Operation vinterskor

Det var ingen värst inspirerande dag i lördags. Regnet öste ner, förstås. Det tycks vara det enda väder den här hösten tänker bjuda på.
Hasse var ute på jakt och jag hade bestämt mig för att ta ungarna med till Borlänge och inhandla vinterskor, vara ute i god tid för en gångs skull. Anton har bara sneakers och gummistövlar, vilket blir lite kallt när de stora vita flingorna börjar dala ner från himlen. Anton hade dessvärre bestämt med en kompis att de skulle spendera lördagen tillsammans, så vi fick kompromissa. Hon fick helt enkelt följa med till Borlänge!

Jag velade länge och väl över vilket hjälpmedel jag skulle ta med åt Tuva. Permobilen är ju kanon, hon sitter som en gud i den och det är lätt att köra den. Men den är stor. Och tyvärr är det inte många butiker som har tänkt på att göra tillräckligt med plats mellan hyllor och klädställningar för att ta sig igenom med en permobil. Den manuella rullstolen tar sig fram överallt, men hon sitter inte lika bra i den och blir trött i ryggen efter ett tag. Den måste man dessutom lyfta in och ut ur bilen för egen maskin. Okej, den väger inte jättemycket, men lägg ihop alla lyft man gör på en dag med Tuva…det blir många kilon. Varje lyft som går att undvika är en välsignelse för ryggen.
Så jag bestämde mig för permobilen, trots allt. Körde ut den till bilen, lyfte upp den, körde in den…och där tog det stopp. Lyftkranen ville varken gå upp, ner eller ut igen. 120 kg permobil blev hängande en knapp decimeter ovanför golvet…Suck.
Nåväl, det här har hänt förut och då hjälpte det att starta bilen. Jag skulle inte våga ta med permobilen till Borlänge nu, tänk om kranen pajade där på parkeringen? Men jag måste ju få ut åbäket igen, så vi kunde packa den manuella rullen och åka. Startade bilen…ingen skillnad. Jo, förresten! Nu gick kranen att köra utåt så pass att permobilen blev hängande över tröskeln istället för mitt i bagageutrymmet…Lysande.

Jag stod och kliade mig i huvudet en stund och bestämde mig sedan för att prova med att stoppa i motorvärmarsladden. Varför då? Jo, de förser även en liten batteriladdarmojäng med ström (vi fick den installerad när vi fick permokranen). Det borde inte hjälpa eftersom det inte hjälpte att starta bilen, men det kunde knappast skada heller. Det hjälpte inte. Alls. Kranen var oåterkalleligen död. Jahapp, vidare till plan B då: snälla grannar. Och starka sådana. Ringde världens bästa Örjan, som har lyft det där åbäket förr (ja inte själv alltså). Jag var ju inte till mycket hjälp eftersom jag försökt hjälpa till att lyfta permon förut och inte lyckats rubba den ur fläcken, så Örjan fick hämta en annan grannes måg som tack och lov var på besök och vips var permon ute! Tack, tack tack!!

Nu (en timme senare) kunde jag äntligen packa mig iväg med alla ungar och köpa skor! Det visade sig att problemet med permobilen var fjuttigt i jämförelse med Operation Vinterskor. Antons fötter har växt. Mycket. Så nu ligger han nånstans mellan barn- och vuxenskor. Efter att ha mätt foten och fått instruktioner av personalen på skobutiken om hur många cm det skulle vara över i en vintersko gav jag mig ut på jakt på barnavdelningen. Av alla skor på Skohusets barnavdelning (och den är stoooor) hittade jag ETT par vinterstövlar som passade. Vi högg dem direkt. Planen var att även jag skulle kolla på vinterskor, jag har förvisso ett par, men det blir så fasligt kallt när snö och slask läcker in genom alla hål och så har det blivit hål i sulan så skorna visslar när jag går. Jag provade…håll i er nu…23 PAR SKOR! Jag började med de som var attraktiva, snygga och funktionella skor som såg ut att värma gott på foten. Men mina fötter har tydligen också växt, eller svällt, vad vet jag. Ty min forna stl 41 var ett minne blott. Endast ett fåtal skor på damavdelningen sträcker sig upp till 42 och de få paren passade inte heller. 23 par senare hade jag gått igenom alla modeller som var attraktiva, men även skor som inte såg nå vidare ut samt skor som var rent ut sagt anskrämliga. Inget passade. Vi spenderade totalt 2½ timme i samma butik och kom ut med ett sketet par skor!

Jag beundrar barnens tålamod, för vi var ju inte färdiga för att vi hittat stövlar till Anton. Han behövde kängor också. Efter att ha finkammat alla butiker som hade nåt i skoväg gick vi modstulna in på Din Sko som sista anhalt. Halleluja, där fanns samma sko som Anton hade förra vintern! OCH en storlek som passade! 37! Herrejösses, han står stadigt på marken, den gossen.

Barnen var nöjda och glada hela dagen, tjattrade glatt och skrattade i bilen på vägen hem medan jag var så trött att jag fick bita mig i läppen för att inte bryta ihop och börjar grina. När Anton och Mimmi skildes åt för dagen bestämde de sig för att vara även på söndagen.
– Ska vi åka till Kupolen då också? undrade flickebarnet med hopp i blicken.
– Aldrig i livet! svarade jag.