Mys-lördag?

Och här sitter jag med popcorn-smulor under fötterna. Jösses, det ser ut som om det har utkämpats ett mindre inbördeskrig här hemma. Jag tror att själva huvudstriden skedde i Antons rum, för där är inte en pinal på rätt plats. Jo, lampan då förstås. Men den hängde väl inte i korselden. På kontoret är det än värre, datordelar precis överallt. Här på bottenplan härskar hundhåren, dom rullar i stora tussar över golvet. Jag vet inte hur många små pölar med valp-kiss jag har halkat i idag.
Igår var här ju så rent och fint. Jag fredagsstädade, plockade undan allt som inte låg där det skulle, dammsög (jag dammsuger i och för sig varje dag) och torkade golven skinande rena. Sen var det jättefräscht här hemma…i fem minuter. Sen pinkade Idefix på köksgolvet och så var karusellen igång.
Det gör mig i och för sig ingenting, för i ett hus som alltid är skinande rent bor det folk som inte lever livet. En gul pöl på golvet skvallrar om en valp som hade alldeles för roligt för att känna att han var kissnödig, skoavtryck på klinkern talar om en pojke som lekt i en alldeles oemotståndlig vattenpöl alldeles innan han kom på att han måste springa in i köket och berätta nåt spännande för mamma. Livet är lite skitigt helt enkelt, om man lever det och tar för sig.

Vi har haft en härligt ruschig lördag. Anton vaknade som vanligt okristligt tidigt och ville kolla på TV, Tuva sov ända till 9. Men det har hon fog för också, hon har lite tuffa nätter nu med slem i luftvägarna och oro i kroppen. Fast inatt var det lite lugnare än natten innan. Tror jag, för jag sov. Det var Hasses natt igår. Tänk, det är ganska häftigt egenligen, vad vi är medvetna om fast vi sover. Om det är min vak-natt så väcks jag av minsta lilla pip eller viskning som inte stämmer in med den normala ljudbilden. Det kan räcka med att Tuva vänder sig lite för häftigt i sängen så är jag klarvaken och vid hennes sida. Men när jag vet att det är Hasses tur att ta natten, då kan jag lugnt sova som en liten gris ända till morgonen.

Vid elva idag droppade Hasses moster in med make och barnbarn för en liten visit och en dator-undersökning. Hennes burk hade klappat ihop. Tuva blev alldeles till sig, det kom ju besök! Åh va kul hon tyckte att det var med barnbarnen (alltså, dom är rätt stora, barnbarnen, men Tuva njöt i alla fall). Dom pratade och busade med henne och hon log som en sol hela tiden. Sen for hela gänget iväg med Hasse och Anton till äldreboendet här i byn, för det var lite kalajs där idag med lunch å fika å underhållning. Tuvisen och jag stannade hemma. Dels har vi ju Idefix som inte kan lämnas själv ännu, och sen var Tuva fortfarande inte i vigör för några kalajs. Vi lade oss på soffan, jag tänkte att vi kunde sova middag eftersom Tuva var trött. Men vi hade ju lite delade meningar om det, som vi brukar ha. Jag fick ge mig efter en timme, för då var hon inte ett dugg trött längre. Hon hade gått in i andra andningen kan man väl säga. Hon spände ögonen i mig och sade:
– Mamma? Humlan.
– Menar du rullstolen?
– Ja. Tool. Ut!

Jag höll på att tappa hakan, ville flickebarnet ta den hiskeligt otäcka rullstolen och gå ut?! Ja ja, då ska man ju inte säga emot. På med kläderna och ut i det ljuvliga höstvädret. Solen sken och värmde faktiskt lite mot kinden, vinden prasslade i alla färgglada lövkronor och fåglarna kvittrade och minde om varma, lata sommardagar som passerat. Det var underbart. Vi tog med oss såpbubblor ut, det är bra att ta till om Tuva skulle komma på att rullstolen är läskig. Vi var ute en bra stund, åkte lite fram och tillbaka, blåste såpbubblor och bara njöt. Det var faktiskt jag som bröt rullstols-åkandet, Tuva verkade ha kunnat åka omkring ute på gatan hela kvällen. Men det är lite jobbigt för henne att sitta i rullstolen, den kräver en ganska upprät sittställning och eftersom Tuva inte var i fullgod vigör så beslöt jag att lagom är bäst. Vi hämtade vagnen och tog en liten promenad med Idefix. En väldigt väldigt liten promenad hann vi, innan jag hörde att Tuva fick väldigt mycket slem att tampas med helt plötsligt. Vi vände på ekipaget och började gå hemåt, men vi hann inte hela vägen. Tuva lade en monsterspya i nya vagnen! Uääärk…
Jahapp, det var bara att trava hem och börja rengöra hela faderullan. Av med kläderna, slänga i tvättmaskinen, av med klädseln på vagnen och in med den också i tvätten, bada Tuva, tvätta av vagnen och, oj hoppsan det kom visst lite kräks på mig också. Och på Idefix. Suck!

Fast Tuva är för härlig ändå! Klart att hon blev ledsen när hon kräktes, det är ju inte nån trevlig upplevelse, men så fort hon var ”klar” så tittade hon upp på mig och utbrast:
– Oj!

Ja, det kan man ju verkligen säga. Oj.
Tur att inte Hasse & Anton var hemma, för då hade jag väl fått torka kräks hela kvällen (dom är så äckel-magade). Och inget är väl som doften av en Nutrini-kräka? Näe, faktiskt ingenting som jag nånsin har varit med om luktar lika vedervärdigt. Inte ens den där igelkotten som dog på våran tomt å svällde upp i sommarsolen. Inget, inget luktar lika illa som Nutrini på retur.

Vid fyra-snåret kom kalajsarna tillbaka, Hasse sparkade fart på mosters dator medan barnen lekte. Det blev sen middag och ännu senare kvälls-mys. Jo, för jag har lovat Anton i en hel vecka nu, att vi skulle ha mys-kväll just ikväll. Med film, popcorn och läsk. Anton hann klämma i sig sina popcorn, lite lördagsgodis och ett glas läsk, sen slocknade han som ett ljus på soffan!
Jag tror jag ska följa hans exempel, för det är en timme kvar tills nästa måltid för Tuva och det är min natt inatt. Natti natt på er alla där ute i cyberrymden!