Jäkla karusell…

Jaha, så var den där jädra karusellen i full fart igen då.

Tuva hade varit hemma så länge, snart tre månader. Hållit sig ifrån sina älskade aktiviteter för att ge hostan en chans att läka ut. Vi trodde att kortisonet hjälpte, men det verkar ju ha varit en ren tillfällighet att hostan lättade några dagar. Den började smyga tillbaka…
Igår hade Linda planerat en utflykt med Tuva, till Älgparken här i Långshyttan. Innan de skulle åka ringde Linda till mig för att dubbelkolla att det var okej (jag var inte hemma). Jag funderade lite. Risken fanns att Tuva kunde bli sämre av en utflykt. Men å andra sidan har hon hållits hemma och ifrån allt som är roligt så länge att hon måste vara på väg att krevera av uttråkning. Jag ville unna henne det, att ha lite kul, komma ut och se nåt annat än husets fyra väggar. Så jag sa åt dem att åka.

Nu sitter jag här och äter upp de orden… Utflykten blev kort, Linda ville inte riskera att Tuva tog ut sig. Men de hade roligt, fick träffa älgen Elvis och hans ”tjejer”. Vi kom hem nästan samtidigt som Tuva och Linda. Lilla Fjärilen var rosig om kinderna, hade en glädjestrålande glimt i ögat men såg ändå ut som om hon hade sprungit ett helt maraton! Vi såg genast vart det barkade hän. Natten blev lång, med konstant vak. Ge febernedsättande, torka snor, försöka skaka loss slem och fånga det när det kom ut i form av flygspyor. Förbannade, jävla SKIT!!!!
Jag är så hejdlöst frustrerad, maktlös och hjälplös! Vad är det som är fel?! Proverna vi tog på sjukhuset var alla negativa, så där fanns ingen tröst att hämta. Det snurrar i huvudet, jag tänker så det knakar för att försöka hitta en vettig orsak till den här evighetskarusellen. Vad kan orsaka den här totala utmattningen, febern och slemhostan? Minsta lilla ansträngning så tar den full fart igen, hur lugn den än verkar innan.

Har ringt och bett att få träffa Tuvas läkare, men vid det här laget nöjer jag mig med vilken jäkla läkare som helst. Bara han har rätt att ordinera prover och medicin, kommer han/hon med alltför korkade förslag har jag skinn nog på näsan för att sätta mig på tvären. Vi måste få hjälp, HON måste få hjälp. Hur mycket kan hennes redan hårt pressade kropp klara av innan den klappar ihop?
Men jag kan inte helt ångra att jag skickade iväg Tuva och Linda på utflykten. Det är inget liv, att bara sitta inom hemmets fyra väggar och undvika allt som är roligt och därmed kan vara utmattande. Ingen livskvalité. Jag tror, att om Tuva hade förmågan att förstå och svara på fråga ”var det värt det” så skulle hon svara med ett tveklöst ”JA”!
Jag vill bara så förtvivlat gärna finna en orsak till eländet, det går ju inte att laga nåt om man inte vet vad som är trasig, om ni förstår vad jag menar.