Äntligen har Tuva fått åka till simningen igen! Oj, vad lycklig hon var. Redan halvvägs in till Hedemora började hon kvittra som en liten fågel i baksätet och prata om Stina, poolen och att plaska. Väl framme vid badet hade hon knappt tid att duscha, hon försökte skynda på mig.
– Mamma! Bada. Poolen. Fort!

Jag tror att Stina och Tuva hade saknat varandra lika mycket, jag fick mest plaska omkring på egen hand under hela passet. Tuva var inte ett dugg intresserad av mig, hon hade bara ögon för Stina. Det var lite svårt att följa träningsprogrammet, för om man har varit hemma i fem veckor så har man en himla massa uppdämt bad-bus i kroppen som måste få utlopp. Stina var helt med på noterna, mycket bus fick det bli (men hon är en fena på att smyga in töjning och träning även i det vildaste bus). När halvtimmen i poolen var till ända var Tuva så trött att ögonen nästan gick i kors på henne och ändå har hon inte sovit nåt på hela dagen. Jag hade väl hoppats på en liten tupplur under lunch-målet, men icke sa nicke. Det var full fart hela dagen.

Anton och jag for lite tidigare till stallet idag, för nu när barnen fått sin lektion om hästarnas ryktsaker så får de gärna vara med och rykta hästarna innan lektionen. Mest för att få bekanta sig med de olika verktygen i ryktpåsen och få en chans att bekanta sig med hästen från marken istället för från hästryggen. Anton fick sin favorit idag, Galdúr. Men han var lite butter idag, hästkraken. När Anton borstade vek Galdúr bak öronen lite och stampade varnande med framhoven.
– Äh, ge dig Galdúr! sa Anton med stadig stämma och fortsatte borsta.

Trots att Anton är rädd för det mesta så blir han inte rädd när flera hundra kilo häst börjar surna till inne i spiltan. Där om någonstans är väl en smula rädsla befogad, utrymmet är begränsat och för att ta sig ut måste man passera den del av hästen som sparkar hårdast… Men Anton Den Modige räds inte en kuse som har en dålig dag!
Det blev ute-ritt idag! Det blåste nåt alldeles kopiöst, men solen värmde och det doftade vår. Härligt! Alla föräldrar fick sig ett träningspass, först promenera i löst snöblask och som avslutning fick vi springa i det också, när barnen skulle trava. Jag var säker på att jag skulle halka omkull och med min tur hamna under hästen. Eller så skulle hästen halka och trilla över mig. Men vi höll oss på fötterna, både Galdúr och jag!

Klockan är halv elva på kvällen och här sitter jag med myror i kroppen. Det är vilodag idag, inte träna. Svårt. Jag är så himla uttråkad just nu. Det är inte så att jag är sysslolös, nej då här finns massor jag skulle kunna göra. Men jag gitter inte. Helst av allt skulle jag vilja snöra på mig löparskorna, eller ta en sväng på motionscykeln. Det spritter i benen, måste vara våren som satt sig i kroppen. Jag ligger i träning för att springa Vårruset i Gävle och tränar man så måste man ha vilodagar också. Inte träna varenda dag, det är inte schysst mot kroppen. Så nu sitter jag här med abstinens. Tränings-abstinens. I och för sig, ska man ha nån abstinens efter något så är väl träning en himla positiv sak att längta efter!

Igår kom våren! Tror jag, man kan ju aldrig vara riktigt säker. Det kändes då vårigt i alla fall. Vi packade in familjen i bilen och for till Kallbäck för att passa på å njuta av det underbara vädret. Korv, bröd, festis och en chokladkaka. Vad mer behövs?
Jo, något att transportera Tuva i förstås. Vi har fått låna en Segebaden-pulka av Hasses faster men vi har inte kommit oss för att prova den förrän nu, något har alltid kommit emellan. Vi var väl lite fundersamma först på hur det skulle gå, om Tuva skulle acceptera att sitta i den, eftersom den inte har något ryggstöd. Men vi packade med oss varenda kudde vi kunde uppbringa plus ett täcke, sen pallade vi upp till höger och vänster kring Tuva i pulkan. Oh, vad hon njöt! Det måste vara rent himmelsk att få sitta i nåt annat än vagnen när vi är ute, för det är ju hennes enda alternativ på vintern. Humlan är inte vidare värst terrängvänlig av sig och inte går den nåt vidare i snö heller. Men pulkan den gled ju som en het kniv i ett smörpaket!
Allra roligast var det förstås när vi rörde på oss, men hon såg ut att njuta även när pulkan stod stilla vid korvgrillningen. Farfar var med oss, och då är Tuva nästan alltid nöjd. Få saker går väl upp mot farfar?!

Anton skulle först inte med, nähä då inte på några villkor. Men jag förstår honom, vi pajjade ju hans planer för dagen totalt. Han hade avtalat med Nilla och Raie att bli hämtad av dem runt två, de skulle åka ut till farmor och farfar en sväng med nya (ursöta) lilla valpen. Men när solen sken och fåglarna kvittrade så kunde varken Hasse eller jag motstå att ge oss ut på tur, sådana dagar får icke försittas!  Efter lite tjafs, gnäll och lite bråk så for vi alla fall, allihop tillsammans. Och Anton hade jättemysigt. Han är en sån himla bra lekare, han kan leka vart som helst när som helst, och han sätter ihop de mest fantastiska lekar. Han lekte och lekte vid grillplatsen, fantiserade ihop ett hus bland träden med en massa olika rum. Vi grillade invid stranden till en tjärn, solen lyste och värmde våra kinder.
Hundarna såg ut som kor som släpps ut på sommarbete, de for fram och tillbaka och hoppade i glädjeyra. Ända tills vi började grilla korv, då blev de plötsligt väldigt stilla och fokuserade. Zingo stirrade på Antons korv så jag trodde den skulle trilla ner i munnen på honom av ren tankekraft.
När vi grillat klart och myst färdigt i solen tog vi en härlig promenad längs skogsvägen, då var Tuva som allra nöjdast. Pulkan rörde sig!
– Oj oj! Putta! Fort fort! ( Oh, vad roligt, kan det inte gå lite fortare!)

Vi turades om att dra pulkan, först farfar sen Hasse och sist jag. Den ser så stor och otymplig ut, men den är faktiskt superlätt att dra! Båda barnen satt i den och det kändes ändå som om någon gick bakom och knuffade på, så lätt gled den. Anton lekte häst och vagn, och smackade befallande när det inte var uppförsbacke. Och snäll häst som jag är så travade jag förstås. Tuva skrattade så hon tippade från sida till sida. Helt underbart mysigt!
Efter några timmar var vi mätta, rosiga om kinderna och härligt trötta. Och fasansfullt kissnödig, i alla fall jag. Vi stannade till hos farmor på vägen hem för att låna toaletten och hade sån tur att hon just lagat mat, en stor laddning, så vi bjöds på middag. Pannbiff och potatis, mums! Vi stannade tills Bollibompa var slut, sen for vi hem och drösade i säng. En helt och fullkomligt perfekt söndag!

Måndagen har inte varit så pjåkig den heller. Hyffsat väder, förutom just när jag gav mig ut att springa, då började det regna. Men det var ju bara vatten! Jag sprang i alla fall.
Tuvas dag har handlat om böcker, hon har varit helt omättlig på sagor idag. Bok efter bok har jag fått läsa för henne och efter varje saga har hon bett om mer. Jag måste ha läst säkert 20 böcker för henne! Och så är hon alldeles lycksalig för att jag har lovat att hon ska få åka och bada på Haben imorgon. Oj, vad hon har pratat om det!
– Mojjon. Bada. Poolen, Stina! (Imorgon ska jag få bada i poolen med Stina)

Hon har blivit väldigt pratig av sig på sistone, det är så härligt. Idag när farfar kom skulle hon berätta om storebrors lilla utbrott som han hade på kvällskvisten. Det var som så att farmor hade bakat sockerkaka och Anton blev lovad att få med sig några skivor hem. Naturligtvis glömde vi dem när vi for, varpå det tog hus i helvete här hemma när den utmattade sonen insåg att hans utlovad sockerkaka var kvar i Rörshyttan. Huga, vad arg han blev! Det kom Tuva klart och tydligt ihåg idag när farfar kom, och ville absolut berätta det för honom.
– Farfar!! Anton. Arrrrg. Kaka!

Oh, om ni kunde sett hennes inlevelse när hon berättade! Man kunde riktigt se i hennes ögon hur arg storebror varit igår kväll!

Vi var och bowlade igår! Tuva har tjatat och tjatat om att få bowla, och jag har ju lovat att hon skulle få göra det bara hon blev frisk från sin förkylning. Igår var hon äntligen tillräckligt pigg, så vi tog farfar med oss och for till Falun. Barnen fick en egen bana, med bumpers, medan vi vuxna fick klara oss utan. Jag hade nog behövt bumpers, för jag träffade mest i rännan. Men jag fick minsann till tre strike i rad! Sen träffade jag inte mycket mera… Totalt sett så vann faktiskt Tuva över oss allihopa! Men Anton vann vad gäller stilpoäng, då han lyckades få sitt klot att studsa på sin egen bana och sedan över på våran. Inte illa!
Supermysigt hade vi. Efteråt fikade vi och tittade på när andra bowlade, Anton njöt i fulla drag. Varje gång vi bowlat så har han frågat om vi inte kan fika efteråt, men vi har aldrig gjort det. Det har liksom aldrig passat förrän nu. Han valde en chokladkaka och en läsk, oh vad han mumsade och njöt. Tuva fick smaka på läsken, sedan körde Anton runt Tuva i café-delen av bowlinghallen, hennes smil gick från öra till öra.
När vi hade så där mysigt och trevligt passade jag på att göra ett till försök med hålet i väggen där hemma.
– Du, Anton. Hur var det med det där hålet i väggen egentligen?
– Jag har ju sagt att jag inte vet det!
– Okej.
Jag väntade en liten stund, sen frågade jag:
– Men du, hur gick det med foten då? Du gjorde väl inte illa dig?
– Nej, det kändes knappt när jag gick igenom.
Oj, vad tyst han blev sen, när han kom på att det där var ett erkännande av brottet… Han bad om ursäkt, sen var det hela ur världen. Jag såg i hans ögon att det inte behövdes någon predikan om att man faktiskt inte får sparka hål i väggarna.

När vi kommit hem igen sprang Anton och lekte med en kompis som bor några hus bort. Vid middagsdags ringde vi hem honom och med sig hem hade han en påse. Med fyra potatisar. Lite skum sak att komma hem med sådär, men jag tänkte att kompisens föräldrar kanske höll på att sätta potatis och så ville Anton ha några med sig hem att plantera själv. Men det är ju lite tidigt att sätta potatis nu… Vi kunde inte låta bli att fråga vem han fått dem av och varför.
– Jag fick dem av Amandas pappa, jag tänkte att du kunde ha nytta av dem nån gång mamma.

Inte ett dugg klokare tittade jag och Hasse på varandra. Det där lät ju skumt… Vi frågade igen, men Anton höll fast vid sin version och tillade att vi absolut inte fick ringa till Amandas pappa och fråga. Hmm, det började osa katt. Varför fick vi inte kolla upp det här, hade han verkligen fått potäterna eller var dom rent av stulna? Anton blev till slut alldeles förtvivlad och grät för att vi tänkte ringa och fråga. Vi försökte föklara att vi blev misstänksamma när han sa att vi inte fick kolla så att hans utsaga stämde. Jag väntade lite, sen när Anton inte hörde det så ringde jag och frågade.
– Hej, det är Antons mamma. Du, han kom hem med en påse potatis.
– Japp.
– Han säger att han fick dem av dig, stämmer det?
– Japp. Han ville ha dem, sa han. Så då fick han det.

Jag måste säga att jag fortfarande inte riktigt har fattat. Bad han om fyra potatisar? För att mamma kunde ha nytta av dem? Så fattiga är vi inte, så barnen måste tigga ihop mat åt familjen i grannskapet… Lustig och förvirrande historia.

Idag har vi farit ute mest hela dagen tror jag. Anton följde med mig och Tuva ut med hundarna på förmiddagen. Jag tog hundarna en och en, försöker lära dem att hålla kontakt med mig och inte dra i kopplet. Ingen lätt uppgift, men det går ganska hyffsat. Synd bara att hundkrakarna glömmer bort det om man går ut med dem båda samtidigt. Då är det som att koppla två Siberian Husky framför en släde, fullt drag! Efter lunch tog jag barnen och promenerade till affären. Anton var sisådär halvnöjd.
– Vi gick faktiskt till affären förra lördagen! Idag kan vi faktiskt ta bilen!

Men jag var benhård, skulle det bli nåt godis så var det promenad till Ica som gällde. Han gick med med trumpen min, men sken snart upp igen. Det var ju milt och skönt väder ute, och som alltid kom han igång med en lek på vägen. Han var Danne Fantom och skyddade mig och Tuva från spöken på vägen. Vi kände oss väldigt trygga.
Väl hemma igen lämnade jag bara av matvaror och barn, sen snörde jag på mig löpardojorna. Gud, vad skönt det är att jogga! 7,7 kilometer avverkade jag idag. Ja, inte i ett sträck förstås, jag varvade jogging med promenad. Herregud, jag är väl ingen atlet heller!

Nu ligger jag och sväller på soffan med en påse välförtjänt lördagsgodis och funderar på vad tusan vi svenskar tänker med som skickar en operasångerska till Moskva och Melodifestivalen… Det fanns ju flera goda kandidater… och så blev det hon!

För en stund sedan när jag gick upp för trappan hittade jag något mystiskt. Ett hål. I väggen. Märkligt.
Till saken hör att  vår käre son har haft ett av sina berömda utbrott idag, på eftermiddagen. Han fick inte titta på film. Oj, vad arg han blev. Han körde sitt vanliga register med att mamma är dummast i hela världen, hoppa och stampa i golvet och skrika som en galning. Och som vanligt så lugnade han ner sig till slut och kom ner för trappan (han fick utbrottet i hallen på övervåningen). Något senare berättade han om ett konstigt märke på väggen i hallen, som såg ut som ett hjärta. Jättekonstigt, men jag tänkte inte så mycket på det. Förrän jag skulle lägga Anton och såg det där konstiga hjärtat på väggen. Jag har ju mina starka misstankar hur det där märkliga märket kom dit, men Anton var så lugn och hade varit glad resten av dagen så jag ville inte ställa till med en scen mitt i läggningen. Men jag ville ändå ge honom chansen att erkänna.
– Du Anton…det där märket i väggen. Det ser inte ut som ett hjärta tycker jag.
– Tycker du inte?
– Näe, det är ju ett stort hål. Och det ser ut precis som en barnfot.
– Ja, jag vet då inte hur tusan det kom dit! fräste sonen och vände sig bort från mig i sängen.

Nej, det är ju bra konstigt. Vi kanske har nåt litet barnaspöke i huset som går igen och sparkar hål i väggarna? He he, skyldig som synden är han, sonen. Och han skäms nåt alldeles väldigt, även om han vägrar erkänna att det är hans fot som gjort hål i väggen. Vi får ta upp det igen imorgon, det brukar kännas bättre att få erkänna till slut.
Jag minns när jag var liten, och brorsan skulle på friluftsdag med skolan. Mamma hade köpt ett helt enormt rött äpple, som han skulle ha med sig. Men det fanns bara ett. Jag var så avundsjuk att jag höll på att gå i bitar. Jag ville ju ha det där äpplet, men det skulle Tobbe få. Fy va orättvist. När ingen såg tog jag en tandpetare, och pickade hål i äpplet, överallt. Först syntes ju inget, och jag ångrade mig genast men kände mig lättad eftersom hålen inte syntes. Men efter bara en liten stund började ju hålen bli bruna, och plötsligt var det fina äpplet inte så fint längre…
Mamma frågade mig vad som hänt med äpplet, men jag blånekade. Länge. Till slut så brast jag i tårar och erkände att det var jag som gjort hålen, men att jag ångrade mig. Gud, vad jag ångrade mig.
Tobbe var sur, och mamma tittade på mig med besvikna ögon, men det kändes ändå skönt att ha erkänt. Hoppas på att Anton känner lika imorgon, och vågar stå för vad han gjort med väggen.

Gladare miner var det vid kvällens bad. Tuva badade igår, så hon fick nöja sig med att titta på när storebror badade. Men det nöjde hon sig inte med, inte bara titta. När man kan röra och känna och plaska! Fullt påklädd! Hon blev helt lyrisk när Anton gav henne tillåtelse att känna på vattnet! Farfar hade jämt göra att hålla emot, Tuva ville helst av allt hoppa i, hon också.

Hej och hå vad halt det var på vägarna här i Långsta ikväll. Tänkte mig en rask promenad runt sjön med vovvarna så att de skulle få lite motion och bli lite trötta. Det gick ju bra till en början, medan hundarna fick gå och nosa och rasta sig. Efter en stund kortade jag kopplen så båda hundarna gick fot, och så gick vi lite mer mitt i gatan (där det inte finns så mycket att nosa på). Svosch! Jag såg plötligt mina fötter komma farande upp i luften! Stackars Idefix blev så rädd att han pinkade och gnällde. Vilken vurpa! Som tur var så hann jag vrida mig lite åt sidan (inge skönt att landa rakt på rygg), så höger sida av ryggen tog hela smällen. Zingo tittade på mig som om jag kom från Mars.
Jag vurpade alldeles utanför ett korttidsboende, och någon ur personalen såg det för när jag rest mig upp och borstat av mig lite hörde jag en röst som ropade:
– Hallå! Gick det bra med dig?

Ah, än finns det hopp för mänskligheten. Bara en sån sak, att kolla hur det gick när man sett nån trilla omkull. Hon hade ju faktiskt lika gärna kunnat fnittra lite för sig själv och struntat i huruvida jag slog mig eller inte.

Anton har varit i stallet idag. Det blev ingen ridning, utan teori och stall-göra. Barnen fick borsta hästarna. Anton och en flicka till ur gruppen fick dela på Galdúr. Han såg ut att trivas som fisken i vattnet när barnen borstade och pysslade om honom. Rätt som det var så släppte han ett litet lass bakom sig.
– Oj, nu får vi ta bort det där. sa ridläraren och tittade på Anton.

Sonen (som är så himla kräsmagad) följde snällt med läraren och hämtade skottkärra och grep. Med stor koncentration skottade han upp hästmockan och lade den i skottkärran, varpå han utbrast:
– Jag klarade det! Men Karin, du skulle bara veta hur nära jag var att spy i skottkärran!

Hehe, det är inte lätt att vara känslig. Hästbajs luktar ju inte ens illa, det luktar bara…tja, hästbajs.

Tuva kommenderade mig idag, när vi skulle leka vid hennes plastkök. Jag hjälpte henne som vanligt att köra så nära det gick med Humlan, men damen var inte nöjd.
– Stå!
– Va?
– Stå!
– Vill du stå upp och leka?
– Jaaa.

Ha! Ja skam den som ger sig. Om Tuva vill stå och leka, så är det klart att hon ska stå och leka. Även om hon inte kan stå. Jag satte mig på min Pilatesboll och ställde Tuva framför mig, mellan bollen och plastköket, så att hon fick stöd bakifrån av bollen. Och där stod hon, benen darrade som asplöv i sommarvinden, men hon stod. Med ryckiga rörelser gick hon bärsärk i plastköket och välte kastrullerna och svepte ner plastmaten på golvet. Men hon stod. Oj, vad lycklig hon var! När hennes knän började ge vika smög jag diskret ännu närmare med bollen så att hon satt på den och lekte, men det tror jag inte hon märkte. Hon var så lycklig över att stå och leka, precis som hon gjorde innan sista skovet.

Det var mormor som blev kommenderad först, när hon skulle leka med Tuva. Och hon fick väl smak för det där med att stå då, när hon lekte med mormor. Hon är envis, vår lilla fjäril. Klart att hon kan stå!

Mormor och morfar har varit här och rått om oss i helgen. Mormor har haft jämt göra att dela sig på två, för både Tuva och Anton vill ha mormor för sig själv. Men jag tycker att mormor klarar det där alldeles galant, båda barnen får leka själv med mormor, men sedan får de också leka båda två med mormor samtidigt.
Egentligen skulle vi åkt till Hummelsta i helgen, men med Tuvas slem-nätter gick ju inte det. När Anton så pratade med mormor i telefon i torsdags kom han ju på en utomordentligt klok idé.
– Mormor, vi kan inte komma till er i helgen. Men ni kan ju ta och komma hit, du och morfar.

Sagt och gjort! Vi har haft en underbar helg tillsammans.
Anton och Hasse har varit på Aquanova (äventyrsbad) på eftermiddagen, så Tuva och jag har haft hela huset för oss själva. Vi har pulat på här hemma med just ingenting. Lite tvätt, lite leka, lite mys i soffan.
Och så har vi tränat lite också! Jag testade ”funktionell träning”, nån DVD som mamma hade med sig. Skitjobbigt! Men kul. Med på DVD:n i bakgrunden ser man Jose Nunez (tränings-tjomme som har företaget Bodies In Motion, välkänd i träningskretsar). Tuva tittade med stora ögon på honom.
– Johan! (vän till oss)

Det du, Johan. Sug i dig, Tuva tycker du ser ut som Jose Nunez!

Nu ligger båda barnen och snusar gott i sina sängar. Anton var helt slut efter badet, han vågade prova allt idag. Vildforsen, vattenrutschbanan, ute-bassängen. Själv sitter jag och beundrar de vackra rosorna som min man hade med sig hem. Underbara, gammel-rosa blommor och brudslöja. Bara för att han älskar mig. Du är väl bara för gullig, älskling!

Oj vilken fredagslyx! Jag och Anton tog en promenad med hundarna och kom hem till en färdiglagad middag! Hasse var kock idag, pannbiff med lök. Det kan låta lite simpelt för en fredagskväll, men då har ni inte smakat min makes pannbiff med lök! Det är något alldeles för sig, något man lätt kunde bjuda kungen själv på.
Anton (som är så kräsen med mat) åt som en häst, och tog om. Tuva smakade också och muttrade gillande, hela tre smakisar tog hon av potatis mosad i sås (även om den där tredje tuggan fastnade i halsen).

Natten till idag var min natt, så jag är inte så pigg så det stör får jag väl erkänna. Det är lustigt, hon börjar hosta vid samma tid varje natt, sådär runt två-tiden. Som om hon är förinställd. I övrigt finns inget lustigt över hostan… vi är mer än heligt less på den.
Fredag är det som sagt, och det betyder städning. Det är så skönt att städa på fredagen, för då kan man med gott samvete slappa hela helgen sen. Tuva har hjälpt till, och Idefix. Tuva försökte faktiskt städa, hon jobbade hårt med att kontrollera dammsugarslangen, medan Idefix mest sabbade. Han är lite närhetskrävande nu när han är konvalecent, så han ville vara vid mina ben hela tiden. Så när jag moppade golven gick han efter mig och gjorde små hundtassar överallt! Ja ja, det blev i alla fall rent.

Vi har slagit nåt slags rekord ikväll tror jag, middagen är uppäten, disken är avklarad, hundarna har varit ute på promenad och 1 av 2 barn är klart för sängen. Och klockan är bara halv åtta! Om en halvtimme ska vi kollektivslappa på soffan och kolla på Let’s Dance. Det tycker jag att just Du ska ta och göra också!

Förlåt, jag skulle ha skrivit igår. Tack för ”knuffen” Malin! Jo, jag skulle ha uppdaterat igår, när Tuva somnat. Men hon vägrade ju somna… Först vid ett på natten knoppade hon in, och jag också.

Natten till igår sov hon faktiskt hela natten! Yippie! Vi var beredda att poppa champagnen, nästan. Det såg ut som om den här förkylningen äntligen tänkte kliva av scenen. Men nähä då, alla stora stjärnor gör ju alltid ett extranummer och så gör även förkylningen. Inatt satte hon igång vid halv fyra, jag var så trött att ögonen rullade i huvudet på mig. Min underbare make klev upp och tog passet, själv fick jag tula in mig i kudden och somna om. Tack älskling, du är bara bäst.

Men lite jäkla less börjar vi bli. Nu är vi inne på fjärde veckan med hosta och slem! Tydligen så är det en envis variant som cirkulerar, ”normala” barn har varit slemmiga i upp till 5 veckor. Det betyder väl 6-8 veckor på Tuva…. Gaaah!
Det skulle ju bli så kul nu mot slutet av veckan, Tuva och jag skulle på Hästberg (specialpedagogisk enhet för barn med flerfunktionshinder, helt underbart ställe) idag och imorgon. Men det orkar hon ju inte när hon inte får sova! Och vi skulle ju åka till mormor och morfar imorgon! Hur ska det bli med det? Skitförkylning!

Vi har ju en till liten konvalecent här i huset, Idefix. Oj oj vad han tyckte vi var elaka igår. Nötterna rykte ju redan i tisdags, och allt gick så bra så. Ända tills han lyckade nå utanför tratten, och slicka sig på såret. Hasse skarvade på plast ifrån Zingos tratt, så sen kunde Idde inte längre nå dit han ville. Igår fann han dock bot på det. jag blev lite misstänksam när Idefix försvann och blev tyst, så jag letade rätt på honom. Han hade satt sig på rumpan, som vi människor sitter, lutat sig mot en vägg och satt å kliade sig på såret med framtassarna! Såg hysteriskt roligt ut!!
Vi fick råd av veterinären att linda tassarna så att klorna inte rev på såret. Sagt och gjort, men vad hjälpte det. Idefix kliade och kliade allt vad han orkade så såret blev alldeles rött! Vi fick helt enkelt gå vidare till steg 2, T-shirt. Över baken. Stackars Idefix, han såg så förödmjukad ut!
Sent igår kväll gjorde Hasse en liten snyggare version av min T-shirtlösning, men den har jag inte hunnit fånga på bild ännu.

Aaarghh! Jag har tuggummi i hjärnan! Försökte fylla i lite timrapporter nyss men jag gav upp, siffrorna bara dansade runt i huvudet på mig. I och för sig så är det väl inte optimalt att sätta sig med sånt klockan halv elva på kvällen. Jag får göra ett nytt försök imorgon.

Det snöar ute, massor snöar det. Alltså, skulle vi inte kunna införa nåt slags jämfördelningssystem här i landet? Allt annat ska ju vara så himla jämlikt, så varför inte ta itu med snön också? Jag menar skåningarna får ju knappt nåt alls, medan norrlänningarna får hur mycket som helst. Här i Dalarna tycker jag att det kunde ha räckt redan, det finns massor med snö för barnen att leka i, det går att åka skoter och längdskidor å pulka. Perfekt. Men så rasar det ner ännu mera av det dära vita!
Vår dyra, nya gräsmatta som vi köpte och lade förra våren kommer ju drunkna i smältvatten! Ja, ett jämfördelningssystem för snö är precis vad som behövs.

Men jag hann ut innan det började snöa! På min joggingtur alltså. Det är härligt att springa i snöfall också, men sikten blir ju sisådär och så blir det lite tungtrampat. Just som jag sprungit färdigt kom de första små flingorna singlandes ner från skyn.
Tuva har vi hållit inne idag, det där slemmet vägrar ju att ge sig. Natten till idag var min natt, Tuva slumrade till vid tio på kvällen och då passade jag också på att sova en stund. Det behövdes. 45 minuter sov hon, sen började stöket. Hosta, nysningar, kräks. Vid två på natten lugnade det ner sig, men då blev Tuva pigg och kunde inte somna. Efter en timme satte hon igång att hosta igen, så hon somnade ordentligt först kring fem-snåret på morgonen. Gäääsp. Mamman trött. Men jag har fått sova på dagen, vi hjälptes åt med att lämna Anton och gå ut med hundarna, sen sade jag gonatt och rasade ner i sängen. Skööönt! En liten joggingtur på det så är man ju som en ny människa!

Imorgon ska vi få två nya hundar, har vi tänkt oss. Näe, vi ska inte skaffa fler. Herregud, hur mycket ork tror ni vi har egentligen? Ha ha, närå vi ska kastrera dem. Eller bara Idefix, Zingo ska få en hormonspruta. Dom är ju alldeles tokiga, båda två. Tappar både hjärna och öron när vi går ut, om det luktar det allra minsta tik ute. Och så markerar dom inomhus. Usch! För att inte tala om detta eviga juckande! Idefix ser nästan förtvivlad ut ibland, som om han inte vad varför han juckar men inte kan sluta ändå.
Anton ser lite brydd ut när vi talar om kastrering. ”Nötterna” är ju viktiga saker, kan man bara ta bort dem hur som helst? Det är inte så lätt att förklara varför vi gör det heller, det där med hormoner är lite abstrakt när man är 6 år…

Tuva har förresten hittat nya roliga ord, som omväxling till arsle! ”Hockey” är kul att säga, och att det på nåt sätt hör ihop med ”Leksand” har hon listat ut (vi håller ju på Leksand). Men jag tror inte hon vet vad hockey är riktigt, för varenda gång det är längdskidor på TV så säger hon hockey. ”Harry” är också himla kul att säga. Igår hade Tuva en kompis här, My, och hennes mamma och pappa. My har en golden retriever hon också, som heter Harry. Men Tuva har aldrig träffat hunden så jag tror att Tuva uppfattade det som att det var My’s pappa som hette Harry… Ja ja, det är kul att säga i alla fall, oavsett vem namnet tillhör.
När vi satt uppe inatt så sade hon de tre orden efter varandra. Hockey, Leksand, Harry. jag fick en hysteriskt rolig bild i huvudet, så vi hamnade i en skratt-attack bägge två.
Häng med på den här: En golden retriver, som heter Harry, iklädd Leksands IF’s matchtröja…åkandes längdskidor. Ha ha ha!!

Det är vi det, Hasse och jag. I alla fall har Anton tyckt det på sistone. Jo, för vi tycker båda att när man är hemma och är ledig så bör man vara ute en timme om dagen, som absolut minimum. Det tycker Anton är jättekorkat. Det har varit ett himla liv om det varje dag, Anton har försökt allt för att få mamma och pappa att ändra uppfattning. Gnälla, skrika, gråta, fejka en huvudvärk.
Igår tänkte jag att vi kunde slå två flugor i en smäll, eftersom det var lördag så skulle vi ju ändå till Ica och köpa godis så jag föreslog att vi skulle gå dit.
– Eh, jag föreslår att vi tar bilen. svarade Anton.

Men se, mamsen var obeveklig. Ingen promenix, inget lördagsgodis. Åh, hemska mamma. Huvva vad Anton var ilsken innan vi kom iväg! Det var jobbigt att klä på sig, jobbigt att gå, jobbigt jobbigt jobbigt!
Fast det gick inte att vara arg nån längre stund, solen sken och fåglarna kvittrade. Nästan lite vårväder! Ganska snart kvittrade både jag och Anton ikapp med fåglarna så det blev en jättemysig promenad till slut. Bäst som vi gick där så försvann solen bakom ett moln, och när jag såg att molnet nästan gått förbi sa jag:
– Nu tittar snart solen fram på himlen igen.
– Va?! utbrast Anton.
– Jaaa…bakom molnet alltså.
– Driver du med mig?!
– Va? Näe…det är väl inget konstigt. Solen försvann bakom molnet och snart syns den igen…
– Jaha…jag tyckte du sa ”sopbilen”!

Oj vad vi skrattade! Jag kunde riktigt se för mitt inre öga hur Anton fått en bild av hur molnet passerade och blottade en klarblå…Sita-bil! Ha ha ha!

Vi hade myskväll igår. Middag med levande och ljus, god mat (Hasse och jag åt lax, Anton avskyr lax så han åt fiskpinnar) och så en god björnbärspaj till Melodifestivalen. Härligt!
Tuva mår bättre nu, febern har hållit sig borta. Men det är jobbigt med hostan och slemmet så vi sover fortfarande på soffan. Inatt hoppas vi på att kunna lägga henne i sängen en stund, vi har dragit in den i vårt sovrum så vi ska ha full koll på lilla damen. På dagarna är hon vid gott mod, åker runt i Humlan och leker å busar. Veckans projekt är att lära henne ett nytt ord som är lika roligt att säga som ”arsle”, men det går inget vidare. Vi provade med ”ängel” men det var inte ens i närheten lika kul att säga!

Det är kallt här i Långsta idag, -15 grader säger termometern. Jag fick frostbett igår när jag gick ut med hundarna. Heter det frostbett? På engelska säger man ju ”frostbite”. Jaja, jag blev kall som tusan i alla fall. Jag tog bara på mig tunna fingervantar, så efter halva promenaden kände jag hur det brände till i tummarna och sen var dom alldeles stela och värkte. Har du varit med om det nån gång? Skitont gör det, rent ut sagt, och så vet man att det kommer göra ännu ondare när fingrarna tinar upp igen! Jag var tvungen att sätta mig ner direkt när jag kom in, för det värkte så jag mådde illa när värmen började smyga sig tillbaka i de stela tummarna. Otäckt! Så klä er för guds skull varmt om ni ska ut idag! Anton får nog vänta med sin ute-timme tills termometern visar lite mänskligare grader!