Våra skyddsänglar

Nu är kortisonkuren klar och färdig. Hostan är kvar, om än lite bättre och hittills har nattsömnen hållit i sig. Tuva fick sista dosen i tisdags eftermiddag och jag kan inte låta bli att hålla andan en smula. Rädd att hostan ska ta hennes nätter igen. Jag lämnade ett meddelande till Dr Bråttom idag, via Mina Vårdkontakter (jag bara älskar att man kan få tag på doktorn via datorn!!) och Dr Bråttom ringde upp blott några timmar senare.
Efter lite funderande skrev han ut ett slemlösande preparat, för slemmet måste bort. Om Tuva lyckas hosta upp det eller sväljer ner det i magen kvittar lika, bara det kommer väck från luftvägarna. Vi skulle prova i en vecka och sedan höra av oss.
– Men jag är inte här nästa vecka…få se nu, vilka av era skyddsänglar som jobbar när jag är borta.

Jag gillar den, benämningen på de läkare som träffat, och förtrollats likväl som förundrats, av vår Fjäril. Skyddsänglar. Mitt i prick. När vi behöver dem kommer de svävande genom korridorerna på Barnkliniken, med läkarrockarna fladdrande bakom sig likt änglavingar. Alltid där för att hjälpa Fjärilen med vad än de kan hitta på. Tuvas skyddsänglar.

Nåväl, det fanns en skyddsängel i tjänst nästa vecka också, om vi behövde prata med en läkare. I annat fall skulle Dr Bråttom höra av sig så snart han var tillbaks.

Just nu ligger Fjärilen på soffan och väntar på John Blund, efter en skön, solig dag. Linda å Tuva har varit ute och njutit av vädret medan jag legat på knä i på garageuppfarten och mördat ogräs. Ett verkligt otacksamt jobb. Det tar evigheter att rensa bort otyget men det växer tillbaks på nolltid… För tillfället är det i alla fall väldigt fint på såväl framsidan som baksidan.
Efter allt ogräsrensande tyckte jag att jag kunde belöna mig med en äppelpaj. Och bjuda familjen förstås. Nilla & Raie ramlade in lagom tills pajen var färdig att kalasa på, liksom grannarna.
– Har du gjort paj, Tuva? frågade Nilla
– Jaaa.
– Är det gott, tycker du?
– Jaaa. Nyttit!

Haha, nyttigt för själen kanske. Men det är inte att förakta!