Ridning idag igen då!

Antons ordinarie ridlärare var borta idag, så sonen var lite tveksam till en början. Karin är ju bara bäst helt enkelt! Men det visade sig att dagens lärare, Lena, inte var så dum hon heller. Karin brukar nämligen tilldela varje barn en häst, så ofta blir det inte samma som man red på sist. Men Lena bad barnen komma fram och ställa sig vid varsin häst, vilken som helst. Gissa om vi (väldigt diskret) sprang fram till Galdúr! Anton blev eld och lågor över att få sitta upp på sin favvo igen! Vädret idag inbjöd inte till några uteritter, det regnade och blåste isande höstvindar så vi fick nöja oss med ridhuset. Men det går inte av för hackor det heller! Lena hittade på alla möjliga skojjiga lekar, vi fick gå slalom i Bamse-skogen (alltså mellan röda koner, men de var förtrollade så när som helst kunde de förvandlas till träd med långa armar som kittlades), vi lekte smyg-skritt (det gällde att smyga bakom Lena i skritt ända till hon räknat till tre, för då vände hon sig om och då måste alla stå stilla med hästarna). Och så fick barnen fatta tyglarna idag för första gången, och öva på att göra halt (alltså få stopp på kusen). Anton var en naturbegåvning, han drog så försiktigt tyglarna emot sig. En annan flicka (kanske 3 år ), hon drog för kung och fosterland varje gång hon hörde kommandot ”gör halt”. Hennes häst såg lite less ut efter ett tag…

Tuva har varit och simmat idag, vi har nu börjat simma två gånger i veckan. Idag var vi själva i poolen men Tuva verkade tycka att det var precis lika kul ändå. Vi koncentrerade oss på hennes vänstra hand idag, den som hon verkar glömma bort att hon har. Hon fick kasta badboll, fånga rymmande badankor och jag vet inte allt vad tok vi hittade på, som hon fick göra mest eller bara med vänster hand. För om hon bara fick lite fart på den skulle det vara så mycket lättare att få Humlan att gå dit hon vill istället för mest bara runt.
Gissa om hon var trött när vi kom hem?

Hasse och jag var på föräldramöte igår, för Antons F-klass. Farfar var här och såg efter barnen, det var nästan som en liten semester för oss. Vi fick en paus i söndags också när farmor och farfar var här och åt mat, för efter middagen gick Hasse och jag ut på promenad med Zingo i nästan en hel timme. Om ni bara anar vad såna små pauser är värda i vardagen!
Jamen åter till föräldramötet! Vi fick en dikt med oss hem som så fullkomligt och perfekt beskriver hur det är att ha en 6-åring i huset. Så här var den:

Bosse är 6, skall man vara ärlig,
är han just nu helt rysligt besvärlig.
Och mamma hon undrar : vad är det som hänt?
Han är så besynnerligt inkonsekvent.
Han som var så ordentlig förra året,
vek ihop sina klädet och kammade håret.

Nu är han fumlig, glömsk och slarvig,
längtar till skolan för ”leken är larvig”.
Ena dagen är han glad och yster,
andra dagen bara tvär och dyster.
Ena dagen länsar han på faten,
för att dagen därpå bara peta i maten.

Och plötsligt är alla kläder för korta,
han har blivit så lång. Babyhullet är borta.
Men ibland mellan honom och mig helt privat
blir han åter en liten och kelig krabat.
Han är sällskaplig, pratsjuk och leker med ord,
han frågar om allt mellan och jord.
Han trivs med att måla, rita och snida,
och dansa, hoppa, cykla och skida.

Att få leva ut överkskottsenergi
är sexåringens bästa terapi.
Mellan småbarn och skolbarn är sex år en sänka,
en sorts lillpubertet kan man nästan tänka.

Jamen…den säger ju bara allt!!