Jajamensan, vi har fått en nykomling hjälpmedelsparken. Tuva har så många hjälpmedel nu så snart blir vi tvugna att bygga ut huset. Fast det går ju inte, för vi har ju knappt nån tomt. Vi får väl offra den lilla gräsplätt vi har då. Idag har vi varit och provat ut en badstol, och tagit med den hem!

Tuva har ju hittills badat i baljan, och i badkaret med Anton när hon fortfarande kunde sitta själv. Men nu har ju lilla damen växt nåt alldeles kopiöst på längden, så vi fick knöla ihop henne lite för att få ner henne i den där baljan. Lika glad var hon för det, vatten är ju alltid härligt!
Men idag blev det ännu härligare! Badstolen är ganska stor, men den går ner i karet i alla fall. Påminner lite om en sån däringa strandstol, ni vet med nättyg? Tuva sitter som en riktig drottning i den, med ryggstöd och bålstöd (smö kilar som hindrar henne från att kantra) och bälte. Oh så härligt hon tyckte att det var!
Hon kunde plaska vatten med händerna och putta omkring leksakerna själv. I baljan fick hon ju inte plats med några leksaker! När hon blev trött i ryggen kunde hon luta sig helt tillbaka och bara koppla av.

Stolen provade vi ut på Hjälpmedelscentralen i Borlänge, där vi också provade en pek-skärm.
Tuva blev alldeles tagen av den. Inte för att det gick att styra programmet genom att peka på skärmen, utan för att man faktiskt fick ta i skärmen! Hon flyttade den upp och ner, fram och tillbaka, kikade bakom, framför. Här hemma är ju sånt ”ajabaja”, att röra skärmen på datorn! Det där med att styra programmet blev liksom sekundärt för Tuva, här gällde det att passa på å pilla när man väl fick!
Men jag tror nog att det kan bli en hit, när nyhetens behag över att ta i och dra i skärmen lagt sig så hon får tid att utforska vad som faktiskt sker när hon trycker på den. I de program hon provade idag kunde hon välja sånger, måla, panga ballonger mm. En massa skoj! Skärmen fick vi dock inte med oss hem på stört, det tar lite längre tid än badstolen. Tuva var lite skeptisk till att provsitta den först, men när hon förstått att den hörde ihop med att bada så var det inga problem längre! Och inte glömde hon bort det heller, flera gånger under eftermiddagen har hon påminnt mig om att hon skulle bada och prova stolen!

En till som badar, det är Zingo. Men på ett helt annat sätt! Han har fått nåt tokryck när vi är ute på promenad, han liksom kör ner hela huvudet i snön och plöjer framåt tills han går omkull, då ålar han sig fram fortfarande med huvudet under snön! Han ser vansinnigt rolig ut, som en gråsäl i grunt vatten! Idefix tittar förskräckt på, för han är ju inte lika förtjust i den där kalla smörjan!

Anton blev hämtad av faster Nilla från F-klassen idag. Telefonen ringde när vi var i Borlänge, Anton var hängig och klagade över att han mådde lite illa och kände sig konstig. Jag fick själv prata med honom, han lät ganska nere. Nu på kvällskvisten uppdagades det att han hade åkt i pulkabacken, fast utan pulka. Tanken var att åka ner för backen på rumpan, men han hade snott runt och skrapat magen på isen då jackan gled upp. Antagligen blev han lite rädd och kan ha kännt sig allmänt olustig efter det. Eller så var han bara trött så här i slutet på terminen. Det kvittar faktiskt vilket det var, Anton ber inte att få ringa efter mamma och pappa om han inte är hängig på riktigt, jag tror det har hänt en enda gång förut och det var när han gick på förskolan. Så faster hämtade och pysslade om tills vi kom. När vi anlände hade Anton fikat skorpor och saft, så magen var det nog inget fel på. Men han hade suttit stilla i soffan och kollat på film, det är inte helt likt min rastlöse son med myror i brallan så han var nog rätt trött! Det märktes vidare när vi kom hem, han var grinig och lättstött, sådär mittemellan ilska och gråt. Jag vet precis hur det känns, och vad botet är. Vila!

Imorgon skulle jag tro att han är pigg som en mört och redo att ta sig an näst sista dagen i F-klassen för året. De ska gå till kyrkan och lyssna när prästen talar om julen. Jag är inte så väldans religiös av mig, men jag tycker sånt där är hemskt mysigt. Även om vi inte firar jul av religiösa skäl, så är själva bakgrundshistorian en ganska bra story. Den har ju faktiskt allt, kärlek, spänning, magi och ett lyckligt slut. På juldelen i alla fall, att Jesus föddes och verkade vara en ganska speciell kis. Det där med att han blev uppspikad på ett kors, det spar vi till påsken…

Klockan är halv tolv på natten, Tuva och jag sitter och kollar på Titanic. Jag måste ha sett den minst 6 gånger, men på nåt sätt så fastnar man ändå. Alltså, jag sitter ju inte uppe bara för filmen. Tuva käkar. Hon började gråta så förtvivlat, så jag lyfte upp henne med misstanke om att det var magen som bråkade igen. Men så snart hon vaknat till så flinade hon upp sig. Antagligen var det bara en mardröm som störde henne, för nu mår hon fina fisken!

Tuva har haft besök av sin underbara specialpedagog idag. Hon hade med sig lite nytt lekmaterial till Tuva, men lilla damen var inte på humör att prova nåt alls idag. Allt som Anita plockade upp ur väskan var tydligen läskigt att ta på, Tuva rynkade pannan i djupa veck och gjorde konstiga miner! Men en liten stund efter att Anita åkt igen så började Tuva så smått pilla på de nya sakerna, och de var ju faktiskt ganska roliga att pilla på!

Töväder idag, triiiist. Jag vill ju ha kvar all den här vita fina snön till jul! Det är ju fortfarande mycket snö kvar, men den är slaskig så blir det kallt nu förvandlas ju allt till is…det är inte lika juligt som snö. Ett plus med mildare väder var ju att jag kunde ta Tuva med mig på en promenad runt sjön! Jag tog Zingo med också, både han och jag behöver den där motionen! Och det brukar ju vara en så lagom promenad, den runt sjön. Man känner sig pigg och fräsch och liksom nyladdad när man kommer hem. Men nu hade jag ju Tuva med mig, i vagnen. Tuva väger nästan 20 kilo, vagnen väger nog minst 10. Det blir 30 kilo vagn att skjuta framför sig, backe upp och backe ner, på pressad blöt snö som inte ger nåt nämnvärt fotfäste. Jag var sjöblöt i svett när vi kom hem! Fast det var en mysig promenad, Tuva kvittrade som en liten fågel och pratade om allt som passerade där vi halkade fram.

När det var dags att åka med Anton till ridningen var jag rätt trött, men det brukar gå bra ändå. Jag behöver ju bara springa bredvid och vara ”nödbroms” ifall Anton skulle tappa kontrollen på hästen. Men hästarna är ju så snälla, det brukar sällan behövas. Förrän idag då.
Anton fick rida på hästen Ida idag, en stor mörk skönhet med mjuk mule. Det första hon gjorde, i stallet just när vi ställt oss hos henne, var att nypa oss i jackorna. Först Anton och sen mig, som för att visa vart skåpet skulle stå just idag. Sen var hon sådär lite småbusig när Anton ledde henne ut till ridhuset, ville inte gå rakt eller i någon takt som Anton hade en suck att hålla. Jag fick hålla emot.
Väl på plats i ridhuset så började hon krångla nåt alldeles fasligt, ville gå runt i cirklar när Anton skulle sitta upp. Så fort alla ryttare var på plats i sadeln så ville Ida börja gå, strunt samma om instruktören tänkt sig nåt annat! När vi kommit till rätta i ledet, eller faktiskt först i ledet, så skulle det skrittas. Men Ida hade en annan agenda, hon skulle trava! Jag fick hålla emot för kung och fosterland för att hålla henne i skritt! Och som hon klippte med öronen! Hon var märkbart väldigt irriterad på någonting…
Dagens aktiviteter var lite slalombanor, först skulle barnen rida slalom och placera en tvättsvamp uppe på en hög pinne, nästa gren gick ut på att rida slalom och sedan hämta en julgranskula, vända ekipaget och pricka kulan i en hink en bit bort. Ida var mer inställd på wienervals, runt runt gick det. Anton tyckte att det var roligt med en pigg och busig häst, han märkte nog inte att mamsen började bli lite nervös över att inte kunna hålla kusen under kontroll! Alltså, när flera hundra kilo häst sätter sig på tvären så är man inte så jäkla kaxig. Men man måste försöka vara det… Jag styrde och drog, parerade och försökte lirka med hästen. Det enda som inte var svårt var att få upp hästen i trav! Kruxet var väl att hindra henne från att galoppera för då vore loppet kört, jag skulle ju hängt som en lappvante i grimskaftet!

När nästan hela lektionen gått så upptäckte vi problemet. Ida började stampa häftigt med framhoven (vilket betyder att ”hästapållen be pissed of”, och då slog mig tanken att kanske någon rem skavde eller killade henne. Sånt gillar ingen häst. Mycket riktigt, en rem från vänster stigbygel hade fallit ner och killade Ida på magen! När det var borta så blev det vips en pigg och SNÄLL häst! Nu vet jag att jag ska dubbel- och trippelkolla alla remmar efter jullovet innan jag låter Anton rida iväg!

Imorse var det lusse-firande för F-klassen. Åh, va söta dom var när dom kom tassandes i korridoren. Lucior, tärnor, tomtenissar, pepparkaksgubben och stjärngossen. Dom sjöng som vilken jättekör som helst, och kom ihåg all texten. Anton blev både stolt och förlägen när de sjöng ”Staffan Stalledräng”, och Anton fick kliva fram ett steg. Pepparkaksgubben såg lika förlägen ut han när det blev dags för ”Vi komma från pepparkakeland”. Småtomtarna var så söta när de tippetitappade fram till grötskålen! Efteråt bjöds vi på pepparkakor och lussebullar som barnen själva bakat förra veckan. Urmysigt!

Anton och jag kom upp i god tid imorse, och jag som var så rädd att vi skulle försova oss! Tuva var lite trött efter att ha stökat halva natten. Hon hade fruktansvärt ont i magen igår kväll, så vi var tvungna att ge henne ett klyx. Usch, jag avskyr när jag måste göra det. Hon ser så plågad ut, svetten fullkomligen rinner och hon kvider av smärta när medicinen sätter fart på magen, vare sig magen vill eller ej. Men vi måste ju, tarmen måste ju få tömma sig. Efteråt blev hon jättenöjd och somnade som en liten gris på min mage. Sen var det lite småstök under natten, men hon var märkbart nöjdare. Så jag lät henne sova in i det längsta imorse, så en kvart innan vi skulle åka väckte jag henne, bytte blöja och satte på henne tomteklänning och overall. Hon var knappt vaken när vi kom fram till skolan! Men när hon hörde den vackra sången och såg alla fina lussare piggnade hon till minsann!

Efter lussandet for Hasse å jag å Tuva till banken för ett möte med vår personliga rådgivare. Vi gick bland annat igenom det här med pensionen. Hur fjärran känns inte det då? Herregud, jag är ju bara 28 år! Men när vi fick titta på uträkningarna så såg man ju att det inte är så ”bara”, och att en liten slant kan göra stor skillnad i slutändan. Vi sparar inte nämnvärt mycket till just pensionen, men vi fick beröm för att vi faktiskt överhuvudtaget sparar. Det var tydligen inte så vanligt bland människor i vår ålder.
Det är tur att det finns folk som förstår sig på det där med siffror, lån, pensioner och allt vad det är. För själv tycker jag att det är ett jädra myller av siffror bara, jag blir alldeles yr i bollen av sånt. Tyckte inte att jag hade så bra koll på ekonomin, annat än att det går ihop sig i slutändan med inkomster och utgifter, men rådgivaren tyckte att vi hade alldeles tillräcklig koll på läget. Känns ju skönt att höra!

Soppan, förresten. Den fick Med Beröm Godkännt av både svärfar och Hasse, tänka sig va! Haha, länge leve äventyrslustan i köket! Imorgon får grabbarna vila smaklökarna med vanlig hederlig spagetti å köttfärssås, men på onsdag ska jag nog lura i dem nåt nytt och oprövat igen!

Stjäler mig några minuter vid datorn medan maten kokar. Det är skillnad på mat och mat, och vad man tycker om den…
Jag älskar att prova nya recept och smaker! Soppor är jag barnsligt svag för, jag skulle kunna servera soppa 5 gånger i veckan här hemma, om det bara var jag som skulle äta vill säga. Grabbarna i familjen är lite mer svårflörtade på matfronten. Jag vill prova nytt, dom vill ha sånt dom är vana vid. Jag gillar vegetariskt, dom vill ha kött och potatis. Eller helst makaroner. Så vi kompromissar lite. Om jag får prova lite ny mat i några dagar, så vet dom att det vankas köttbullar eller blodpudding sen.
Förra veckan kom Hasse ner med förväntan i blicken.
– Det luktar bacon, blir det blodpudding och bacon till middag?
– Nä, det blir krämig potatissoppa.
– Jaha…

Nästföljande dag kom han ner med samma blick.
– Det luktar gott, vad blir det till middag?
– Kikärtsbiffar!
– Jaha..

Sen är det inte alltid som de där nya recepten blir en hit, men om man inte provar så hittar man ju inte några nya favoriter! Den där broccolisoppan som jag gör, som halva släkten är galen i, den var också ett nytt recept en gång. Kikärtsbiffarna däremot, blir det nog ingen repris på.
Ikväll blir det gyllene soppa. Vegetariskt. Men jag bjuder i alla fall rökt kalkon till knäckemackorna som tillbehör, så pojkarna inte får kött-abstinens, haha!

Tredje advent, hörrni! Nu står det inte på förrän julen är här!
Ungarna och jag har bakat pepparkakor idag. Med köpedeg, jag är inte så ambitiös att jag gör egen deg. Sen brukar barnen tröttna ganska fort, så en sån där köpe-korv med deg brukar vara mer än nog.
Tuva tyckte det var hur kul som helst att baka, kavla degen och sen smula sönder den mellan händerna. Två grisar tryckte hon, jag hann nästan rädda dem upp på plåten innan Tuva fick tag i trynet på dem. Nästan. Det fick bli lite plastik-kirurgi innan de gräddades.

Anton, han kavlade och tryckte för glatta livet. Halvvägs genom degen blev han lite mer kreativ och gick bortom knåda-kavla-trycka. Han tryckte hela lastbilar, och sen halva lastbilar. Det var släp, de där han tryckte som bara blev halva! Sen tryckte han renar och små tomtar, varpå han satte ihop dem. Tomten kom ridandes på renen. Det blir nåt stort av den grabben en dag, tror jag.

Stort, det var bråket vi hade idag också. Anton och jag alltså. Jädrar, vad arg han blev. Det var som så att han låg upp-och-ner och ålade runt i soffan, han hoppade och studsade, ja egentligen allt utom att sitta ner i soffan. Så jag bad honom sitta ordentligt, så att varken han eller soffan skadade sig. Då svarade han med att härma vad jag sa med sin allra fånigaste röst. När jag återigen uppmanade honom att sätta sig upp så spottade han mot mig! Då lackade mamman ur och tog fjärr-kontrollen å stängde av TV:n, fast det var Danne Fantom just då (väldigt hett hos Anton just nu). Jisses amalia mandarin, han skrek så det skallrade i rutorna. I en kvart gormade han, tills han var svettig och rödgråten. Då kom han på att man nog inte får spotta mot vuxna, och att det kanske inte är så smart att käfta emot mamma så fort hon säger nåt… Så vi kom sams till slut.

Igår var vi hos Ulla i Granngården på middag och glögg. Julbord bjöds vi på, å gud va gott det var. Köttbullar, prinskorv, skinka, en Janssons som var himmelsk och nån ny rätt som jag inte minns namnet på men där var svamp å grönkål i den tror jag, och tomater, fullkomligt delikat! Vi åt så magen stod i fyra hörn, tack snälla Ulla för en underbart mysig kväll!

Kanske var därför Anton var lite retlig idag, vi kom ju hem rätt sent, sisådär efter 23-tiden. Jag var också lite trött idag, men det var inte för att jag smakat för många glögg-sorter. Tuva hade lite kämpigt inatt, ont nånstans, men jag kan inte definiera vart det gjorde ont. Hon väckte mig vid 03.30, hon grät och svettades så jag satte mig i soffan med henne. Först vid 06.30 gav det med sig, och hon somnade i soffan. Jag ville inte riskera att väcka henne med att flytta henne till sängen, så jag knökade till mig bredvid bäst det gick (vi har ingen särskilt bred soffa) och så sov vi där tills resten av gänget vaknade.
Ja, gänget. Anton, Hasse och Barkis. Tuva har haft sin älskade Barkis här hela helgen! Men dom har mest varit ute i skogen, Hasse och Barkis, för det har varit har-jakt! Igår gick dom bet, men idag var där minsann en hare med hem.  Oh, jag kan redan känna smaken av hargrytan…det vattnas i munnen.

Jo, appropå mitt hår. Eller avsaknaden av det, rättare sagt. Frisyren är helt och hållet självvald, jag är frisk som en nötkärna! Jag fick för mig att jag skulle raka av det för nästan precis ett år sedan, tanken var ju att det skulle få växa ut igen ganska så direkt, men jag blev så förtjust i frisyren att jag har behållit den! Aldrig en dålig hårdag, frisyren är klar när jag vaknar på morgonen. Oerhört smidigt. Nån gång ska väl kalufsen få komma tillbaka, men för tillfället trivs jag alldeles utmärkt med att vara hår-lös. Enda nackdelen är väl att det kan vara lite kallt om vintern, men då får man parera med en varm och go mössa.

Tuva hade julavslutning på simningen igår. Blött värre, vi var ju i poolen. Vad trodde du när jag skrev ”Blöt avslutning”?! Vi hoppade över träningsprogrammet och lekte mest å plaskade. Tuvas allra käraste kompis var också där idag, Mizgin. Dom har badat ihop länge och trivs i varandras sällskap. Först plaskades det i poolen, sen rullade de lite i sina rullstolar (ja, efter att vi duschat och klätt på oss alltså) medan vi vuxna bjöds på fika. Det kan kännas lite grymt att fika och mumsa när Tuva inte får äta, men Mizgin äter inte heller så de var nöjda med att leka med rullstolarna.

Det är julsavslutningar till höger och vänster så här års, man blir lite lätt övergödd på pepparkakor och glögg. I onsdags var det julegröt hos arbetsgivaren, det var jättemysigt. Annars är ju julbord en klassiker på alla arbetsplatser, men jag hör till den där lilla skaran med människor som tycker att det gott och väl räcker med julbord på själva julafton, det är mer än tillräckligt för att göra mig helt less på julmat. Så jag tycker att julegröt är en kanonbra alternativ på arbetsplatsen. Vi bjöds på julegröt med skinkmacka, kaffe eller glögg. Självklart fanns det pepparkakor, men dem lät jag bli för där fanns ju chokladaskar också…jag är löjligt svag för choklad. Med oss hem fick vi våra julklappar också, i år var det en ask med ljus, många små ljus formade som stenar, med ett litet ljusfat till. Från Unicef. Så en del av vinsten går till behövande, det tycker jag är en bra julklapp. Nånting som man kan använda, och som bättre behövande också blir hjälpta av. Mera sånt, alla företagare och arbetsgivare, ge en gåva som ger till andra! Heja Stugknuten, bra tänkt!

Idag har vi väl gjort så lite som möjligt, det är viktigt att göra sånt också. Egentligen hade vi tänkt åka och bowla igen, men det snöar ju så infernaliskt så det känns onödigt att ge sig ut på vägarna. Och när plogbilen varit framme är det ju snorhalt, i alla fall här i Långshyttan. Jag gick till affären idag, på vägen dit gick jag genom skogen och pulsade i snön (guuud va mysigt det var i skogen med all snö) men när jag skulle hem tänkte jag att det nog går fortare att gå på vägen. Men ack vad jag bedrog mig, det var glashalt där plogbilen varit framme! Som väl var hade jag stavarna med mig att hålla balansen med, för jag halkade på vartannat steg. Till slut klev jag ner och gick i diket istället, nog för att det var jobbigt att gå i snön men jag hade i alla fall fäste under skorna.

Perfekt pulkaväder är det ju, lite sådär småblöt snö som blir finfint packad efter några åk. Men Anton såg alldeles matt ut när vi hämtade honom på fritids (vilket de flesta barn gör i slutet av veckan) så det där med pulkaåkning kom alldeles av sig. Lite tråkigt är att vi inte har någon pulka åt Tuva, hon kan ju omöjligt sitta i en vanlig pulka, hon skulle välta på momangen. Det finns ju småbarnspulkor, men dom går hon inte ner i och så skule hennes spastiska kropp förmodligen skicka henne bakåt, över ryggstödet!
Vi håller på och kikar runt efter handikapp-anpassade pulkor med så fort det står ”handikapp” framför en vara så går priset upp med minst en tusenlapp! Förra året tyckte hon att det var läskigt i början, men sen helkul att känna vinden fläkta mot kinderna när vi svischade ner för backen. Då var hon ju inte lika stel och kunde sitta framför mig i en ”vanlig” pulka. Hörru Tomten, kan du inte ta och knåpa ihop ett åkdon åt en fyraåring som är sträck-spastisk? Tack!

Tja, det blev faktiskt inte så farligt i år. Jag talar om julkorten. De årliga, efterlängtade julkorten som vi knäppt på barnen ända sen de var små och skickat till nära och kära. Vartenda år har det varit bök och stök, svettiga föräldrar och röriga fotografier. För två år sedan hade vi en svettig Tuva och en rödgråten Anton på julkorten, men man alltid snygga till lite i Photoshop! Vi har alltid tagit dem i samband med Lucia-firandet, när ungarna ändå är uppklädda och klara. Vilket alltid bäddat för katastrof, eftersom man är stressad nog när det är Lucia-firande! Sen har Hasse fått sitta uppe natten lång och fipplat med bilderna och knåpat ihop julkorten så att de hann skickas före den 16:e dec (annars kan man inte vara säker på att de kommer fram med julporto på). Så i år testade vi nåt nytt, nämligen att ta julkorten i god tid! Och tänk, Tuva hann inte bli svettig och Anton hann inte bli så irriterad att han började grina.
Han började gnälla efter ungefär fem minuter, då kapitulerade vi på en gång och beslöt oss för att nåt av korten vi tagit måste duga. Och så får nån annan göra dem åt oss, Fujifilm eller Expert eller nån. Det blir nog jättefint tror jag!

Fast jag gillar ju de där misslyckade korten också, där ungarna liksom välter över varandra eller gör jättekonstiga miner precis när Hasse knäpper kortet. Det visar ju barnen i ett nötskal! Årets bilder har vi inte hunnit få in i datorn, men här kommer ett litet urval av halvlyckade bilder från tidigare år att fröjda ögonen med!

Var det nån som lyssnade på Rix MorronZoo imorse? Min bror medverkade ju, i Våga Fråga!! Ha, stolt som jag vet inte vad blev jag! Min brorsa, på radio!! Vad ska hända härnäst, vi kanske ska ta och vara med i På Spåret eller leda Bingolotto? Haha, nu är Hallströmmarna (ja, jag vet att jag heter Krogh, men jag är inte mindre Hallström för det) inne i mediabranschem, se upp Sverige!

Jag är i och för sig stolt över min bror även när han inte är med i radio, bara för att han är världens i särklass bästa storebror. Nog gnabbades vi som små, men då blev vi liksom klara med den biten. Brorsan finns alltid där när man behöver honom, att låna ut en axel att gråta emot eller ett öra att lyssna med. Han är otroligt rolig att umgås med, vi skrattar jämt när vi är tillsammans. Trevlig, charmig, intelligent (med världens största bank för divserse vetande, en typisk människa man ringer till om man är med i Postkodmiljonären och ringer till en vän för att få hjälp med svaret). Han är jätteduktig på bilar, alltså att mickla och skruva och få dem att funka och det är ju en bra förutsättning när man jobbar med sånt, vilket han gör). Oj, nu börjar det låta som en kontaktannons här, men sorry alla singel-tjejer! Denne stilige kis är redan upptagen och förlovad med världens bästa Anneli, så ni är helt chanslösa.

Asch, jag kan hålla på i evighet om vad som gör min brorsa till världens bästa, men jag är stolt över att vara hans syster och det var bara det jag ville ha sagt. Jag älskar dej, Tobbe!

Minsann, nu har vi varit på konstutställning! Oh vilka vackra konstverk barnen hade gjort! Marschaller lyste vägen till ytterdörren, och när vi öppnade den möttes vi av julmusik och doften av varm glögg. Hela korridoren var fylld av barnens konst, liksom själva klassrummet. Anton sprang omkring, stolt som en tupp och visade oss allt. Farfar och faster följde med oss, och så Tuva förstås. Där var jättemånga fina teckningar och målningar, barnen hade gjort vackra fotoramar också som de skulle få ge bort i julklapp till någon dom tyckte om. Två gånger visade Anton stolt vilken ram han hade gjort, och pekade på den rosa som syns på fotot. Tredje gången kom han på att han inte gjort nån rosa ram…han hade gjort en grön. Men struntsamma, den rosa var ju fin den också.

Det var så mysigt i klassrummet, lite dämpad belysning och vacker julmusik. På borden stod ännu fler av barnens kreationer, de hade gjort krukor och tomtar och vackra ljuslyktor av glas. Glögg och pepparkaka smakade ljuvligt gott, Tuva fick också smaka. Men hon kunde inte bestämma sig för hur det smakade… hon smackade och smackade när hon fick det i munnen och såg ut att tycka att det var väldigt gott, men när hon svalt det så flinade hon och tittade upp på mig:
– Äcklit….

Det var snudd på att vi inte kom iväg på nåt vernissage, familjen Krångel-Krogh. Till att börja med blev det ingen ridning idag. Anton klagade på att han kände sig så hängig tio minuter innan vi skulle byta om och åka iväg. Först trodde jag att det bara var trams, att han kommit på nåt annat som han ville göra (rita eller tv-spel). Men han såg faktiskt hängig ut, fastän han varit så pigg bara en kvart tidigare. När jag tänkte efter så hade jag känt mig likadan under dagen. Först pigg, sen plötsligt hängig med huvudvärk och allmän olustkänsla i hela kroppen. Så han fick stanna hemma. Men han ville inte missa vernissaget! Lite vila och middag så mådde han tip-top igen. Nästan, han var lättretlig så det heter duga! Vi kom väl i bråk i alla fall sju gånger på en timma… Jag hade hoppats på att vi skulle ta oss iväg till vernissaget vid 1730, möjligen 18.00 eftersom det bara höll på till 19.00. Just när vi ska göra oss iordning så hör jag Gunnar ifrån hallen.
– Men, vad har hänt med handtaget till toaletten?

Sen kom han in i köket, med handtaget i handen! Dörren var ständ, och andra halvan av handtaget satt kvar därinne. No way in, och vi som behövde in till skötbordet. Och toaletten med för den delen! Anton såg himla oskyldig ut…och så blev det bråk om det också. Men vi tog oss iväg i alla fall, och väl framme var allt groll som bortblåst. Vi bara njöt av konsten och varandras sällskap!

Och vet ni, Tuva har minsann smakat lite mer än vanligt idag! Imorse tog hon tre små klunkar Proviva och satte inte i halsen förrän på sista klunken! Och några teskedar fil har hon fått i sig också, vid lunchen! Jag ställde fram en tallrik med sked framför henne. Hon kämpade länge och väl med att försöka få handen runt skeden, och skeden till munnen men vid det laget hade ju all fil runnit av. Skam den som ger sig, hon lade ner skeden efter många tappra försök och stoppade istället ner handen direkt i filen! Men det mesta hann rinna av handen innan den nått munnen… Men Tuva vet råd! Med sina osammarbetsvilligt slutna händer kramade hon om skålen och höjde den till munnen. Det kom massor med fil, både i munnen och utanför. Stolt som en tupp smilade hon mot mig och deklrarerade:
– Mmm…gott!

Det känns som om hela dagen bara har försvunnit. Fast ändå inte. Alltså, vi har ju gjort en del idag, men det känns ändå som om vi inte hunnit nåt alls. Vi tänkte åka till Borlänge innan Anton slutade F-klassen för vi kom till den hemska insikten att vi inte hade nån morgonklapp till Anton! Man måste ju ha en julklapp i strumpan på morgonen!! Iiikk, va hemskt! Ja, det var inte det enda vi behövde från Borlänge men det viktigaste. Nästan. Det allra viktigaste var en lek/hockeyhjälm åt sonen, för imorgon ska de åka skridskor på F-klassen. Jag vet ju så säkert att han har en blå Jofa-hjälm nånstans, men jag har letat som en galning. Den finns inte. Den enda förklaring jag kan komma på är den har blivit kvarglömd någonstans.

Förmiddagen gick så fort, och vi fick lite fika-besök så vi sköt upp Borlänge till eftermiddagen. Då kunde ju Anton åka med också. Han skulle stanna hos sin gudmor (Kristin) medan vi handlade. Anton älskar Kristin. Kristin älskar Anton. Anton hatar att gå i affärer. Saken var biff!
Och vi skulle ju inte ha så många saker. Vi skulle gå in på Barnens Hus och fråga om den där bilstolsklädseln som vi reklamerade för typ ett halvår sen. Och så skulle vi in på Biltema och köpa lite skarvsladd och kontakter. Sen till Kupolen och köpa morgonklapp och en hjälm. That’s it!
Men jädrar vilken tid det tar när man ska in på flera olika ställen! Det tog ju för bövelen två timmar, och då fick inte ens tag i nån hjälm!! Jag var så frustrerad att tårarna brände bakom ögonen, för det var fullt med folk på sportaffären och vi hade lite bråttom tillbax till Anton. Vi beslöt oss för att hämta upp honom och åka tillbaka och köpa hjälm, du kunde han ju prova den också. Även om tanken på att åka ifrån Kupolen och sen åka tillbax igen är hemsk.

Men se, Antons gudfar räddade dagen!
– Vad var det ni inte fick tag på? En hjälm? Jamen det har ju jag ute i garaget!

Och den satt som gjuten på Antons huvud! En riktig hockeyhjälm till på köpet, med galler för ansiktet och allt! Vit var den också, så Anton tyckte att han såg ut som en blandning mellan hockey-målvakt och Clone Trooper (Star Wars Soldat). Världens coolaste hjälm, och vi behövde inte släpa med sonen till Kupolen! Tack Patrick!!

När vi kom hem igen var det ju redan kväll! Hela dagen, borta i ett nafs!
Dagens roligaste ord är förresten fortfarande ”Noll”!

Det är dagens absolut roligaste ord: Noll. Varenda gång vi säger det så viker sig Tuva dubbel och nästan kiknar av skratt. Jag har ingen aning om vad det är med ”noll” som är så vansinnigt roligt, men nånting är det!
Vi har haft en riktig familje-söndag idag! I morse sov vi länge, drog omkring i pyjamasen ända fram till lunch, precis som det är tänkt att man ska göra på en söndag. Vid två-tiden for vi ut till Kallbäck och tog en härlig vinterpromenad med svärföräldrarna. Hundarna sprang som galningar i snön! Jag fick en sån härlig bild på Zingo där det syns hur galet lycklig han är där han flyger fram över snön! Idefix hade också kul, men han tyckte att det var lite kallt, trots att han hade på sig sin nya fina jacka som han fått av faster.

Anton ville först inte följa med, han kunde inte tänka sig nåt tråkigare än att gå ut på promenad, men det är som det brukar. Mycket gnäll för ingenting, för egentligen tycker han att det är skitkul. Det är bara så jobbigt att klä på sig och sen sitta i bilen innan vi kommer till slutmålet. Han sprang minst lika mycket som hundarna och kastade sig i snön! Tuva njöt i fulla drag när farfar styrde vagnen, hon satt och jollrade att hon var galen, hundarna var galna och mamma var galen. Det var innan hon kom på att ordet ”noll” är mycket roligare än ”galen”.

Efter promenaden var tanken att vi skulle fika hos svärföräldrarna medan Tuva fick sitt mellis, och sen åka hem. Men Anton fick nys om att farmor skulle göra köttfärsbiffar till middag! Då ville han inte alls åka hem.
– Mamma, är det okej om jag äter här och farfar skjutsar hem mig sen?
– Jo, det är det väl…
– Farfar, är det okej om jag äter här så kan du skjutsa hem mig sen?

Till slut blev det så att vi stannade på middag allihop. Bittans färsbiffar med gräddsås lät så mycket bättre än ”Favorit i Repris” som stod på menyn här hemma. ”Hänt i Veckan” kan man kalla det också. Rester, alltså. Microvärmda rester…kontra färsbiffar med gräddsås. Valet var inte så himla svårt… Och dra på trissor, fanns där inte en cheescake i frysen också?! Minsann, en fullkomlig söndagmiddag! Supermysigt hade vi. Nu ligger här två trötta hundar i vardagsrummet, och två övergödda vuxna. I sängarna ligger två små busungar och sussar sött.