När lillan kom till jorden!

Jag har känt mig lite upp och ner sista veckan. Full av energi ena dagen, trött och inåtvänd nästa. Men jag har fått en himla massa gjort!
Jag ville städa, tvätta, göra i ordning för bebisen, förbereda för Antons kalas. Så veckan som gick gjorde vi allt det, Hasse å jag, och en himla massa annat som legat på hög. Kapade ner häcken, tvättade och oljade altanen, gjorde fint i blomsterlådorna, monterade upp studsmattan och hamocken. Som om en liten, liten röst viskade i våra öron att tiden att handla är nu, för väldigt snart kommer något mycket viktigare ta upp er tid.

I fredags var det födelsedagsfirande dagen lång, Anton fyllde 11 år!! Huset fullt i nära och kära, mina föräldrar, brorsan med familj, Hasses föräldrar och syster med familj, älskade grannarna tittade in. Ja, här var fullt ös helt enkelt. Jag hade lyckats knåpa ihop precis just en sådan tårta som sonen önskat sig (hämtad ur ett data-spel, sug på den utmaningen!) och han blev jätteglad och nöjd över alla fina presenter.
Runt kl 10 på morgonen kände jag ett litet nyp i magen. Som mensvärk. Förvärkar har jag haft i flera veckor, men det här var första gången det gjorde lite ont. Hasse har hela tiden tvärsäkert hävdat att bebisen skulle komma den 11/5, och min mamma sällade sig till den idén med motiveringen att när jag hade så många nära och kära runtomkring mig som kunde styra upp vardagen så skulle jag slappna och och då skulle bebisen bestämma sig för att komma ut.
Dagen gick och de där små nypen övergick till riktiga värkar. Nu var det på gång! Långt emellan dem, förvisso, men tiden mellan varje värk krympte stadigt. Lugn som en filbunke kollade jag över packningen och fortsatte kalasandet, vi hade en alldeles underbar dag!

Framåt kvällen började värkarna bli täta och regelbundna, jag kopplade på mig min TENS-apparat och andades mig igenom smärtan. Varje värk var ju ett steg närmare att få träffa vår bebis! Mamma och Hasse hjälpte mig, höll om mig och masserade min rygg när värkarna kom, gav mig av sin styrka. När det bara var 5 minuter mellan värkarna började vi göra oss i ordning för att åka in. Jag kände mig som en amazon, en urkvinna, fasen vad jag var bra på det här! Mamma satte sig vid ratten och Hasse satte sig bredvid mig för att kunna ge mig stöd under hela resan.
Utanför förlossningen mötte vi upp Kristin, som varit med på båda våra tidigare förlossningar. Inga bebisar utan Kristin vid vår sida! Döm då min förvåning när vi kom upp till förlossningen och Kristin blev stoppad i dörren!
– Tyvärr, bara mamman och pappan.
– Va? Men hon är vår doula, hon SKA med!
– Vi har restriktioner på grund av alla infektioner som florerat. Bara mamman och pappan får komma in.
– Då föder jag i entrén istället. proklamerade jag trumpet men bestämt. Och jag menade det, fick inte Kristin följa med in så kunde vi lika gärna stanna utanför allihop.

Nåväl, sköterskan gick och diskuterade lite med barnmorskorna och vi fick komma in alla tre. Jag blev undersökt och uppkopplad och fick konstaterat att jag var öppen 3 cm. Det är typ…skitlite. Och innebär att det är lååångt kvar till bebis. Kanske någonstans runt lunch, funderade barnmorskan. Suck. Där sprang urkvinnan ut genom dörren. Men hon måste ha kommit tillbaks igen, för värkarbetet tog en jäkla fart (jag skyller även på urkvinnan när det gäller den där förlossningssängen som jag sparkade sönder under krystningen). Jag besparar er blodiga detaljbeskrivningar, dels av omtanke och dels för att jag inte minns så väldigt mycket själv. Vi blev inskrivna kl 03:00 och kl 06:48 såg Lovisa världens ljus! Vi fick vår drömförlossning, min önskan var att att klara mig på enbart TENS och lustgas som smärtlindring (mycket, mycket lustgas blev det. Man mår kanon av lustgas.) och slippa den otäcka sugklockan som hjälpt både Anton och Tuva till världen. Och tänk, det blev precis som vi tänkt och önskat! Både jag och Lovisa mådde alldeles prima och de fick barrikadera dörren för att hålla oss kvar på BB, vi ville hem! 12 timmar efter Lovisas födelse fick vi äntligen grönt ljus på sista undersökningen och kunde åka!
Och gissa om vi kände oss välkomna?! När vi klev innanför dörren var huset fortfarande fullt av alla älskade som varit med på kalaset, och på bordet stod en enorm, vacker blomsterbukett i rosa, rosa skumpa, ett var sitt glas whisky och cigarr till herrarna. Och så mycket kärlek att det vällde ut genom dörren. Tack, fina fina ni!

Och välkommen till oss, Lovisa!

lovisa

15 reaktion på “När lillan kom till jorden!

  1. Mia

    Stort grattis till lilla Lovisa!

    Brukar läsa din blogg, men har nog aldrig kommenterat tidigare./Mia

  2. Kristina Svedberg

    Jättegrattis!! Välkommen till världen Lovisa!! Maj är en härlig månad att fira sin födelsedag på, själv född 10 maj! Sköt om er!!

  3. Annika

    Jättegrattis till lilla Lovisa! En mycket bra månad att fylla år på! Har läst bloggen länge, nu var det dags att kommentera!

  4. Lena

    Vad underbart..<3 stort grattis och må lyckan följa er väg :)

  5. Irene

    tack för att du lät oss ”vara med” på ett litet hörn när lilla körsbärsblomman Lovisa komm till världen..du skriver så man nästan håller andan o sen när texten är slut kommer tåren..glädjetåren alltså !! Lycka till med lilla livet o nu önskar vi oss en kanonsommar så alla får vara friska krya // Kram

  6. karoline

    Grattis till lilltjejen!! / Från en som har svårt att se skärmen för glädjetårarna;)

  7. Solveig

    Så glad jag blir när jag tittar in här på sidan och ser att den lilla tjejen har kommit. Stort grattis till hela familjen, kram!

  8. Lisette

    Grattis till er Lovisa! Läser din blogg titt som tätt och blev verkligen glad nu när jag kikade in och såg att er prinsessa kommit! Stort grattis till hela familjen!

  9. Malin KN

    Jätte grattis även här :)
    jätte söt på alla kort å hon har en enorm tur som välkommnats med så mycke kärlek.
    Hoppas ni tar en tur till Gävle å kanske har några minuter över nån gång i sommar skulle vara roligt att träffa er alla 5.
    Kram fråm mig och Amir

  10. Camilla ståhl

    Hej! Har precis börjat läsa Er blogg. Anledningen är att jag kände igen vissa symtom på vår flicka (13 månader) från en artikel om mitokondriell sjukdom. Vi har mycket svårt att mata henne, dricker dock välling, det som går bäst är bubbelvatten och stark mat. Min undran är hur upptäckte/misstänkte ni det på erat barn?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *