Höga ambitioner…

Vi har en fikalista på jobbet. Där skriver vi upp oss och turas om att fixa fredagsfikat, en väldigt uppskattad veckorutin. Den här veckan är det min tur att stå för godsakerna och eftersom det kliade i mina kreativa fingrar bestämde jag mig för att sno ihop en tårta. En riktigt smaskig en, och självklart helt laktosfri eftersom jag har kollegor med känsliga magar. Alla ska ju kunna njuta av fikat!
Så jag planerade, tänkte ut smakkombinationer och dekoration, inhandlade allt jag behövde och satte igång. Planen var en tårta med passionsmousse och kokosmousse, chokladbotten, täckt med vit mmf och dekorerad med lila små blommor i mmf i form av ett hjärta (för att fira att det är februari – Alla Hjärtebarns månad). Så tjusig var den! I mitt huvud alltså.

Mmf var ju inga problem, den blev som den skulle och den nya lila nyansen av färg jag inköpt blev jättefin, som violer. Sen satte jag igång med fyllningarna. Kokosmoussen har jag gjort förut och aldrig någonsin misslyckats, den är gudomligt god. Passionsmoussen smakade också ljuvligt och var väl värd allt jobb med att koka och passera passionsfrukter, men båda var de lite lösa i konsistensen vilket all mousse är innan du kylt den ordentligt. Därför började jag redan igår med mousserna, så de skulle hinna stabba till sig över natten. I förmiddags var det så dags att montera tårtan, jag började inte jobba förrän 11 så jag hade gott om tid på morgonen. Allt så bra ut, konsistenserna var bra.
Jag hade just lagt sista handen vid tårtan och lagt på den sista delen av tårtbottnen när…hela jävla tårtan kollapsade! Min kokosmousse rann ut över hela diskbänken och tog med sig resen av tårtan! Va fan!
Normalt hade jag blivit besviken, lägg på en hel hög gravidhormoner och du har en fullfjädrad, ursinnig hondjävul! Jag blev rosenrasande! Förtvivlat försökte jag rädda den övre delen av tårtan, där passionsmoussen fortfarande beskedligt höll sin form, men det var förgäves. Den blöta kokosmoussen sög sig fast i tårtbottnen och allt jag lyckades få upp i händerna var en enda choklad-gröt.

Arg som ett bi släppte jag allt jag hade för händer och stampade ut i hallen på väg mot badrummet för att tvätta händerna. Då såg jag Antons gympapåse. Den han skulle haft med sig när han för 20 minuter sedan for med Tuva och assistenten mot skolan. Där brast det för mig, totalt. Jag gav ifrån mig ett avgrundsvrål som skrämde livet ur maken, han trodde minst att jag höll på att föda i hallen. Inte blev hans rädsla mindre när han väl kom ut i hallen och fann sin hustru stortjutandes i hallen!

Jaja, världen rasade inte. Hasse hastade iväg med gympakläderna till Anton och jag tog med mig hunden ut i skogen för att låta ilskan rinna av mig. Det gjorde den inte. Men den gav mig en redig huvudvärk. Arbetsdagen släpade sig fram medan jag försökte komma på en plan B till fikat imorgon. Makens förslag, vilket var att köpa något gott på ICA, fick stå kvar som plan C. Jag vill ju bjuda på hembakat. Så i eftermiddags snodde jag ihop chokladcupcakes som nu står och väntar på att fyllas, få frosting och pyntas. Kvar i kylen fanns en massa laktosfria produkter, så jag har sväng ihop en passionsgrädde att fylla cupcakesen med och en kokosfrosting att spritsa på. Om skiten håller ihop vill säga, annars slänger jag allt i en bunke, cupcakes, grädde, frosting och lila blommor, rör om och sticker ner 12 skedar. Sen får kollegorna käka direkt ur skålen!