Är du en julstädare? Så där så att varje liten vrå i hemmet måste hinna städas riktigt ordentligt till jul?

Näe, inte jag heller. Fast jag brukar städa sådär riktigt noga några gånger om året, damma ur varenda liten låda, garderob och skrubb. Tänkte att jag skulle börja idag, fast helt utan någon som helst ambition att bli färdig före jul. Jag började med sovrummet, det känns så överkomligt på nåt vis. Tre timmar tog det, TRE TIMMAR!! För det lilla rummet! Rev som en furie i garderoberna, vände upp och ner på nattduksborden, kröp både under och bakom sängen i jakt på dammråttorna. Tuva tyckte att måttet var rågat när jag lyfte upp sängbottnarna ur sängramen och började dammsuga dem.
– Mamma…gaaalen!

Jo, lite knäpp är jag nog. Men galen, det vet jag inte… Rent blev det i alla fall! Jag hade liksom ångan uppe när sovrummet var klart, så jag tänkte att jag tar nästa rum på tur också nämligen vardagsrummet! Men där tog ångan slut. Bara vid tanken… Vi åkte ner till Nilla istället och kalasade på resterna av tårtan!
Anton slapp undan storstädningen (ja, han behöver ju såklart inte städa vårt sovrum men nåde den som kommer i vägen för Modern med Moppen och Hinken när hon städar), han och hundarna tog en långpromenad i blötsnön med farfar istället. Jag vet inte vem som var blötast när dom kom hem, Anton eller hundarna, men alla tre såg lika nöjda ut i alla fall.

Tänkte att vi skulle ha lite lördagsmys hela familjen nu på kvällskvisten, med en god middag som start. Sötsur wok med fläskfilé och nudlar! Jag dukade med fina tallrikarna och vinglas, fast Anton fick hallonsaft i sitt förstås. Men det blir ju inte riktigt som man tänkt sig… Hasse hade lovat att köra lite bekanta till nån buss som skulle vidare till ett julbord och till på köpet hade Anton glömt sina glasögon i Rörshyttan, så han var väl borta i nån timme. Maten blev ju klar mitt i, jag hade inte räknat med de där glömda glasögonen när jag planerade matlagningstiden. Inte så gott med kalla nudlar, så Anton och jag satte oss till bords. Ja, och Tuva så klart.
– VAD är det DÄR?
– Det är en wok…
– Det är grönsaker i den!!
– Mmm…det är det.

Hårt sammanbiten började Anton äta av den delikata middagen, diskret smög han grönsakerna åt sidan. Det tog tid, låååång tid, att peta i sig det lilla som blev kvar (nudlarna och fläskfilén). Men han kämpade väl. I slutändan hade han inte ätit så mycket, för jag lade inte på någon stor portion och med grönsakerna bortpetade blev det kanske en kvarts portion han fick ner.
– Anton, det blev lite nudlar kvar som inte är blandat med nåt annat, vill du ha dom?
– Åh, mamma! Jag älskar dej!!!

Han flög på mig och gav mig en stor kram. Jag antar att jag får tolka det som att wok inte var veckans hit, och att han blev väldigt lycklig över att få lite naturella nudlar med ketchup och därmed slippa gå hungrig ifrån matbordet…
Ja ja, jag tyckte i alla fall att det var ruggigt gott. När vi hade ätit allihopa, så var det dags för filmkväll! Anton älskar när vi har filmkväll, han beställde popcorn, godis och läsk. Oj, vad vi mumsade. Anton har ätit så mycket popcorn att täcket kommer sväva nån decimeter ifrån taket inatt ( om du inte visste det så blir man vansinnigt gasig av popcorn ). Jag trodde han skulle vara vaken halva natten av sockerkick, men icke. Han somnade som en klubbad säl när jag satte på musiksagan. Tuva somnade också gott efter filmen, kan vi månne vara på väg mot normala sovmönster igen?

Nu är vi less på att ligga hemma och hosta å snora, så idag har vi kört för fullt hela dagen!
I morse hade Tuva tid på Habiliteringen, hos sin specialpedagog. Hu, så kul hon hade. Tuva alltså. Ja, specialpedagogen hade säkert också roligt, för all del. Tuva älskar att åka till Hab, där händer alltid nåt skoj! Vi började som vanligt i Vita rummet, för att ge Tuva lite tid att komma ner i varv och kunna koncentrera sig. Men när man har legat sjuk i två veckor har man ingen ork att varva ner, då vill man ju varva upp! Så hon deklarerade ganska snart att vi var färdiga med avslappning och nedvarvning. Vi gick till ett annat rum där Tuva fick öva lite finmotorik och visa upp sitt ordförråd. Och tänk, idag funkade händerna nästan som dom skulle! Tuva lyckades både pussla och rita med kritor. Specialpedagogen visade lite bilder för Tuva och frågade vad människorna på bilderna gjorde för nåt. Tuva svarade så duktigt, men när där dök upp en bild av en pojke som klättrade på en stege så tänkte jag att det blev lite för svårt. Jag trodde helt enkelt inte att Tuva hade koll på vad ”klättra” var för nåt, än mindre trodde jag att hon kunde forma ordet.
– Vad gör pojken? undrade pedagogen
– K’ättja. Upp. Högt!

Där fick jag mig en knäpp på nosen, jag borde väl ändå ha lärt mig vid det här laget att Tuva är det klipskaste lilla barn som gått i ett par ortoser! Hon hade ju full koll på vad alla gjorde på alla bilder (och med mig som tolk lyckades hon också förmedla det till pedagogen). Men det bästa kom nästan sist… Tuva är ju ruggigt förtjust i såpbubblor, och vad plockar pedagogen fram om inte…en såpbubble-maskin! Den såg ut som en stor burk, med en stort blått handtag. Om man drog det stora, blå handtaget emot sig så startade man fläkten och bubblorna kom ut högst upp på burken! Nu var där ju inga bubblor i när Tuva provade den, men hon var skitnöjd ändå! Det var en otrolig tillfredsställelse i att få nånting att hända när man drog i handtaget, och hon kunde göra det alldeles själv! Hon drog och drog medan smilet växte över ansiktet. När vi kom hem och hällde i såpbubblor blev det bara ännu roligare!
Idefix gillar också såpbubble-maskinen, han fångar bubblorna. Käftarna riktigt smäller ihop när han försöker fånga de transparenta små ”bollarna”!

Tuva var alldeles matt när vi for hem från Hab, men piggade på sig efter lite mat. Då tog vi hela familjen och åkte å bowlade tillsammans med en annan familj! Barnen fick en egen bana, med såna där ränn-stopp på sidorna. Jag hade bra gärna också velat ha såna. Det blir ju alltid så himla snett när jag kastar! Jättepinigt, för jag var ganska bra på bowling i yngre år, vi bowlade mycket på gymnasiet eftersom badhuset och bowlinghallen låg så nära skolan. Men nu minns jag ingenting av vad jag lärt mig, jag bara kastar och ser glad ut när bollen träffar. Som tur är så hade jag en expert till hjälp, nämligen Tuva. Hon fick spela några av mina rundor och då plockade vi poäng minsann, hon fick nästan strike till och med!

Det gick himla bra för Anton också, han kom på delad första plats på sin bana. Barnen hade så störtskön stil när de bowlade. Anton tog liksom sats för kung och fosterland, men hann nätt och jämnt fram till banan innan han tappade klotet, förhoppningsvis i rätt riktning. Antons yngre medspelerska var två huvuden kortare, och greppade klotet korrekt, varpå hon sprang med raska smurfsteg fram till banan där klotet gled av fingrarna och saaakta saakta rullade ner mot käglorna. Men hon träffade allt som oftast! Antons äldre medspelerska hade en annan teknik. Resolut grabbade hon klotet, stegade bestämt fram till banan och dängde det i golvet med en smäll varpå det rullade från ränn-stopp till ränn-stopp medan hon stod med armarna i kors och barskt betraktade klotet, som för att hota det i rätt riktning. Men alla sätt är jättebra, ungarna träffade minst lika många käglor som vi vuxna gjorde!

Efter två härliga serier hann vi bara hem och vända, sen for vi på kalas! För Raie fyller ju år idag, Hipp Hurra för Raie!!! Hembakad pizza, tårta och kaffe, Nillas jättesmaskigaste bullar och kakor! Oh, vilket palt-koma vi gick in i när vi ätit upp. Vi hamnade i soffan framför Bollibompa, allihop. Anton kröp riktigt nära mig, vi drog en filt över oss. Sen somnade mamman… Trevlig kalas-gäst. Tack för maten, nu går jag och knoppar på värdinnans soffa!
Vi är hemma igen nu, ungarna har stupat i säng efter dagens eskapader och vi vuxna ska nog följa deras exempel! Hoppas på lite mer sömn inatt… Tuva sov jättegott hela natten som var, men då tog storebror över rollen som sömn-marodör. Klockan tre på natten började han.
– Mamma! Mammamammamammamamma! MAAAAMMMAAAAA!!!
– Med gud, vad är det? flåsade jag fram efter en språngmarsch uppför trappen.
– Jag vill gå upp nu.
– Är du inte riktigt…lilla gubben, det är natt.
– Ligg hos mej lite då.
– Jaha, okej då. (vad som helst för att få honom att somna om!)

Sen vaknade han var 10:e minut med frågan.
– Kan vi gå upp nu?
– Nej!!

Halv fem gav vi upp försöken med att sova i hans säng. Vi gick ner till Hasse och kröp ner i stora sängen. Där lyckades Anton faktiskt sova ända till 06.30! Då var jag ungefär lika pigg som en zombie… Så inatt tycker jag att båda barnen kan ta och sussa sådär sött som bara barn kan. Snälla, snälla, snälla?

Åh, jag låg på latsidan igår. Ja, i alla fall vad gäller bloggandet!
Gårdagen var väl enligt mönstret, vi vaknar aptrötta efter en natt med hosta. Hasse tar flest nätter nu eftersom han är mer kvällsmänniska, och jag mer morgonmänniska. Och upp måste vi ju, i alla fall en av oss, för att få Anton till F-klassen. Igår vet jag inte vad som hände, för både jag och Anton vaknade före 06.30! Vi hade så mycket tid på morgonen att vi knappt visste vart vi skulle göra av den. Jag föreslog att vi skulle gå ut med hundarna innan vi åkte, eller kanske rent av gå till F-klassen, men då tyckte Anton att jag fick hejda mig lite. Det var ju faktiskt bara morgon, då kan man inte ge sig ut på så långa promenader.

När det så var dags att hämta hem sonen igen så tyckte jag att det tillräckligt sent lidet på dagen för en långpromenad, så jag tog Tuva i vagnen och gick ner till F-klassen. Tuva skrattade så hon gurglade i vagnen, åh så skönt det var med frisk luft! Anton blev mindre nöjd, det var tråkigt och jobbigt att gå! Efter fem minuter hade han tydligen glömt det, för han pratade och kvittrade som en liten fågel där vi gick. Så kom han på att vi måste ha springtävling! Ja! Minst fem lyktstolpar måste vi klara av att springa förbi, helst flera! Huj, vad vi sprang! Lite tungt var det ju förstås, med 19 kilo Tuva i en vagn som ledigt väger 10 kilo utan passagerare, mamman iförd lång täckjacka och stickad mössa och dessutom utspelade sig flera av tävlingarna i uppförsbacke (ja, för vi sprang många lopp på vägen hem)! Men kul var det, vi var rosiga om kinderna och skrattet bubblade ur oss när vi kom hem!

Idag har vi varit och handlat lite julklappar, Hasse å jag å Tuva. Det känns så skönt att ha det avklarat, för det tenderar att bli smått hysteriskt lite närmare jul. Dessutom ryktas det om att rean i allehanda butiker kommer att starta redan innan jul, och att ge sig ut då vore ju rent mentalt självmord!
Vi hade bestämt på förhand vad vi skulle köpa åt Anton. Vi hittade det på en gång när vi klev in i butiken, men fel storlek! (jag kan ju inte säga exakt vad det var, det ska ju vara en överraskning till julen juh!) Åh, herre min skapare är det slut redan?! Jösses, så irriterad jag blev. Allt föll liksom ihop, vi hade ju redan bestämt oss. Jag avskyr att gå omkring och leta efter något som kan falla herrn på läppen, det finns för mycket att välja mellan. Lite längre in i butiken hittade vi en stapel till av Den Tänkta Klappen. Fyra förpackningar…alla i fel storlek. Faaaaasen vad irriterad jag var vid det här laget! Just när vi hade gett upp och försökte hitta nåt annat att lägga under granen, så uppenbarade sig en tredje gömma av Den Tänkta Klappen. I rätt storlek! Halleluja, hör änglakören!! Dagen, och julen, var räddad!
En perfekt liten klapp hittade vi till Tuva också, ett hårt paket. Självklart så gick vi in på en klädbutik också, för mjuka klappar gillar hon bäst!

Degat har vi gjort också, barnen och jag. Nej, inte så som du tänker. Jag menar att vi har bakat, med lek-lera (hemgjord play-dough)! Det var igår den kom till, när Tuva hade ätit lunch och spelat Kalle Kunskap. Hon skulle leka lite, men pussel gick inte att lägga eftersom hennes händer inte vill funka och gripa saker. Klossar var också för svårt att greppa, för att inte tala om dockorna. Så jag gjorde lite lek-lera, det blev en hit! När det är alldeles nygjord är den så varm och härlig att klämma och känna på! Tuva kavlade och grävde med fingrarna i degen och såg alldeles lycksalig ut. Storebror blev lika betagen ha, när han kom hem från F-klassen. Han glömde alldeles bort att tjata om TV-spel för han var så upptagen med att baka.
Det var likadant idag, här har degats och bakats gröna och röda lerkakor för glatta livet!

Anton blev själv med degen en stund, för jag och Tuva gick ut i garaget för att hjälpa Hasse att plocka ihop grovsopor (det kommer en sopbil hit varannan vecka, då gäller det att komma ihåg att köra ner allt skräp). Efter en stund kom han ut till oss i garaget.
– Anton, ligger degen kvar på bordet nu? (Hundarna var ju inne, dom skulle säkert uppskatta en sån delikatess)
– Näe, jag la den i en påse på bänken.

Lite imponerad blev jag, att han lagt den i en påse. På bänken. När jag gick in för att kolla hade han prydligt plockat bort kavlar och kakformar från bordet och lagt dem på diskbänken, där också degen låg. I en helt enorm shoppingkasse! Ha ha, min stora karl! Du vet då råd på allt du!

Just nu är det bara jag som är vaken. Tuva snusar i sin säng, och Hasse somnade hos Anton när de lyssnade på musiksaga. Tror jag ska suga lite på tystnaden, stänga av TV:n och göra mig en kopp te och bara lyssna på brasans tysta knäppande…

Oj oj, idag var det äventyr på ridskolan vill jag lova. När vi kom till stallet så vara bara tre hästar redo för lektion, för idag var det inte ”bara” ridning på schemat. Ingen av hästarna hade sadel, och den ena av dem hade en bygel med två handtag runt magen istället för en sadel. Barnen skulle få rida barbacka och prova på voltige!
(Vid voltige springer hästen runt runt i en stor cirkel med en eller flera ryttare på ryggen som utför diverse balanskonster i farten, i mitten av cirkeln står den som styr hästen, med ett lååångt rep som enda styrdon).
Det blev pirriga fniss i barngruppen, hur skulle detta gå?

Det gick jättebra! Alla barnen var superduktiga och jättemodiga, för det är faktiskt ganska knivigt att rida barbacka och inte ha någon sadel att hålla sig fast i, för att inte tala om hur läskigt det är att rida voltige!
På barbacka-spåret fick barnen prova skritt och trav. Anton föredrog trav, för då kände han inte hästens ryggrad mot rumpan hela tiden!
I voltige-delen fick barnen testa sin balans genom att sitta damsadel, rida bak-och-fram, knästående på hästryggen och fullt stående (dock när hästen stod still) och härligast av allt: galopp!! När man rider på ridskola så tar det låång tid och många terminer innan man får börja galoppera, så det var ett härligt smakprov på vad som komma skall. Ni skulle sett barnens flin när hästen ökade takten och dom skumpade fram! Helt underbart!

Tuva, jag och Hasse sov till lunch idag igen, igår började hosteriet redan vid ett-tiden. Gääsp! Men hon har varit relativt pigg idag, lillstumpan. Åkt Humla, spelat data (Kalle Kunskap, hennes favorit) och hälsat på faster Nilla! Hasse och Tuva var hos Nilla medan Anton och jag åkte till ridhuset, och ack sicken otur att Nilla bakade bullar just idag! När vi for från ridhuset ville jag hem och laga middag, men när vi kom fram till Nilla och kände bulldoften så kunde väl middagen allt få vänta ett litet slag. Vem tackar nej till nybakta bullar och ett glas mjölk?!

– Och priset för ”Årets Klantarsle” 2008 går till…ingen mindre än Ida Krogh!! Grattis, hur känns det?!
– Åh, det är så mycket känslor. Jag vet ju att jag är lite småkorkad, skönt att äntligen få ett erkännande!

Nä, jag har inte fått nåt pris. Men nog skulle det behövas, jag är så in i bängen korkad. Jag har tappat bort nåt… Nämligen Hasses och Tobbes biljetter till matchen Leksand – Mora! Dom har stått här på bänken jättelänge, i det där orange-skrikiga kuvertet. Det var ju så här att dom köpte biljetter till flera matcher samtidigt, och nu var det bara den här sista matchen kvar som går av stapeln i januari.
Men nu är dom banne mig puts väck! Vi har vänt upp och ner på hela huset, gått igenom alla soppåsar och sopsäckar men ingestans hittar vi några biljetter! Antagligen är det jag som har städat bort dom. Jag har ju dille på att städa bort sånt som ligger och skräpar på köksbänken. Men, hockeybiljetter? Skulle jag verkligen slänga såna? Det är i alla fall den enda logiska förklaringen, att dom blivit offer för någon av mina fredagsstädningar.

Jag har haft så grymt dåligt samvete, hela natten och hela dagen. Tobbe och Hasse tycker väl att det är förargligt, men det är ju inte hela världen. Själv känner jag mig som om jag sullat bort stadsbudgeten eller nåt lika viktigt. Blä!

Sen är vi lite trötta också, och då känner man sig ju ännu dystrare. Tuva sov så gott ända till 23-tiden igår kväll, sen fick hon en slemhosta utan dess like, trodde hennes lungor skulle hoppa ut som hon höll på! Host, kräks, kräks, host och så lite snor emellanåt. Jag tror hon höll på till runt tre på nattkröken. Hasse och jag satt uppe båda två, vi turades om att hålla Tuva i famnen och den som inte höll Tuva fick fånga kräkset och hämta nya handdukar. Vi stupade i säng när hon till slut somnade gott.

Det är bara Anton som är pigg som en mört idag! Han och jag klev upp i vanlig tid och gjorde morgon-procedur å for till F-klassen. När jag kom hem igen sov alla, inklusive hundarna, som små grisar. Jag både medicinerade och kopplade på mat utan att Tuva vaknade, sen slumrade jag sittandes tills maten gått klart. Tuva sov fortfarande. När jag kopplat bort maten och gjort rent alla attiraljer till den gick jag också och knoppade. Vid lunchtid vaknade vi!
Anton är förresten fortfarande pigg som en mört, han körde igång sin sportmatta när han kom hem från fritids vid 15.30 och han har kört nonstop i 1½ timme nu! Det är en sån där plug’n play sak med friidrott, man ska styra med hjälp av fötterna. Benen får pinna på som bara tusan! Svetten sprutar, det är jobbigt även för vuxna! Jag hängde med på två grenar, sen var jag slut!

Vet ni, jag såg snö idag! Jo, det är säkert! Tre vita flingor som singlade ner utanför mitt fönster. Sen bidde det inge mer… Men den som väntar på nåt gott…kan ju höja spänningen i vardagen med att tappa bort lite hockeybiljetter!