Jag tog Tuva med till stadsbiblioteket idag efter simningen. Det måste vara flera år sedan jag var in i ett bibliotek sist, jag hade glömt hur det kändes. När jag bodde i Hummelsta var jag bokmal och kunde plöja igenom ett par böcker i veckan. Läsa läsa läsa. Det är nåt magiskt över att fly in i en annan värld, följa någon annans öde för en liten stund. Själva bibioteket är magiskt i sig självt, tystnaden som bara bryts av enstaka mumlande röster, de hundratals bokryggarna som tävlar om varje potentiell läsares uppmärksamhet, doften. Det doftar förväntan och lugn på ett bibliotek.
Tuva, som är inne i en väldig bok-läsar-period just nu, blev fullkomligt hänförd när vi kom innanför dörrarna. Hon såg sig om och upptäckte att det här stället var proppat med böcker, från golv till tak! När vi kom till barnavdelningen började hon klucka av underbart skratt!
– Mamma! Ha ha ha, bok! Bok bok bok!!
Vi plockade på oss en hel drös och slog oss ner i den röda soffan vid fönstret på barnavdelningen. Och läste. Och läste, och läste. Jag måste ha läst 20 böcker för henne där i soffan, innan vi valde ut några stycken att låna med oss hem. Tuva var så lycklig när hon fick ta emot påsen med de lånade böckerna av bibliotikarien! Vi har redan läst dem allihop igen, flera gånger om. Pino, Max, Bu och Bä och Alfons. Jag tror minsann att ett besök på stadsbiblioteket får bli ett stående inslag i våra veckorutiner!
Anton har varit i stallet. Vi kom lite tidigare för att få vara med och borsta hästen, det blev Galdúr idag också. Och han var lika grinig idag som han var förra veckan när det gällde borstningen. Anton drog tre drag med varje borste (det är många borstar att hålla rätt på när man ryktar en häst) och ansåg sig sedan som färdig. Så när som på hovarna, de måste ju kratsas! Men i stallet idag var en ny pappa. Ja, ny så tillvida att han aldrig varit med på ridningen förut. Han följde med sin dotter för första gången. Mäkta imponerad stod han och tittade på när Anton bossade över Galdúr och flyttade omkring honom i spiltan. När Anton satte igång att kratsa hovar kunde pappan inte vara tyst längre.
– Gud, vad du är modig. Det där skulle jag aldrig, aldrig våga göra!
Jag blev också imponerad av Anton idag vid hovkratsningen. Han gjorde det helt själv på framhovarna! Strök över benet till Galdúr lyfte på det, höll upp hoven med ena handen och stöttade den med knät medan han kratsade med andra handen. Det är inte det lättaste det!
Det var mycket övningar under turen idag, barnen red ut. De skulle träna balansen genom att sätta handen på huvudet, axeln, midjan, foten, hästens hals, hästens rumpa. Sen fick de göra samma sak igen fast i lätt sits (alltså stående i sadeln). De fick öva på att släppa tyglarna och plocka upp dem igen, snabbt men korrekt. Svårast var nog när de skulle ta ur fötterna ur stigbyglarna och få i dem igen medan hästen rörde sig. Anton jobbade och jobbade, men det ville sig inte. Han började bli riktigt förbannad, men så plötsligt fick han i ena foten och sen gick det som en dans! Det var en stolt och glad pojke jag hade med mig i bilen hem!
*ler stort* Vilka fina ögonblick! Bilden på Tuva bland böckerna lyser lycka och att höra om Anton i stallet är underbart. Har själv en ridtokig tjej här hemma och jag blir imponerad av henne och vad hon kan i stallet också. Hästar är STORA och jag känner jättemycket respekt för dom. Men jag börjar få lite skinn på näsan även jag efter ett år i stallet :) Det finns speciellt en grinig gammal hästgubbe som är 23 år i år, han är väldigt speicell, men Ebba klarade av honom finfint i fredags. *stolt*
/Anna
Vilken duktig son ni har helt otroligt. Vilken härlig bild på Tuva, hon ser ut att trivas där
/Josefin