Så var förkylningen ett faktum. Skit också!
Vi anade ugglor i mossen redan igår, Tuva fick feberrosor på kinden och blev röd om öronen men tempen höll sig strax under ”feber” och gick ner efter ett par timmar. Inatt var det en och annan hostattack och nysning och nu på eftermiddagen är förkylningen här. Hosta, nysningar, slem och kräks. Gah!!
Fast hon har ändå haft roligt, både idag och igår. Hon älskar verkligen att vara med Linda! Idag tog vi med Linda till dagis, och på dagens schema stod gymnastik. Tuva deltog efter bästa förmåga och njöt i fulla drag. Hon (och Linda) hängde med på både uppvärmning och lite redskapsgymnastik. De hoppade från en plint ner på en tjock madrass och det killade i Tuvas mage så hon inte visste till sig. Innan de ens hunnit landa ropade hon:
– Mera!!!!

Sen hoppade de som grodor mellan rockringar som låg utlagda på golvet. Eftersom Tuva var lite trött av den antågande förkylningen så hade vi en egen matta utlagd också, att pausa på. Och så kan assistenten behöva pusta ut lite också, tänk dig själv att hoppa och skutta omkring över plintar och rockringar med 20 kilo i famnen!
Nu ska Tuva och jag ta å ägna oss åt en aktivitet anpassad till den lilla gnutta ork som förkylningen tillåter på eftermiddagen: soffan och Playhouse Disney på TV:n!

Här kommer bilder av den delikata och vackra bröllopstårtan!!

Japp, idag har vi haft inskolning. Tuvas nya assistent har börjat! Välkommen till oss Linda!
Tuva är eld och lågor, hon fullkomligen älskar Linda, och det gör Hasse och jag med för den delen. Vi får lägga band på oss bara så vi inte skrämmer bort henne! Men vi är bara så himla glada, att vi hittat nån som det känns rätt med, nån som tycker att halvtid är helt perfekt, nån som matchar Tuvas energi och framför allt nån som Tuva trivs med. Vi är överlyckliga!!
Vi har kört hårt idag, möte med arbetsgivaren, mat, mediciner, ridning. Det är inskolning hela veckan, för det är inte lite att hålla rätt på när man jobbar med Tuva. Först nu när jag ska lära ut det till nån annan inser jag hur mycket vi gör om dagarna, sånt som bara flyter på av ren rutin. Om jag skulle komma som nyanställd och få all den informationen inproppad skulle jag få migrän på en gång!
Imorgon blir det inskolning på bad-biten. Oh, vad glad jag är!

Hasse och gänget har varit ute på älgjakt hela dagen. Eller njae, dom jagade inte ju inte särskilt länge innan två älgar låg. Men det tar tid med efterarbetet också förstås! Tänk vad praktiskt det vore om älgen kunde vandra ända till slakt, hänga och stycka sig själv och sen krypa in i frysen. Imorrn är det nya friska tag om bössen som gäller!

Vi var på bröllop igår minsann! Världens finaste, härligaste och mysigaste tillställning i Österby Bygdegård. Tack Conny och Susanne för en helt fantastisk lördag!
Hasses lördag började i arla morgonstund då han for iväg och bakade tårtan till kalaset. Och vilken tårta sen! Bilder utlovas, men inte idag. Jag är helt slut och är faktiskt för lat för att leta rätt på bilderna just nu. Men mer om det senare i inlägget. Åter till kalaset!
Det var så rackarns mysigt! Vigseln och festen ägde rum i samma lokal, med lite ommöblering emellan. Vacker musik av tre duktiga solister fick gåshuden att sprida sig bland gästerna. Bruden var strålande vacker, brudgummen stilig som aldrig förr. Jag menar det, så där stilig har jag aldrig sett dig Conny! Du borde verkligen gå klädd i kostym lite oftare. Hedersgäst var brudparets hund, som trots hård bevakning lyckades smita fram till brudparet mitt i vigselakten. Han ville ju försäkra sig om att han också ingick i äktenskapet!
Efter akten bjöds det på utsökt buffé, ädla drycker, kaffe å kaka och så förstås den magnifika tårtan (är jag övertydlig med att jag är stolt över min man?). Tuva och Anton var självklart med på kalaset. Anton hade gjort upp en reservplan om att få åka till farmor när han lessnade, vilket han förutspådde sig göra ganska snabbt. Men vi behövde aldrig använda reservplanen, för sonen hade så rackarns roligt. Han fann sig en kamrat eller två att stoja runt med hela kvällen. Tuva var nöjd som få med att rulla runt och charma alla gästerna, en efter en. Lokalen var så pass liten och överskådlig att jag lugnt kunde låta lilla fjärilen rulla iväg vart hon ville. Hon njöt av sin självständighet och dumpade mamsen totalt för kvällen. Allra mest dansade hon med sina favoriter Lasse och Anja. Men jag tror att de flesta gäster fick en liten visit och en dans av lilla damen. Härligt!
Vi hände i ända till klockan 23 då våran chaufför (tack, snälla Raie för att du körde oss) kom för att hämta upp oss. Tuva var fortsatt i gasen ända tills vi kom hem. När hon var tvättad och borstad å klar så tog det ungefär…30 sekunder för henne att somna i min famn på soffan. Poff! Tack och godnatt.

Trots gårdagens kalas och sena sänggående var både jag och sonen oförskämt pigga imorse. Anton vaknade 06.30, som alltid. Jag klev upp och åt frukost med honom, men sen törnade jag faktiskt ner i sängen igen medan han kollade in morgonprogrammen på Cartoon Network. Klockan 8 klev jag upp igen. Kl 10 väckte jag Tuva.
– Godmorgon, det är dags att vakna.
– Nä!

En trött liten Tuva vände på sig i sängen och visade att det var inte alls det dags att gå upp ännu. Tihi, det är tufft att ha varit på kalas! Anton har varit lite smågrinig hela dagen, men han var absolut inte trött. Hävdade han i alla fall. Själv fick jag världens energikick, jag har farit fram som en furie här hemma. Städat, tvättat, gått ut med hundarna. Jag har fått så mycket gjort idag att jag är chockad själv! Kanske borde gå på bröllop lite oftare?
Tuvas trötthet tog ut sin rätt när det var läggdags. Hon var så uppskruvad så hon visste inte vart hon skulle ta vägen, hon har legat här och ormat omkring i min famn i 2½ timme. Jag har gjort mitt bästa för att försöka få henne att slappna av, dock utan resultat. Till slut slocknade hon i alla fall, för 10 minuter sedan. Klockan är nu 23.00 och jag har fortfarande en hel maskin med ren och torr tvätt som vill ha hjälp ur torktumlaren, så jag får väl ta och hjälpa den med det innan jag också stupar i säng.
Vilken underbar helg vi haft!

Puss å kram hela dan!

Idag hade Anton teori på ridningen. Först fick de gå igenom ridvägar i klubbrummet, rita på papper och prata å fundera. Sen var det dags att gå ut i ridhuset och gå samma ridvägar som de pratat om inomhus. De delades på två grupper och fick turas om att gå först enligt den ridväg som fröken ropade.
– Vänd snett igenom och håll till vänster när ni möts. Vet alla vilket håll som är vänster?
– JAA! svarade barnen i kör.

Och möttes, alla höll åt nåt håll men inte samma. Det var nära en serikrock mitt i ridhuset (vilken tur att de övade utan hästar!). Ridvägarna som varit glasklara inne i klubbrummet var en enda stor förvirring, det blev inte många rätt men väldigt många skratt. Jag stod på läktaren och skrattade så jag blev svettig när jag såg de sju förvirrade sju-åringarna irra omkring som yra höns och försöka hålla rätt på vänster/höger samtidigt som de skulle komma ihåg vilken ridväg fröken ropat ut och hur den ridvägen såg ut. Hysteriskt roligt!

Tuva har varit på skogspromenad. Jo då, med rullstol och allt! Hasse skulle ut med hundarna i skogen, och Tuva ville följa med. Klart att Tuva ska med, tänkte pappan och tog med dottern ut i skogen. Han fällde upp tippskydden och körde över stock och sten till Tuvas stora förtjusning.
– Mamma! ropade hon när de kom hem. Hoppa!
– Va? Hoppa?
– Ja, vi hoppade och studsade över stock och sten! förklarade Hans.

Hon var så nöjd, så nöjd.

Igår var vi på begravning , aldrig kul. Men det var väldigt vackert, fin musik och fantastiska blomster. Anton fick vara kvar i skolan, men Tuva följde med. Till en början tyckte hon väl inte att det var nåt konstigt med det hela, en kyrka har hon ju sett förr och hon hade ju mormor, morfar, morbor och så mamma och pappa med sig så i hennes ögon var det nog ganska trevligt. Det var först när vi gått fram till kistan och tagit farväl och lämnat blommorna som Tuva rycktes med av den snyftande stämningen. Hon tittade på mormor och såg att tårarna rann, varpå Tuva själv brast ut i tårar. För om mormor är ledsen så är ju Tuva ledsen. Hon är en väldigt empatisk liten tjej! Stora, runda tårar trillade ner för kinderna medan hon snyftade och hulkade. Efter en liten stund såg hon ut som om hon började fundera på varför hon satt och grät, egentligen.  Hon verkade inte riktigt hitta anledningen, så hon slutade och började sjunga med till musiken istället. Gullrumpa. Efter ceremonin gick vi ut och kramade om de anhöriga, och då trivdes Tuva igen och verkade inte se att de flesta av oss fortfarande grät. Mycket folk och kramar, det gillar lilla fjärilen!

Nu måste jag rusa iväg och plocka upp sonen ur badkaret innan han blir till ett russin! Puss och kram hela dan!

Ja, det var inget jag fick i eftermiddags. Anton lekte med Ulla i Granngårdens barnbarn och när jag började laga mat tyckte de alla tre att det luktade ljuvligt. Som den trevlige värden frågade Anton älskvärt om hans kompisar fick dela kvällens delikata måltid med oss.
– Jo, det går väl bra. Men ska ni inte äta hos er mormor?
– Näe, vi får ingen mat. sa lillflickan.
– När åt ni sist då? (ett fint försök att luska ut om de ätit middag men kanske glömt av det)
– Vi åt för jättejättelängesen…nyss..

Mm…det var ju klara besked.
– Det blir Chili con carne. upplyste jag
– Åh, det gillar jag! utbrast storebrodern.
– Mmm, jag med gillar Chilibarne! fortsatte lillasyster. Jättemycket…lite grann!

Middagen gick ner i alla fall. Grönsakerna var mer tveksamma. Idag bjöds det lila blomkål till maten. Jo, säkert, den var lila! Störthäftigt! Och tydligen mycket godare än vanlig blomkål, för Anton tog om både en och två gånger. Men den ska inte kokas, om man vill ha kvar den läckra färgen. Jag provade förvälla en liten bukett, varpå den skiftade färg till dassigt blå och kokvattnet blev turkos. Så vi käkade den rå. Och lila. =)

Helgen som var liksom svischade förbi utan att man kunde göra mycket åt det. Jag hade en sunk-dag i lördags, ni vet en sån där dag då man innerst inne vet att allt kommer gå åt skogen och lusten att göra nåt vettigt är lika med noll. En sån dag. Men tack och lov blev det ju söndag. Då var jag på topp igen!  Vi for till svärföräldrarna och fikade lite, tog med hembakta brownies. Mums! Anton stökade runt lite i en av farmors garderober och hittade ett gammalt sällskapsspel: He-Man And The Masters of the Universe!! Är det nån som kommer ihåg He-Man? Den där sjukt muskelknuttiga kisen med blont hår, han som hade världens mesigaste (gröna) tiger som sällskapsdjur? Och så blev han ju världens superhjälte när han svängde med sitt svärd och vrålade ” I have the power!!!”.
Anton visste ju inte vem He-Man var, så vi försökte förklara så gott vi kunde att han var våran superhjälte när vi var små. På YouTube hittade vi en mer visuell demonstration, tack för den YouTube! Där fanns ju både den gamla tecknade He-Man, den ”riktiga” He-Man med allas vår Dolph Lundgren i huvudrollen och så nån nyare, dataanimerad variant. Ojoj, sonen är nu fullproppad med nytt lekmaterial så här har lekts He-Man för fulla muggar. Idag försvann han ut genom ytterdörren med ett plastsvärd och just som dörren gled igen hörde jag honom ropa med sin allra coolaste röst:
– I have the power!!!!

Tss…det sägs ju att en bra fantasi är grunden för hög intelligens så Anton kommer ju bli proffessor i nåt. Minst. Eller Nobelprisvinnare. Minst.

Igår höll jag på att göra i byxan, tuppa av, få hjärtsnörp. Igår morse lämnade jag Anton som vanligt klockan 8 vid skolan, åkte hem med en hejdundrande huvudvärk och bihålor som kändes som om de var fyllda med tennisbollar. Jag hade inte väckt Hasse och Tuva innan jag for, så de sov fortfarande när jag kom hem. Inte en sekund att förspilla, jag tog näsdroppar, Ipren och Sinova å kröp ner under täcket. Två sekunder senare sov jag som en stock. Klockan 8.55 ringde telefonen, jag kunde inte hitta den och hann nätt och jämt indentifiera numret innan telefonen blev tyst. Skolan. Vad är det nu? Mobilen började vråla på mig i en helt annan ände av huset. Sprang som en galning och svarade med andan i halsen. På andra sidan tråden hörde jag Antons fröken, men hon lät inte sådär ärtig som hon brukar göra. Nästan…bekymrad?
– Ja, hej det är Veronica…är du hemma?
– Ja, visst…jag hann inte på telefonen bara…

Vid det här laget hade Veronicas tonfall fått mig att hinna tänka igenom minst 20 sätt som Anton skulle kunnat ramlat och slagit sig tillräckligt illa för att fröken skulle låta sådär bekymrad. Huvudet snurrade och jag var spyfärdig. Anton kan väl i alla fall få vara hel och frisk, är det för mycket begärt?

– Jo, det är såhär att…ja, Anton har inga badkläder med sig. Och bussen går om fem minuter. Vi upptäckte det precis, jag ville bara kolla om det fanns en möjlighet att du hann ner med dem?

Badkläderna! Men herregud, vilken småsak! Klart jag hann ner med dem, men trots att jag visste att inget hade hänt Anton så var jag tvungen att krama honom en gång till när han fick badväskan, och känna så han var hel och oskadd. Jag är nog räddare än vad jag tror att något ska hända honom. Lite smått överbeskyddande, en hönsmamma. Men det står jag för! Att jag dessutom är förvirrad som få, det bjuder jag också på. Tre gånger hade jag kollat på almanackan och noterat att det var bad på schemat igår, men glömde likförbaskat att packa ner några badgrejor!

Idag när Tuva och jag var på behandlingsbadet ringde telefonen igen. Vi hade hunnit få av oss kläderna och blött ner oss i duschen. Kollade numret. Skolan igen. Vad har jag glömt nu då?
– Ja, det är Ida.
– Hej mamma…kraxade en klen liten röst på andra sidan tråden.

Lilleplutten mådde illa, ville gå hem. Han hade försökt jobba på ändå i två timmar, men till slut bad han ändå om att få ringa mig. Vi bestämde att han skulle bli upphämtad så fort vi var klara, han var inte akut sjuk, bara hängig. Till saken hör att det inte var länge sen han ringde i precis samma ärende. Mådde illa, ville hem. Den gången hämtade faster Nilla honom, och så fort de kom hem till henne var han pigg som en mört och frisk som en nötkärna. Idag när jag kom till skolan satt han i sin bänk och jobbade. Han såg frisk ut ända tills han såg att jag kommit in i klassrummet, då sjönk han ihop lite och såg lite ömklig ut. Mamma anar ugglor i mossen, men det är klart att gossen fick följa med hem. Eftermiddagens planerade skolarbete tog vi med oss hem, i den händelse att pojken skulle bli pigg igen. Och det blev han ju, när vi kom hem var det inget som helst fel på honom. Vi har försökt lirka hela eftermiddagen för att få fram hur det egentligen ligger till, men han håller benhårt fast vid att illamåendet kom plötsligt och han vet inte vad det beror på. Det är så frustrerande! Trivs han inte i skolan? Är det nån som inte är snäll mot honom? Eller tyckte han bara att det jobbigt att det snart var hans tur att läsa högt? Eller mådde han faktiskt illa på riktigt? Åh, vad drygt det är att vara förälder ibland!

Hur som helst så mår han i alla fall fina fisken nu. Ja, just nu så sover han ju som en stock. Men hela dagen har han verkat pigg, ätit och lekt å pysslat. Och gjort sitt skolarbete. Min lilla gåta, min lilla prins. Vad rör sig under ditt blonda rufs?