Kalas minsann!

Klockan är halv tio och vi är nyss hemkomna från Enköping. Vi har varit på 85-årskalas! Min farmor var födelsedagsbarnet. Massor med gott att äta, smörgåstårta, bullar å kakor, princesstårta, kaffe, vin, baileys och så nån jättesmarrig dessert med vit choklad, grädde och blåbär. Jag känner mig som en julegris! Tack till Nicklas, Pernilla och Anna-Karin som svängt ihop det fina kalaset, det gjorde ni himla bra!
Kul att träffa lite kusiner igen, det blir inte så tätt mellan varven. Jag har för mig att det var 10 år sen sist…
Jag tog med mig nåt till kalaset som var lite onödigt, nämligen en sjujäkla huvudvärk! Och den blev inte underlättad av allt glatt tjatter och mummel, jag ingav nog ett väldigt osocialt intryck. Pratade inte så mycket, satte mig i rummet med minst folk när jag skulle äta, gick ofta till dörren och hämtade frisk luft.

Tuva fick känna på hur drygt det kan vara med mindre barn, nu kanske hon har lite mer empati för hur Anton känner sig när hon stör i hans lekar. Mitt yngsta kusinbarn Sigge var på plats, en liten rulting som är i krypstadiet, och han var helt betagen av Tuvas rullstol! Fort som blixten kröp han fram till henne och reste sig med hjälp av Humlan. För att han inte skulle klämma fingrarna så låste jag Humlan när han kom för att kika. Det gillade inte Tuvan! Dessutom ville han pilla och dra i Tuvas glittriga tröja, och gärna lite i det långa lockiga håret också.
– Men ååååh!!! suckade Tuva om och om igen.

Tihi, ja ibland kan en dos av egen medicin vara behövlig!
Jag hade gjort mig fin till kalaset, tagit på en tjusig tunika, tights och mina svarta stövlar. Å så hade jag förstås rakat mig också! Hasse var också nyrakad på huvudet, fast inte med maskin som jag, utan med hyvel. Det diggade väl inte farmor så hårt…
– Det är visst nån fluga där uppe i Långshyttan, men se vackert är det då inte! hörde jag henne konstatera i samtal med sina vänner ur kören.
Jag övervägde att bli stött, men lät det rinna av mig. Mitt hår, eller avsaknaden av det, är min ensak. Då tog en annan gäst av den medelgamla generationen till orda.
– Jag tycker det är väldigt snyggt!

Hade kunnat pussat henne på munnen! För det ÄR snyggt! Och bekvämt. Ett av mina kusinbarn, som kom lite senare, hade väl ingen direkt åsikt om mitt hår, men undrade om det fanns nån särskild anledning.
– Ida, varför har du inget hår?
– För jag vill inte ha nåt.
– Aha.

Ett svar helt utan värderingar, bara ett ”aha – då vet jag”. En sak till som var lite trist att höra var när farmor drog igång med att beklaga över allt som Tuva inte kan, hon kan inte gå, hon kan inte si och så… Då var det min mamma som lackade ur och sade emot, högt och ljudligt.
– Tuva är Tuva och det finns ingen sorg i det!!!

Tack mamma, jag hade inte kunnat säga det bättre själv! Hon är världens gladaste lilla skit och vi älskar henne precis som hon är. Jag vet att farmor inte menar nåt illa, men ibland uttrycker hon sig så klumpigt. Och kanske är det svårare att finna acceptans i Tuvas öde om man inte träffar henne dagligdags och ser vilket fantastiskt liv hon har och lever. Vi som finns nära henne har redan klivit förbi det där sorgestadiet, för det ger ändå ingenting än mera sorg. Som den klassiska liknelsen med glaset: är det halvfullt eller halvtomt? Jag svarar tveklöst: halvfullt!

En härlig dag har vi haft i alla fall, med tjocka släkten. Nu ska jag ta min huvudvärk och stoppa den i säng. Puss och kram hela dan!