Ja, jag vet, det heter förskola, inte dagis. Men jag är faktiskt tjänstledig från min tjänst som förskollärare, så jag struntar i vilket. Dessutom kan Tuva säga dagis, men inte förskola, så då får det heta dagis.
Hur som helst så har hon gjort premiärbesök på sin nya avdelning. Och den var verkligen ny-ny! Ny, för att hon flyttat upp från småttingarna till mellanavdelningen, och ny för att hela förskolan är rustad från golv till tak under sommaren. Där var jättefräscht!
Tuva klev in som om det var det mest självklara i hela världen, här skulle lekas! Hon hittade genast det lilla bordet med blicken, i lek-köket. Jag hjälpte henne att sätta sig på en av stolarna och sen var leken i full gång. Tuva började plocka med tallrikar och bestick, en annan flicka kom med en stor korg innehållandes frukt och grönsaker (i plast alltså) och vips så lekte dom kök! Där lagades ananas-och-morotssoppa, apelsin-kiwi-tomat-paj, vindruva-gurka-blomkålstårta, ja det blev de mest fantastiska kreationer!
Efter samlingen var det dags för fotografering. Åh, dom var så söta! Alla hade på sig bästa kläderna, nykammade i håret och förväntan i blicken. Alla utom en, som bara hade tårar i ögonen. Han skulle inte sitta på bänken, eller golvet och inte stå bredvid fröken heller. Men han blev med på kortet ändå, till slut.
När fotograferingen var avklarad klädde alla på sig för att gå ut och leka, och då tänkte jag att vi skulle åka hem, Tuva och jag. Hon är ju inte alldeles kurant riktigt än, och hon såg ganska trött ut. Men hem var det då inte tu tal om! Hon tog till stora krokodiltårarna och rynkiga underläppen.
– Nej o nej….meeeeera!!!
Så vi lekte lite ute också, så gott det gick. Jag körde henne i vagnen till förrådet så hon fick välja hink och spade, sen körde vi till sandlådan där hon satt lutad mot mina ben och förnöjt koncentrerade sig på att försöka pricka hinken med den sandfyllda spaden. Nöjd som få.

Hundarna har fått fnatt idag tror jag, dom har inte alls betett sig som lydiga voffsingar. Idefix har nämligen upptäckt att han kan klämma sig under staketet och smita till grannen. Han såg jättenöjd ut där han struttade omkring på deras gräsmatta medan jag försökte klättra över staketet. Men jag fick fatt i honom till slut, lyfte in honom på vår gräsmatta och…fick springa efter honom igen. För minsann, fanns där inte en glipa i staketet bakom redskapsboden också?! Och tänk, där kunde han precis ta sig igenom! Han försvann som en avlöning. Jag lockade, lirkade, provade med skarp röst, vän röst, skramlade med matskålen. Men näe, han var på upptäcktsfärd. Just som jag gett upp och ropat på Hasse, så kom den lille parveln tillbaks. Skitnöjd. Han förstod inte alls varför matte och husse såg så rynkiga ut i pannan.
Zingo, han fick fnatt när jag lagade mat. jag hade lagt upp baconet så tjusigt för att steka det, skulle bara vända mig om och plocka lite på den andra bänken. Så hör jag ett smaskande ljud bakom mig, vänder mig om…och ser Zingo sträcka på halsen för att få fatt i baconet med tungan!! Och det var så gott så han hörde mig inte när jag ryade åt honom! Jag fick gå fram och putta bort honom för att han skulle komma tillbaks till verkligheten! Tokjyckar!
Jag kan riktigt se det framför mig, hur dom ligger om kvällarna, Zingo och Idefix, och småpratar. Zingo lär Idefix allt han kan, hur man tigger, hoppar på folk, retar gallfeber på matte när hon pratar i telefonen… Zingo gör sin plikt som storebror helt enkelt!

Typiskt…den tog om. Förkylningen alltså. Jag kände mig nästan lite bättre igår, så där som om jag skulle ha mått ännu lite bättre idag. Som om den var på väg bort. Men nähä då, så roligt ska vi inte ha det. Idag var huvudvärken tillbaka med besked. Ni vet sån där huvudvärk som kommer från bihålorna, det känns som om där finns tillräckligt med snor för att fylla Globen men ingenting kommer ut när man snyter sig. Sån huvudvärk. Hasse är inte heller ett dugg piggare idag, och då får vi liksom lite ångest båda två för att man vill kunna säga till sin äkta hälft att det är okej om denne vill gå och lägga sig och sova hela dagen. Men det går liksom inte, båda behövs om något ens ska bli halvgjort.
Anton verkar i alla fall ha tagit sig igenom förkylningen helt och hållet, han är på F-klassen om dagarna och leker och lär sig nya saker. Trivs som fisken i vattnet!
Tuva är fortfarande duven, men inte särskilt snorig längre och ingen feber, det är ju bra. Men hon är trött, så himla trött (men här ska då inte sovas!) och så svettas hon bara hon vinkar med ögonfransarna. Fast hon har gjort kraftansträngningar idag vill jag lova, gått flera meter med Rulle (jag fick hålla henne under armarna så hon kunde räta ut kroppen), ålat på sin lekmatta och lagt pussel. Imorgon ska vi hälsa på i hennes nya grupp på förskolan, hon har ju blivit stor dam nu och ska flytta upp en avdelning! Spännande tycker både Tuva och mamma å pappa!

I måndags var det ridning igen, Anton följde med och tittade på. Tuva fick prova att sitta i sadel den här gången, på samma tålmodiga häst som sist, Pandy. Tuva grät nästan hela tiden och klagade på att det gjorde ont än här, än där. Tacka för det, hon är ju stel som en pinne, tänk er då att gränsla en häst, ha vuxna på båda sidor som drar fram benen och rätar på ryggen och säger att man är sååå duktig fast det gör skitont. Fem minuter klarade hon, sen var hon så utmattad att hon kräktes på stackars Pandy. Han fann sig dock i situationen och lommade snällt iväg med Tuva till rampen så hon kunde kliva av, och lät sig sedan belönas med morot.
Tro nu inte att Tuva upplever det här som ren och skär tortyr, för det gör hon inte. Visst är det jobbigt och ansträngande, och det gör ont att töja benen och ryggen, men det är kuuul!! För så fort vi plockar av henne vill hon upp på hästryggen igen. Det var gråt och tandagnisslan hela vägen hem, precis som förra veckan. Hon skulle rida mera!!
Anton tyckte väl att det var lite väl kort ridpass, men gillade att titta på hästarna och vara med och ge Pandy en morot. Det kröp nämligen fram förra veckan, vad min son skulle vilja göra på fritiden. Vi hade ett litet samtal i bilen som pekade i helt annan riktning än vad jag var inställd på.

– Anton, skulle du vilja vara med på nåt i höst? Som du var i våras? Jag tänker på kören, eller gympa, kanske fotboll eller innnebandy, judo eller nåt annat?
– Tjaa…jag vill ju fortsätta på kören förstås. Och sen…jo, jag skulle vilja…om det går alltså…
– Ja?
– Jag skulle också vilja rida. Som Tuva.

Oj, det anande jag faktiskt inte. Nog för att Anton har provat att sitta till häst hemma hos Bojan, men jag trodde inte att han tyckte det var så roligt. Klart grabben ska rida! Det är ju mamsen som är helt inkörd på köns-stereotypiska fritidsintressen. Alla grabbar måste inte spela fotboll eller hockey! Ridning har fått en oförtjänt fjoll-faktor tycker jag. För tänk efter nu, vad som är häftigast och mest macho? Ett gäng grabbar iklädda kilovis med skyddskläder som struttar runt på skridskor efter en gummibit, beväpnade med träpinnar (hockey alltså), eller ett gäng grabbar med knästrumpor och dojjor med piggar under som fjantar runt efter en boll klädd med läderlappar, eller en kis som blott når 116 cm över havet som kan kontrollera en best på över 200 kilo endast med hjälp av sina händer och två läderremmar? Mmm…sug på den karamellen!

Klart grabben ska rida!

Ni har väl inte missat att alla presentationer är uppdaterade?

Va?! Har ni inte sett det?!!

Men ut och kolla med er vet ja, klicka, klicka!!

Sådär ja, nu har jag haft mitt livs första boksläpp. Det var underbart!
Jag hade bara ett litet, slutet boksläpp för folk jag kände. Blotta tanken på ett öppet boksläpp där vem som helst får komma och gå som dom vill skrämde slag på mig! Och så fick jag inte knöka in mer än 100 personer i lokalen, av brandsäkerhetsskäl. Men fullt så många var vi inte heller förstås, nånstans runt 40 tror jag vi landade på.

Jag började förberedelserna redan igår med att baka rulltårtor, Hasse hjälpte mig med chokladkrussidullerna som jag skulle dekorera med (han är ju ändå i grund och botten utbildad konditor!). Bäst som jag stod där och bakade hörde jag att Tuva grät, men mamma (alltså min mamma) gick in och kollade läget så jag kunde fortsätta baka. Plötsligt ropade hon på oss med en sån där röst så man liksom hör att nu jäklar är det bråttom, även om om bara sa ”kom”. Jag släppte allt jag höll i och sprang mot Tuvas rum och krockade nästan med Hasse som också var på väg in dit. Tuva hade snudd på skrämt mormor till tårar och hjärtsnörp på sena kvällskvisten! Tuva har ju ataxi, alltså ofrivilliga skakningar i armarna (ibland också huvudet), men på sistone har hon haft några rejäla episoder där hela kroppen rycks med i skakningarna. Armar, ben och huvud. Det ser i ärlighetens namn skitläskigt ut, men Hasse och jag har ju sett det förr. Vi hade dock glömt upplysa mamma om det, så jag förstår att hon blev rädd!
Det är förkylningen som bråkar med vår lilla fjäril. Snoret sprutar och krafterna är inte riktigt vad som skulle vara om Tuva varit frisk (från förkylningen alltså).

Nåväl, jag bakade mina rulltårtor i alla fall (och det blev ursnygga bakelser på boksläppet idag!!). Imorse klev jag upp tidigt och gjorde snittar till välkomstbubblet och sen vet jag inte vad jag gjorde för tiden bara försvann. Helt plötsligt var klockan över tolv (boksläppet började klockan ett) och vi for iväg i hejdundrande fart mot församlingshemmet för att ställa allt iordning. Vi hann inte riktigt klart innan dom första gästerna kom, så dom fick helt enkelt hjälpa till att duka!!

Ett särskilt tack till Hasses faster Bojan med maken Ragnvald och sonen Isak, som hjälpte oss att ställa iordning och även stannade efteråt och hjälpte till att röja upp. Tack!!
Bojan tog också med sig några vackra skulpturer som ögongodis för gästerna, tack Bojan!
Jag hängde upp alla tavlor jag fått av min svägerska (Nilla) också, dom är jag jättestolt över och visar gärna upp dem!

Själva boksläppet gick superbra, fastän jag var förkyld och var tvungen att snyta mig var 5:e minut. Jag läste tre stycken ur boken, ganska känslosamma sådana, men jag lyckades hålla mig ifrån att gråta. Det lyckades inte gästerna med, jag såg både en och två tårar trilla. Det tar jag som en komplimang!
Lite lustigt var att varje gång jag klirrade med kaffekoppen för att få gästernas uppmärksamhet blev Anton kissnödig! Anton ja, han kom in till mig i köket när jag läst högt ur boken och grät.
– Det var så sorgligt, det du läste mamma. Jag vill inte höra nåt mer sånt sorgligt….
– Nej, nu har jag läst klart. Men det var ju lite sorgligt då när Tuva var så dålig, minns du det?
– Ja…jo…men jag vill inte höra det läsas nåt mer.

Jag lovade att inte läsa nåt mer sorgligt så Anton hörde det. När boksläppet var över kom Anton susande och sa:
– Det var kul med boksläpp, mamma. Det får du göra igen. Men då får du allt skriva en lite roligare bok!

Jag fick blommor av flera gäster, och av mamma och av Hasse. Tack så hemskt mycket, de var alla fullkomligt underbara!! Och ett jättetack till min mamma som tog hand om både Anton och Tuva, så att Hasse kunde hjälpa mig med allt (jag var ju helt fokuserad på allt jag skulle hinna göra och säga och läsa). Tack mamma!!

Så snart vi städat ihop och fått hem alla våra grejor igen satte vi oss i bilen allihop (Hasse, jag, Anton, Tuva och mamma). Alla utom mamma visste vart vi skulle. Mamma har ju fyllt år nyligen, så vi lurade i henne att vi skulle hitta på nåt tok för att fira henne lite! Men det skulle vi ju inte…vi for till Skinnskatteberg för att hämta… Idefix!!

Japp, det är nyaste tillskottet i familjen. Idefix, nio veckor gammal Jack Russel Terrier! Han har varit en hemlis, ända tills idag. Mamma smälte som en smörklick (vem gör inte det, när man får gosa med en oemotståndlig liten hundvalp). Idefix ylade nästan halva vägen hem (skitläskigt att åka bil för första gången) sen toksomnade han i mitt knä. Väl hemma var det dags för nästa chock, nämligen att här redan bodde en hund. En stor en! Som väl är så har Idefix bott ihop med två hundar i Zingos storlek (och så med sin mamma och syskon såklart) så han tog snart mod till sig att fräsa ifrån när Zingo blev för närgången. Dom har kivats hela kvällen, Idefix har följt efter Zingo men så fort Zingo vänt sig om så har det blivit tvärsom. Då har Idefix försökt smita iväg, tätt följd av Zingo. Dom verkar funka jättebra ihop. Idefix har redan hunnit pinka både ute och inne, och blivit hemmastadd nog att käka middag.

Anton och Tuva är alldeles till sig förstås, med en liten valp i huset. Anton har tittat på ”Välkommen valp” – en instruktions-DVD från Svenska Kennel Klubben, för att friska upp minnet om hur det är det här med att ha valp i huset. Vi fick den DVD:n när vi köpte Zingo, den är kanonbra! Och det märks att Anton lyssnat på vad som sagts på den. Han sätter sig ner och låter Idefix komma till honom, och släpper taget när Idefix vill gå iväg. Min stora, förståndiga son!

Nu är vi helt slutkörda, allihop. Anton och Tuva har törnat i säng, mamma och Hasse sitter och halvsover i var sin soffa och hundarna ligger helt utslagna på var sitt håll. Jag tror jag ska följa deras exempel och slappa lite jag med.

Tack för idag!

De ’e jag det, däppt i däsad. Herre min Je, va förkylda vi vart! Pang tjoff bara!
Jag var först, med lite halsont. Sen blev Anton lite hängig. Hasse har ont i halsen och huvudet, igår anslöt sig Tuva till skaran också. Hon och jag nyser så snoret sprutar. Det går åt en och annan näsduk här hemma, kan jag säga. Huga.

Men men, ingen rast och ingen ro, här ska planeras ett boksläpp! Jag är ju i alla fall inte hes längre, man får se dom positiva bitarna! Så jag ska nog klara att hålla mitt boksläpp på lördag, och läsa en snutt ur boken. Anton frågar minst en gång om dan om jag ska baka flera rulltårtsbakelser, han är lite orolig att jag ska ändra mig och bjuda på nåt annat. För min del skulle jag lika gärna kunna bjuda på ihopknölade pappersservetter, för ingenting smakar nåt när man är förkyld. Igår var vi ute och åkte för att leverera lite böcker och insåg att det skulle bli på tok för sent att laga nån mat när vi kom hem så det fick bli hamburgare på Burger King. Alltså, hamburgare är inte särskilt gott i normala fall men när man inte känner nån smak är det verkligen vedervärdigt. Då känner man bara konsistenserna…mjukt, mjukt, mjukare, sladdrigt. Uärk.

Tuva har hållit sig passiv idag, förkylningen suger en del energi. Men enligt henne själv så har hon varit pigg som en abborre! Vi försökte pussla lite, men det blev för jobbigt. Vi försökte läsa böcker, men hon orkade inte lyssna, ville bara bläddra och bläddra. Vi försökte sova middag, men det gick inte det heller. Hon var för trött (jag vet, det låter skumt men så är det). Lite piggare blev hon av att få spela på fars-faster Bojans piano, oh så vackert det lät! Ett piano måste vi införskaffa (det säljer dom väl på Ica va?).

Zingo har i alla fall haft jämt göra idag, han har utnämnt sig själv till förste snor-sanerare. Så fort Tuva eller jag nyser så är Zingo där snabbt som blixten för att försöka få chansen att mumsa på lite prima goja. Och så sägs det att hundar är intelligenta djur…

Åh, n uhar dom kommit! mina böcker. Dom är såå fina!! Så nu har jag att göra med att packa och skicka iväg dem till alla er som köpt! Till alla som inte hunnit köpa nån bok från första upplagan (som är slutsåld) så kan jag ju glatt meddela att det blir en upplaga till! Den är på tryckeriet just nu. Så än är det inte för sent!!

Klicka in på bok.krogh.se och shoppa loss! (Det är snart jul vet ni. En bok är en himla bra julklapp!)

Tuva har laddat hela helgen, kollat på bilder och pratat. Om hästar, om att rida, om vad man behöver ha på sig. Så var det äntligen dags! Vi klädde på oss och for mot ridskolan. Tuva var jättespänd där i baksätet, det har var spännande! Jag får erkänna att jag faktiskt var lite nervös, tänk om hon skulle avsky det? Jag var fullt beredd att sitta kvar på läktaren med henne medan de andra barnen red, om hon skulle tycka att det var för läskigt att komma nära hästarna. Men när har Tuva nånsin gjort som vi har förväntat oss?
Nä, Tuva hon var eld och lågor när vi väl kom in i ridhuset. Först gick vi in i stallbyggnaden och provade hjälm (men dom var för stora så vi fick köra med cykelhjälm). Där träffade Tuva en pojke som också skulle rida, dom har träffats förut för han simmar efter oss på torsdagarna. Tuva kände igen honom på stört och blev glad, och pojken blev lika glad åt att se Tuva. Sen stegade vi in i ridhuset, upp på läktaren där rampen finns. Tuvas häst var inte riktigt ”färdigklädd” så vi fick vänta lite, men det hade Tuva knappt tid med. Hennes ben fortsatte gå mot rampen fastän jag stannade, här skulle ridas!

Den snälla hästen kom och parkerade vid rampen (ja inte av sig själv förstås, han hade en ledare i änden på tyglarna) så att Tuva kunde klättra upp. Hon red utan sadel, istället spändes en sadelgjord med bara en bygel på runt hästmagen. Bygeln skulle Tuva hålla i, och sen fick vi hjälpa henne hålla balansen (hon hade på sig ett rött bälte med handtag, så vi hade någonstans att grabba tag om det skulle börja kana åt nåt håll). Men bygeln lutade mot Tuva, så hon kunde inte räta upp ryggen ens om hon hade velat. Nu har ju Tuvas sittställning blivit väldigt bakåtlutad på sistone, så att sitta med en bygel som tryckte henne ännu mer bakåt måste ha varit ganska jobbigt. Men hon var lika glad för det! Sjukgymnasten som ledde hästen frågade Tuva om vi skulle sätta lite fart på hästen och gå framåt lite sakta.
– Ja, sa Tuva. Sakta.

Så vi satte fart på hela ekipaget,  Tuva på hästen med en sjukgymnast på ena sidan, jag på den andra, och så en annan sjukgymnast som ledde (den tålmodige och vänlige) Pandy (hästen).
– Oj, sa Tuva när det började röra sig. Oj, oj oj!

När vi kom till kortsidan av ridhuset red vi förbi en spegel. Sjukgymnasten längst fram bromsade Pandy så Tuva skulle få se sig själv i spegeln, och vilken min hon fick! Jag kunde riktigt se hur hon tänkte:
– Men gud, det är ju jag! På en häst! Häftigt!!

Tuva satt där på hästryggen i goda 10 minuter. Men sen blev Pandy kissnödig, och då hukar sig hästar lite med bakdelen, det blev för mycket för Tuva. Huga, vad läskigt det blev att rida helt plötsligt. Hon vände sig mot sjukgymnasten längst fram och sade:
– Tack tack. Tack tack. Tack tack.
– Har du ridit klart för idag? frågade sjukgymnasten.
– Ja. Tack tack.

Vi gick till rampen så Tuva fick kliva av och klappa sin nya kompis lite, det är faktiskt ganska svårt att komma åt när man sitter där på hästryggen. Nästa gång får vi nog ta med en liten morot som hon får ge hästen och tacka för ridpasset.
Hon var så trött efteråt, Tuva. Alla intryck rusade väl runt i huvudet på henne, hästarna, alla människor, ridhuset, stallet. När jag satte henne i bilstolen började underläppen darra.
– Men vad är det, Tuva?
– Mamma. Dum. Rida. Mera.

Sen kom hela syndafloden i form av tårar. Tuva ville rida mera! Väl i bilen kom hon på att det där var ju faktiskt jättekul, hon ville göra det igen! Det hjälpte inte att jag försökte förklara att vi faktiskt ska rida flera gånger, redan om en vecka ska vi dit igen. Men vad är en vecka för nåt? Hon ville rida här och nu!!

På eftermiddagen har hon stolt berättat om sitt äventyr. Om häst, hjälm och Pandy. För grannarna, Hasse, Anton och farfar. Jag har fått bita mig i läppen sen vi kom till ridhuset för att inte börja lipa, jag blir så rörd. Min stora tjej, på hästryggen. Min stora tjej som så stolt kan berätta att hon minsann har ridit på en häst, och haft hjälm på sig. Och hästen heter Pandy. Näe, tametusan, nu gick det inte längre. Nu lipar jag…