Det skulle man väl kunna kalla kantareller och lingon för, i lite mer poetiska ordalag? Jag fick hem mängder av bägge sorter igår! Svärföräldrarna hade plockat lingon och Anton å Hasse gjorde en liten svamptur igår. En hel korg med svamp och hur mycket lingon som helst blev det. Enda kruxet med att skörda det skogen bjuder är ju att eländet måste rensas också. Efter middagen igår tänkte jag lite övermodigt att jag skulle börja med att rensa lingonen och sedan ta hand om svampen. Halvvägs igenom lingon-berget tänkte jag att först rensar jag färdigt lingonen och sen kräks jag på svampen! Så less var jag. Svampen står för övrigt fortfarande orensad, för efter tre timmar av lingonrensande var jag så trött att jag bara ville grina en skvätt och somna på soffan.
Tuva var på sitt värsta bushumör igår kväll, hon rullade runt och gjorde precis allt för att reta gallfeber på mamma och pappa, precis som vilken 5-åring som helst! Hon försökte välta ut hundmaten ur påsen, försökte ta tag i brickan som jag rensade lingonen på, petade ner TV-dosorna på golvet. Hasse hade lyft in det lilla förrådsfönstret på köksbordet för att måla det när Tuva nyfiket kom rullandes.
– Pappa? Måla?
– Ja, pappa målar. svarade Hans
– Mmm. Hjälp?
– Näe, pappa vill inte ha…åh, näe…
För sent, Tuva hade tagit ett fast grepp om det nymålade fönstret. Hon ville ju hjälpa pappa måla ju!
Sen härmade hon pappas ljud halv kvällen:
– Åh…näe…åh…näe
Hihi, lilla tokfia.
Vi hade en jättemysig lördag, på förmiddagen åkte vi in till Hedemora och fikade på Wienerkonditoriet. Syndigt smaskig chokladtårta och en stor latte. Mums! Ibland önskar jag bara att jag kunde sätta en stor skylt på Tuvas rullstol som förklarar varför hon sitter där utan bakelse och festis, för folk glor. Igår satt ett äldre par och tittade å tittade på oss som satt där och moffade bakverk, medan de uppenbarligen letade efter den assiet som skulle varit Tuvas. Jag såg hur de undrade, varför inte flickebarnet fick något gott. Tuva fick förstås smaka, både chokladtårta och festis, men hon satte det naturligtvis rejält i halsen med en osmickrande ansiktsfärg som följd. Folk kunde väl fråga, rakt ut, istället för att försöka bränna hål i ryggen på mig med sina anklagande och frågande blickar. Jag skulle inte vilja något hellre än att kunna ge Tuva en egen tårtbit, för tusan, jag hade gett henne hela tårtan om hon kunnat äta den!
Nåväl, efter fikat spankulerade vi lite på stan. Kikade i brandbilen som stod uppställd utanför gallerian för alla nyfikna barn och vuxna, tog en sväng i leksaksaffären. Anton fick köpa ett paket Lego PowerMiners, med ett enda förbehåll: hans rum skulle städas innan han fick öppna paketet. Sonen blev så sur att han övervägde att ställa tillbaka legot i hyllan när han blev varse om villkoret! Men han avgav i alla fall ett löfte, och fick legot. Rummet blev städat. Sonen fick öppna paketet. Och bygga ihop legot, själv. Vi har alltid hjälpt honom med att bygga hittills, eller det är väl snarare så att vi byggt ihop hans lego medan han tittat på för han har haft för dåligt tålamod för att bygga själv. Igår när vi talade om för honom att han kunde bygga legot själv, om han bara tog det lugnt och följde beskrivningen, höll han på att tappa hakan! Bygga, själv? Drygt! Men det är ju liksom det som är halv idén med lego, att bygga det.
Han gav sig i alla fall i kast med uppgiften och blev klar med hälften igår, innan han blev för trött. Halv tio slocknade sonen som ett litet ljus efter en lång, händelserik dag.