Konsten att göra lite mindre

Den konsten börjar jag bemästra nu. Att göra lite mindre. Vet inte om det beror på att man blivit gammal och klok eller om det månne kan bero på att det bor någon i min mage som kräver sitt av min energi. Kanske en kombination?
Jag är inte världsbäst på att ta det lugnt. Har inte varit, i alla fall. Under mina tidigare graviditeter har jag liksom inte velat slå av på takten och lyssna på kroppen, utan farit fram som en furie i alla fall, kosta vad det kosta ville i form av trötthet och värk. Den här gången är jag lite mer avslappnad. Jag jobbar ju halvtid på förskolan och Tuvas assistent jobbar heltid här hemma, vilket innebär att en stund varje eftermiddag är jag alldeles ledig. Varför inte spendera den stunden under en filt, med en god kopp te bredvid mig och en bra bok i händerna? Det är inte riktigt likt mig, i normala fall skulle jag använda varenda sekund till att göra något produktivt istället; tvätta, städa och gärna hinna träna lite också. Men jag har kommit på att det gör inte så mycket om jag tar tvätten lite senare, inte dammsuger varannan dag och eftersom jag inte kommer springa någon halvmara inom en överskådlig framtid kan jag med gott samvete ligga kvar där under min filt. Fly in i böckernas värld en liten stund och njuta av det lilla liv som sparkar och lever rövare så fort jag blir stilla för en liten stund. Livet går liksom inte i repris, så det verkar bortkastat att skynda sig igenom det istället för att ta det lite lugnt och njuta.

En familjemedlem som tar det lite för lugnt är Tuva. Hon är trött, och har varit det länge. Vi minns inte riktigt när det började, men det var före jul nån gång. Hon är liksom inte normalt trött, som hon kan bli efter en dag i skolan eller ett pass på hästryggen. Nog för att vi sett henne trött förut, men då har det antingen varit uppstarten till en infektion eller sviterna av en sådan. Men det här är ingen infektion. Ingen feber, ingen hosta, inget slem. Vi har varit hos farbror doktorn och tagit alla prover han kunde komma på för att se om något var på tok i den lilla tösakroppen. Men alla prover såg bra ut.
– Det var väl skönt att höra? sa läkaren som ringde upp och lämnade provsvaren (inte Tuvas ordinarie läkare, utan en annan trevlig kis).

Tja…både och. Skönt att alla värden är som dom ska, men varför i hela friden är hon då så trött? Och håglös? Ja, klart att man blir rätt håglös av att vara trött hela tiden, men ni förstår hur jag menar. Det är rätt läskigt. Träskmonster-läskigt faktiskt. När hon vaknar är hon oftast fortfarande glad som en lärka och har pigga ögon, men efter bara nån timme eller två början den trötta dimman lägga sig. Helst av allt vill hon bara sitta och slö-bläddra i en bok eller tidning. Eller bara sitta utan att göra något alls. Assistenten gör ett toppenjobb och försöker aktivera Tuva så smått i alla fall, med lek på mattan (ett fiffigt sätt att väva in sjukgymnastik och stretching i leken), rita, måla, jobba med iPad och sånt. Och åka till skolan förstås. Men den där tröttheten gnaver oss… Vi försöker att inte tänka för mycket, utan bara vara. Ta varje dag som den kommer. Men det är svårt. Kan inte riktigt få tyst på den där lilla rösten i bakhuvudet som viskar om ett möjligt skov, att det faktiskt kan vara Herr Leigh som visar sitt fula tryne efter att ha hållit sig passiv och undangömd så länge… Vi kan bara vänta och se. Fortsätta ta vara på varje dag, skratta ofta och älska varandra mycket.

Carpe diem.

2 reaktion på “Konsten att göra lite mindre

  1. Kristin

    Må piggheten återvända med vårvindarna och ljuset…. Älskar Er…<3

  2. Lena

    KOmmer ihåg när vår lilla tös var så håglös…tillslut började vi med antidepp medicin, hon blev som en ny liten tjej igen..var så emot det men med fazit i hand så gjorde vi rätt…Kram till er

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *