll god min och kokade färdigt de jäkla bären, hällde alltihopa genom silduk (vilket jag inte äger någon så jag fick offra en kökshandduk) och fick ut prima saft. Väldigt god. Sockrade den och hällde upp på flaska. Voilà, av 3 liter svarta vinbär har jag nu framställt extra prima svartvinbärssaft. Färdigblandad!

Vete tusan om jag törs ge mig på att koka nån körsbärssylt idag…fast körsbärssaft är ju gott det med!

När Anton föddes klipptes navelsträngen. Sedan dess har den långsamt växt ut igen, bit för bit. Ja, alltså inte på riktigt, jag menar bildligt talat. Min förstfödde har blivit mer av en morsgris för varje dag, men jag menar inte det på ett negativt sätt. Påfrestande, måhända, men inte negativt. Han har varit väldigt bunden till Hasse och mig, men också till huset. Det är sällan han vill åka hem till en kompis och leka, då får kompisen hellre komma hit. Enda undantaget är väl när han är med farfar, då går det att dra iväg och vara borta hela dagen.
På sistone har han (ja, Anton alltså, inte farfar) inte ens kunnat sova sig igenom en hel natt utan att släntra ner till vår säng minst ett par gånger för att försöka smyga sig ner och få sova hos oss. Att sova en natt borta, utan vare sig mamma eller pappa, har varit en otänkbarhet. Att ha en kompis här på övernattning har varit nästan lika illa, då kan ju sonen inte släntra ner mitt i natten för att sova mellan mamma och pappa, det vore ju pinsamt. Och jäkligt trångt i den händelse att övernattande kompis vill hänga med ner. För mitt inre öga har jag sett skräckscenarion av Anton, 16 bast, som kommer tassande ner på natten och försöker maka på Hasse och mig så att både Anton och eventuell flickvän får plats.

Men när han nu i somras tog mod till sig och sov över hos mormor och morfar, själv, tror jag minsann att något hände. En liten pusselbit som föll på plats kanske, vad vet jag. Eller så klipptes navelsträngen av, igen.
För nu sover han borta, igen! Hos mormor och morfar, igen, men den här gången i husvagnen på Säters camping! Ikväll blir andra natten och han visade inga som helst tecken på att vilja följa med hem istället. Det känns underbart, mest för hans skull. Att han upptäckt att världen inte rasar samman om han inte är hemma, att det går att sova utan mamma och pappa och att det till och med kan vara ganska roligt, och spännande!
Han har hittat en kompis där på campingen, blott ett år äldre än han själv. De går och badar, härjar på lekplatsen och tar sällskap till kiosken. Idag när jag kom dit kunde jag svära på att gossebarnet växt med minst en decimeter. Min lille, försynte förstfödde har minsann blivit stora grabben! Och är på semester, med mormor och morfar. Helt underbart!