Minsann, nu har vi varit på konstutställning! Oh vilka vackra konstverk barnen hade gjort! Marschaller lyste vägen till ytterdörren, och när vi öppnade den möttes vi av julmusik och doften av varm glögg. Hela korridoren var fylld av barnens konst, liksom själva klassrummet. Anton sprang omkring, stolt som en tupp och visade oss allt. Farfar och faster följde med oss, och så Tuva förstås. Där var jättemånga fina teckningar och målningar, barnen hade gjort vackra fotoramar också som de skulle få ge bort i julklapp till någon dom tyckte om. Två gånger visade Anton stolt vilken ram han hade gjort, och pekade på den rosa som syns på fotot. Tredje gången kom han på att han inte gjort nån rosa ram…han hade gjort en grön. Men struntsamma, den rosa var ju fin den också.
Det var så mysigt i klassrummet, lite dämpad belysning och vacker julmusik. På borden stod ännu fler av barnens kreationer, de hade gjort krukor och tomtar och vackra ljuslyktor av glas. Glögg och pepparkaka smakade ljuvligt gott, Tuva fick också smaka. Men hon kunde inte bestämma sig för hur det smakade… hon smackade och smackade när hon fick det i munnen och såg ut att tycka att det var väldigt gott, men när hon svalt det så flinade hon och tittade upp på mig:
– Äcklit….
Det var snudd på att vi inte kom iväg på nåt vernissage, familjen Krångel-Krogh. Till att börja med blev det ingen ridning idag. Anton klagade på att han kände sig så hängig tio minuter innan vi skulle byta om och åka iväg. Först trodde jag att det bara var trams, att han kommit på nåt annat som han ville göra (rita eller tv-spel). Men han såg faktiskt hängig ut, fastän han varit så pigg bara en kvart tidigare. När jag tänkte efter så hade jag känt mig likadan under dagen. Först pigg, sen plötsligt hängig med huvudvärk och allmän olustkänsla i hela kroppen. Så han fick stanna hemma. Men han ville inte missa vernissaget! Lite vila och middag så mådde han tip-top igen. Nästan, han var lättretlig så det heter duga! Vi kom väl i bråk i alla fall sju gånger på en timma… Jag hade hoppats på att vi skulle ta oss iväg till vernissaget vid 1730, möjligen 18.00 eftersom det bara höll på till 19.00. Just när vi ska göra oss iordning så hör jag Gunnar ifrån hallen.
– Men, vad har hänt med handtaget till toaletten?
Sen kom han in i köket, med handtaget i handen! Dörren var ständ, och andra halvan av handtaget satt kvar därinne. No way in, och vi som behövde in till skötbordet. Och toaletten med för den delen! Anton såg himla oskyldig ut…och så blev det bråk om det också. Men vi tog oss iväg i alla fall, och väl framme var allt groll som bortblåst. Vi bara njöt av konsten och varandras sällskap!
Och vet ni, Tuva har minsann smakat lite mer än vanligt idag! Imorse tog hon tre små klunkar Proviva och satte inte i halsen förrän på sista klunken! Och några teskedar fil har hon fått i sig också, vid lunchen! Jag ställde fram en tallrik med sked framför henne. Hon kämpade länge och väl med att försöka få handen runt skeden, och skeden till munnen men vid det laget hade ju all fil runnit av. Skam den som ger sig, hon lade ner skeden efter många tappra försök och stoppade istället ner handen direkt i filen! Men det mesta hann rinna av handen innan den nått munnen… Men Tuva vet råd! Med sina osammarbetsvilligt slutna händer kramade hon om skålen och höjde den till munnen. Det kom massor med fil, både i munnen och utanför. Stolt som en tupp smilade hon mot mig och deklrarerade:
– Mmm…gott!
