Vad är klockan?

Sommartid idag. Bestulen på en hel timme.
Anton vaknade som vanligt tidigt, trots att han fick vara uppe lite senare på lördagskvällen. Klockan på köksbänken visade 06.05 när jag yrvaket stapplade ut i köket för att ordna med frukost till min hungriga lilla  pojke. När vi mumsat färdigt tittade jag upp på klockan som sitter på köksväggen: 07.20! Va?! Har vi käkat frukost i över en timme? Somnade jag över min skål med yoghurt? Näe…just det ja, dags att ställa om klockan. Och den som hänger på väggen ställer om sig själv. Plötsligt var klockan nästan halv åtta och jag var trött som jag vet inte vad.
Det känns alltid så skumt när man ställer om klockan, kroppen hinner inte riktigt med första dagen. Jag har känt mig helt tidsförvirrad hela dagen.

Igår var vi till Kristin och Patrick på en kopp fika. Vet ni, jag drack kaffe! Kors i taket, jag har inte kunnat dricka kaffe på flera månader för det smakat så illa men igår gick det ner en hel kopp. Det var inte jättegott, men det gick att dricka. Jag har druckit en kopp idag också. Men jag föredrar fortfarande te.
Vi fick låna med oss en handikapp-pulka hem igår, så Tuva kunde prova den idag. Vi tog en härlig promenad i blöt-snön längs med ån i Rörshyttan. Tuva stormtrivdes i den där pulkan, så vi införskaffar nog en egen till nästa säsong. Lite extra mysigt var det nog att det var hennes favvo Barkis som körde pulkan. Oh, vad Tuva gillar Barkis. Igår när vi kom hem satte sig Barkis med Tuva i soffan och läste lite böcker medan Hasse och jag packade in från bilen och kom iordning. När jag kom för att ge Tuva lite medicin upplyste hon mig om att hon hade mys i soffan med Barkis.
– Mamma. Myyys. sa hon och såg så lycklig ut.

Idag har barnen haft konsert hemma hos farmor och farfar. Tuva spelade trumma och Anton gned på en fiol så öronen krullade ihop sig, men de spelade av hjärtats lust! Vi får väl se om sonen vill börja skola sig på nåt intstrument, det vore roligt. Själv spelade jag blockflöjt så storebror fick skavsår i öronen varenda kväll, men roligt var det och så lärde jag mig noter även om jag aldrig fick flöjten att låta särskilt ljuvligt. Helst av allt skulle Anton nog vilja börja spela trummor men det vete tusan om jag pallar med. Tänk er själva, en ilsken och lätt överaktiv sjuåring som lever ut sina utbrott på ett trum-batteri. Hugaligen.

Det efterlystes visst bilder på mig här på bloggen vad jag förstår. Jag är ju inte så överdrivet förtjust i att stå framför kameran utan gömmer mig helst bakom den. Men jag hittade ett foto av mig på väggen i biblioteket hos svärmor som jag fotograferade av. Ni får ursäkta bildkvaliteten, det är ett gammalt kort och dessutom en kopia på vanligt papper. Men rackarns så snygg jag var. 16 år ung, vacker som en dag. Hår hade jag också. Kika in i galleriet för lite bilder från pulkaturen och konserten!