Bakis

Ja, fast inte på det traditionella sättet. Jag är bakis efter vaccinet. Hela familjen var iväg och fick sig en skvätt Pandemrix i torsdags. Själva sticket är ju ingenting, jag kände inte alls när hon stack. Anton var jättemodig och sa bara ”aj”, Tuva grät en skvätt men för henne kan jag tänka mig att det sved lite. Eftersom Tuva är så spastisk och därigenom så stark, så ville sköterskan göra det hela så snabbt som möjligt. Om Tuva skulle rycka till när kanylen är i armen så skulle det svida nåt alldeles gröndjävulskt. På oss andra tryckte sköterskan in vaccinet sakta, men på Tuva gick det på ett ögonblick och då gör det oftast lite ont.

Jag kände mig lite hängig på fredagsmorgonen när vi vaknade, Tuva var inte heller i tiptop-form. Vi tog det ganska lugnt på förmiddagen, sen for vi in till Hedemora. Egentligen var jag alldeles för trött, men jag hade liksom bestämt mig redan dagen innan att på fredagen skulle vi åka in med allt skräp som belamrade hela garaget och så köpa hundmat för den började ta slut. Svärfar och hans bror skulle också in till stan så vi tog sällskap. Efter soptippen och Granngården blev det en tripp upp till centrum också, en sväng på bolaget och självklart en titt på leksaksaffären där barnen (trots att det snart är jul) lyckades charma farfar så till den milda grad att de fick en varsin sak. Anton valde en StarWars-figur och Tuva fick en bok med Bu & Bä. Jag vet inte vem som gillar de där böckerna mest, Tuva eller jag, men de är faktiskt knasigt roliga att läsa. Just när vi var klara på Lekia mådde jag plötsligt jätteilla, sådär så man inte vet om man ska svimma eller kräkas. Vi var ändå klara och skulle gå mot bilarna, så jag sa ingenting. Hasse bjöd Anton på en korv utanför gallerian (mycket slugt att stå å sälja korv utanför en galleria strax före middags-dax), medan vi andra gick och packade in i bilarna. Då kom frossan. Jag frös så jag skakade. Väl hemma bylsade jag på mig så många tröjor och sockor det bara gick, kröp ner under dubbla filtar och frös i alla fall. Efter en timmes hoppande kom febern, äntligen. Då mådde jag faktiskt riktigt hyffsat, det är skönare med feber än med frossa.

Både Tuva och Anton hade en jobbig natt inatt, Anton hostade som en tok och kunde inte sova så han fick krypa ner mellan oss. Just som grabbarna somnat körde Tuva igång, hosta, gråt och förfärlig ataxi (ofrivilliga skakningar). Jag plockade upp henne och satt i soffan. Om man nästan rullar ihop henne till en boll och håller om både armar och ben, så slutar hon skaka och kan sova. Men så fort jag började dåsa till så mjuknade ju mitt grepp något, och då började hon hoppa igen. Så jag fick vackert hålla mig vaken och alert, så att lilla fjärilen fick sova. Men det har man inget emot, hon är så otroligt söt när hon sover. Jag kan titta på henne precis hur länge som helst! På tidiga morgonkvisten provade jag dock att försiktigt låta henne glida av mig och ligga i soffan, så att jag också kunde få titta lite under ögonlocken.

Idag har vi gått efter minsta-möjliga-ansträngnings-principen. Anton varvar mellan att kolla på film och leka på sitt rum, Tuva och jag har mest legat på soffan och kollat på Playhouse Disney. Vi spar oss till kvällen, då ska vi följa med svärföräldrarna till kyrkogården och tända lite ljus och göra fint på gravarna.