Mamma på galej!

Nu har jag varit lite slapp med att skriva igen! Men här snickras ju för fulla muggar! Det blir så fint, så fint men jag vill inte förära er med en bild förrän det är klart. Dammråttorna och det skitiga golvet gör liksom inte de nya fönstren riktig rättvisa om jag skulle fotografera nu. Invändigt är vi klara så när som på lite kabelkanaler som ska upp för att dölja sladdarna som ormar omkring på golvet här. Utvändigt är det lite mer kvar. Såga, måla, mäta, spika. Tur att jag har en händig karl!

I lördags tog vi faktiskt lite ledigt från alla snickerier, jag tog mest ledigt av oss allihop. Vi packade in oss i bilen och for till Hummelsta där jag dumpade man och barn, tog med mig mamma och for till Västerås. Vi gick på Ladies Night! Stora biljetten hade vi kostat på oss, med fördrink och mingel, middag och efterrätt och så showen förstås. Hejdlöst roligt hade vi! En hela arena full med gladlynta och skrikande tjejer. Mikael Tornving uttryckte det på pricken när han försökte få Magnus Samuelsson att sluta spela elpiano och dansa lite istället.
– Tror du att 2931 kvinnor har kommit hit för att se dig spela Fur Elise? Nej! Dom har kommit för att de för en enda kväll vill få släppa loss och vara lite ansvarslösa, Magnus, de har kommit hit för att de vill se lite kött!!

Precis, Herr Tornving! Herr Samuelsson lydde snällt, tog av sig kavajen och rev av ett dansnummer. Hela showen var fantasiskt, sång och musiknummer varvades med dans och roliga sketcher. Särskilt minnesvärd var dansarnas eget nummer, där de dansade med bara överkroppar medan de städade! En dammsög, en annan moppade golvet och dansare nummer tre och fyra hjälptes åt att stryka! Det var en syn jag sent ska glömma!
Sista kvarten hade jag lite svårt att koncentrera mig, för jag var så pinknödig så jag höll på att gå i bitar. Men jag ville ju inte gå heller, då missar man ju en massa och på slutet ger ju liksom alla järnet! Näe, gå iväg och lätta på trycket var inget alternativ. Jag fick helt enkelt stå stilla och försöka njuta av finalen. Jag kunde inte klappa, tjoa eller vissla för då hade det hänt en olycka. När showen väl var slut var jag så pinknödig att det gjorde ont när jag lyfte på fötterna, så jag släpade mig ut (förlåt till mina stövlar för det överdrivna slitaget på klack och sula) utan att lyfta fötterna.

Barnen var snälla mot pappa och morfar under kvällen, men Anton vägrade sova. Han härdade ut tills mamma kom hem och kunde stoppa om honom. Tuva hade också envisats, men till slut gett upp innan jag kom hem.
Vi for hem igen igår, lite stressade för att huvet fläckvis är oskyddad mot väder och vind så länge där inte sitter nån panel. Men ett besök på Godisstoppet i Hummelsta hann vi med! Samma förfarande som alltid, man går därifrån med en alldeles för välfylld påse ur vilken man äter på sin höjd tre nävar innan man är jäkligt less på lösgodis.
Nu är det dags att gå ut och snickra lite igen, eller…ja, Hasse spikar och jag står bredvid och försöker se ut som att jag är honom väldigt behjälplig!