Bulle i ugnen!

Här har det varit tyst som i graven…rätt länge. Men räds icke, vi lever och frodas!
Ja, det är väl jag som kommer att frodas mest i familjen framöver…jag är nämligen gravid! ”Bullen” ligger på jäsning och är färdig framåt maj!

Lite läskigt är det, nästan som första gången. Det har ju trots allt gått 8 år sen sist! Fast mest härligt, roligt, spännande och underbart! Tuva ser fram emot att bli storasyster, det här med att det ska komma en bebis till familjen har hon hajat, och om man frågar vad mamma har i magen svarar hon ”bebis” men jag tror ändå att just den biten ännu är lite för abstrakt. Jag ser ju ut alldeles som vanligt. Anton försökte lura i oss att han inte såg fram emot att bli storebror igen, inte alls, men den gubben går vi inte på. Han är dagligen framme och klappar på magen och frågar om bebisen, hur stor den är och hur mycket som är utvecklat på den. Pedagog som jag är tänkte jag att det kunde vara roligt för honom att få se hur bebisen faktiskt ser ut just nu, så jag visade honom en av Lennart Nilssons bilder på ett foster i motsvarande vecka.
– Det ser inte ut som en människa. Mer som en alien.

Naturligtvis drömde jag mardrömmar den natten, om att föda allt annat än en rosig liten bebis. En alligator, en alien, en chimpans, en cykel. Cykeln var värst att krysta ut, jag var sjöblöt i svett när jag vaknade.

I övrigt har livet sin gilla gång, Anton går i skolan, Tuva har sina aktiviteter och skolan, nya assistenten är alldeles kanon. Jag börjar precis känna mig som människa igen, efter graviditetens första tre månader. Det där om att det ”lyser om en gravid kvinna” gäller liksom inte för första trimestern. Ja, möjligen att vi lyser svagt neongrönt eftersom vi mår illa hela tiden. Och kanske kan blekheten misstolkas som ett mystiskt sken, men är inget annat än ett synligt tecken på den konstanta tröttheten. Jag var snudd på övertygad att jag fått nån form av sömnsjuka eller kanske nån annan lattjo sjukdom, innan jag visste att jag var gravid. Jag var så trött att jag kunde somna stående, eller mitt i en konversation vid köksbordet!
Nu har jag alltså kommit in i andra trimestern, vilket är den trevligaste delen av en graviditet. Tröttheten försvinner, jag kan känna lukten av och faktiskt äta mat utan att må illa och snart kommer magen att börja växa och bli sådär gulligt gravid-bullig! Lovely!

Vi har faktiskt redan fått tjuvkika på Gullefjun. Ja, jag kallar bebisen så. Vi vet ju inte om det är en han eller en hon och jag AVSKYR benämningen ”hen”. Så det får bli Gullefjun. Så länge. Vill ni kanske också få en liten tjuvtitt? Liten men naggande god, hela 6 cm när fotot togs! Varsågoda: