Minsann, idag har sonen varit på sin första ridlektion!
Men det höll på att inte bli nåt av det hela, för när jag sa att det var dags att åka så var han inte intresserad alls. Det var Katten Gustav på TV… men efter lite diskuterande om ridningens vara eller icke vara så gav vi oss av i alla fall. TV kan man ju titta på lite när som helst, men ridning är det bara på tisdagar just klockan 16.30.
Han var nog ganska nervös, Anton, för han höll sig väldigt nära mig och höll mig stadigt i handen. Vi kom en kvart före utsatt tid, för att Anton skulle få titta lite på gruppen som rider före. Det riktigt tindrade i ögonen på honom när ekipagen kom och travade förbi läktaren. Det är knatteridning han går på, och i Antons grupp är han äldst, de andra är 3-4 år och det är ganska häftigt att se de där små knattarna skumpa runt på hästryggen. Man ser inte mycket mer än en jacka och en stor hjälm, och så två små fötter som sticker ut.
Det var andra ridtillfället idag, så de andra barnen hade ju en gångs fördel kan man säga. Alla barn måste ha en vuxen som leder hästen, men eftersom det var Antons första gång så fick vi hjälp med att leda hästen så att jag kunde hålla i Antons jacka så han kände sig trygg. Vad han inte märkte var att jag släppte efter halva lektionen och bara hade handen på sadeln. Flickan som ledde hästen var duktig på att distrahera Anton också, pratade med honom och berömde mycket. Sonen trivdes som fisken i vattnet och blev säkrare i sadeln för varje sekund som gick.
Efter ungefär halva tiden var det dags att trava, men bara för dom som ville. Anton svarade tyst som en mus att han nog inte ville prova, men vår hästledare övertygade honom att prova några steg bara, med löfte om att få stanna på en gång om han sa till. Då gick det bra, och inte ville han stanna heller. När han väl fått prova trav så hade han gladeligen travat hela den återstående ridtiden!
Innan det var dags att sitta av var det lite balansövningar (plocka låtsasfrukt och lägga i en låtsad sadelväska) och ”jorden runt”. Det sistnämnda innebär att snurra ett helt varv i sadeln, och det är inte det lättaste kan jag säga, men alla knattarna inklusive Anton klarade det alldeles galant!
Vi klappade om hästen, som förresten heter Forest Gump, och skuttade glatt mot bilen. Anton längtar så han kan förgås efter nästa vecka, det här var störtkul!!
Någon bild på det vackra ekipaget var ju lite svårt att få till eftersom sonen krävde min ständiga närvaro, men nästa vecka kanske vi kan lura med oss någon fotograf så ni får se hur tjusiga dom är i ridhuset!