Lite bättre

Jodå, lite bättre mår fjärilen än vad hon gjorde igår. Jag håller tummarna så knogarna vitnar, måtte det inte bli värre än så här. Lite snuva, lite feber igår men ingen idag. Lite hosta. En slemkräka eller två. Men ganska pigg. Pigg nog att busa och toka sig, sådär som bara Tuva kan!
Idag har hon varit till tandsköterskan och visat tänderna. Motvilligt, men ändå. Sköterskan var snabb som en virvelvind och hann kolla av alla tänderna innan Tuva lessnade ur, vilket tog ungefär två minuter. Sen tog Tuva snabbt emot sina belöningar för gott mod, en tandborste med prinsessan Ariel och en Nalle Puh-sticker. Tack och adjö, fort ut i väntrummet med Linda och busa. För sen var det ju Antons tur!
Min stolte krigare, lite rädd var han att nåt skulle göra ont men han gjorde sitt allra bästa för att dölja det. Endast hans flaxande händer avslöjade hur ängslig han var. Tänderna såg fina ut, inga hål eller andra fulheter, han fick mycket beröm för gaddarna. Och självklart belöningar när det var klart.
Till sonens stora besvikelse körde jag tillbax honom till skolan när vi var färdiga, han hade nog siktat in sig på en ledig eftermiddag. Tuva, Linda och jag for hem och käkade lite lunch. Sen klädde de på sig, Linda och Tuva, å tog en härlig höstpromenad. Utan mig! Det var sista dagen på Lindas första vecka idag, och hon lär sig ju blixtsnabbt den tösen! Tuva har bjudit på både slemhosta och en redig bajsblöja, men Linda har hanterat allt med samma leende och glada inställning.
Jag kände mig så lugn när de gick, alldeles avslappnad. Inte rädd eller orolig, som jag trodde jag skulle vara första gången jag släppte iväg dem själva. Bara glad, för Tuvas skull. Linda är ett fantastiskt inslag i hennes liv. Jag klädde på mig och tog en egen promenad och njöt av hösten i nästan en hel timme! Idefix gjorde mig sällskap. Jag knäppte lite bilder, men ni får ha överseende med att jag inte är nån vidare fotograf. Det överlåter jag åt maken.

Anton har just stupat i säng. Ridning idag, och jag är stolt. Som en tupp! Sedan några veckor har jag (trots Antons protester) slutat använda grimskaft när jag går bredvid hans häst. Jag har bara gått bredvid, beredd att rycka in om det skulle barka åt skogen. Idag började jag likadant, med att gå bredvid. Anton hade fått en snäll (och för dagen rätt slö) häst, så knappt halvvägs genom lektionen började jag diskret sakta av för att till slut stanna. Anton märkte inget först, utan red glatt vidare. När han väl upptäckte att jag inte gick bredvid längre, utan stod mitt i ridhuset och bara tittade, såg jag en glimt av panik i hans ögon.
Jag gjorde tummen upp och fyrade av min stoltaste leende, låtsades inte alls förstå vad Anton menade när han nickade åt mig att komma tillbaks. Sen red han själv resten av lektionen, i såväl skritt som trav och över bommar. Först i ledet red han dessutom, så han hade ingen att orientera sig efter. Han var helt enkelt tvungen att lyssna på instruktören och göra som hon sa. Och det gick som en dans. Två gånger försökte han lura tillbaks mig genom att luta sig för långt fram i lätt sits, så han nästan halkade ner längs hästens hals. Men se den gubben gick inte, jag sprang fram och rätade upp honom och backade genast tillbaka till mitten av ridhuset igen. Efter en stund märkte han själv hur bra det gick och började slappna av. Min stora, stora kille. Hanterar ett djur som väger flera hundra kilo mer än han själv som om det vore en kattunge. Jag är såååå stolt!!!