En bra ryttare

Igår fick barnen lära sig när det räknas som att man kan rida. Det är när man ramlat av 100 gånger. Alltså är jag en ganska ofärdig och dålig ryttare, för jag kan inte minnas att jag ramlat av en enda gång! Anton är långt för mig, efter gårdagens ridlektion. De fick värma upp genom att trava en väldig massa. Instruktören tänkte just avbryta travandet och gå vidare av omtanke för mig som var tvungen att springa (bredvid en shettis, dom springer jäkligt fort i trav) när Anton upplyste henne om att mamma minsann sprungit Tjejmilen. Då tyckte instruktören att vi kunde trava lite till. Tack Anton!
Men det är ju faktiskt roligare att trava än att skritta, så jag sprang så glatt.
Nästa punkt på programmet var balansträning, barnen fick slå knut på tyglarna och släppa dem (ledarna fick ta över styrandet). Sen skulle barnen vända ett helt varv i sadeln, sitta baklänges, rida damsadel, allt i skritt. Det dunsade flera gånger i det mjuka spånet, men ingen som trillade blev rädd. Anton hade ju heller inte så lång bit att trilla, så det blev aldrig otäckt.

Nu är vardagsrummet nästan helt klart! Alla tapeter är på plats, nya soffan står ihopskruvad och klar på sin plats. Det är sååå fint! Nu återstår bara lite lister och att sätta upp TV:n på väggen och lite såna detaljer. Jag är så glad! Och stolt över världens bästa make som är en fena på att tapetsera!
Tanken är att hundarna inte ska få vara i nya soffan, och på dagtid sköter de sig väl någotsånär. På natten sover ju Idde i sin bur, medan Zingo sover i sin Bia-bädd. Men imorse när jag klev upp låg där allt en stor Golden och sov så sött så sött mitt på nya soffan, med huvudet på en kudde. Han såg väldigt skamsen ut när han vaknade och insåg att han blivit ”tagen på sängen”!