Bus i kvadrat!

Igår var det fest, på alla sätt och vis och hela dagen!
Vi fick fint besök av Krigarprinssessan Tekla och hennes härliga föräldrar! Fika-fest med saft, bullar och kakor laddade sessorna för en rejäl portion bus! Tuva visade Tekla något av det roligaste som finns: att svischa ner för handikapprampen på baksidan. Den har alldeles lagom lutning, sådär så det killar i magen utan att det blir farligt läskigt. Farten räcker en bit ut på gräsmattan, alldeles lagom långt för ett bubblande skratt!
Där for de, upp och ner för rampen, både länge och väl. Mammorna (som fick köra sessorna upp för rampen och springa med nerför) blev alldeles svettiga i sommarsolen, men pauser tilläts endast för att dricka lite vatten, sen var det full fart igen.

Rampen delade Tuva gärna med sig av, hon höll noga kolla på vems tur det var att åka så att det blev varannan gång. Men när Tekla skulle hoppa studsmatta blev det för mycket för Tuva, som inte alltid är så generöst lagd…
Hon satt nedanför, medan Tekla hoppade med pappa Fredrik, å snyftade högt och ljudligt under protest:
– Min…snyft, snyft, MIIIIN!!!!
– Näe, Tuva det är faktiskt Antons studsmatta. inflikade jag.

Då kom hon av sig lite. För det är ju faktiskt hans. Lite nöjdare blev hon när hon insåg att hon stod näst på tur att få studsa och hoppa! Då var det skratt och glada miner ända tills Tekla for hem. Det gick inte heller för sig, Fjärilen satte igång att gråta på nytt.
– Tettla…baaaauukaaaa…. (översättning: Tekla ska komma tillbaka)
– Men vi kommer ju träffas igen, en annan dag.
– Jaa…buuäää, annan….

Det var väl tur att farmor och farfar kom framåt middagstid, då blev allt roligt igen! Barnen och farföräldrarna hade tacofest å kvällsmys medan mamman och pappan for iväg på Westernfest med Stugknuten!
Vi var så tjusiga i våra utstyrslar, Hasse som prisjägare och Linda å jag som glädjeflickor. Men nu kom jag på att det var ju ingen som tog nåt kort på oss i all vår prakt…va synd. Men jag såg kameror cirkulera på festen, någon annan kanske fick en bild. I så fall utlovas publicering!
I min utstyrsel ingick en peruk, lockigt, långt rött hår, som fick mig att förstå varför jag kapade av mig kalufsen. Hår är i vägen! Jag tror jag chokade mina stackars bordsgrannar vid middagen när jag frågade om det var okej att jag tog av mig håret, för det kom i maten. De höll på att tappa hakan när jag drog av den röda kalufsen och lade den på stolen bredvid mig. Jag tror inte att de hade räknat med att det skulle vara fullkomligt kalt därinunder!
Det blev en härlig kväll med underbart väder, vackra cowboys och indianer, god mat och underhållning. Tack, Stugknuten, för en lyckad afton! Ett stort tack till grannen, som skjutsade dit oss, och till Mats som hämtade oss på natten. Och ett enormt, varmt och djupt tack till svärmor och svärfar som tog hand om barnen!!