Kalas!

Igår var här kalas för lilla damen som inte är så liten längre, 5 hela år!
Jag var först med att gratulera när jag gick in i hennes rum klockan nio sjungades ”ja må hon leva”. Lilla fjärilen tittade upp med yrvakna ögon och stönade fram med sin morgonraspiga röst:
– Mamma…soooova!

Jösses, bara fem år och redan som en tonåring på morgonen! Vi satte oss i soffan medan hon fick frukost och hon hade redan somnat om när vi kom till vardagsrummet. Egentligen skulle vi ju ha dubbelkalas i helgen för Tuva och Hasse, men det blev fullfjädrat kalas igår ändå. På förmiddagen for Tuva med pappa och Nilla in till stan för att handla lite, där träffade de på moster Mona och tog en fika. När ekipaget var hemkommet igen så blev det paket och fika med Nilla & Raie, finfina Kitty-saker. Tuvas ögon blev som tefat! Av storebror fick hon en bubbel-hund, en liten plastvovve med handtag som kan blåsa jättemånga bubblor om man klämmer på handtaget. På kvällskvisten kom farmor och farfar med mera presenter. Vi kalasade på broccolisoppa och till efterrätt blev det farmors goda blåbärspaj med vaniljglass. Det kallar jag en kalasdag! Tuva mumsade och njöt av glassen. Klockan tio slocknade hon som ett ljus, glad som en lärka.

Anton hade också en spännande dag igår, första skoldagen!! Han hävdade stenhårt att det skulle bli jättetråkigt att börja i skolan, men en pirrig och nervös hand smög sig in i min när vi entrade skolgården. Dagen började med gemensam samling på skolgården, rektorn höll välkomsttal och sen bjöds det på rulltårta och saft! Ingen dålig början på terminen tycker jag! Efter fikat skulle barnen gå till klassrummet och då kom den där nervösa lilla handen tillbaka och tog ett fast grepp om min. Inte gå än, mamma. Men jag var ju lika nyfiken som Anton på att se klassrummet! Jag stannade och tittade, sen smög jag mig iväg.
– Jag går nu, Anton. Vi ses sen. viskade jag i hans öra.
– Ja, okej. Visst. mumlade sonen med ögon som ropade ”Stanna mamma”!!

Min lille riddare. Jag grinade hela vägen hem, det var en alldeles för stor dag för att alla känslorna skulle rymmas inuti. Lillprinsen är stor och har börjat skolan, lilla prinsessan fyller fem år. Buääää!!!
Tjugo över tolv hämtade jag Anton igen, och han kvittrade som en liten fågel. Det hade varit sååå roligt, och hans nya fröken var så himla bra och trevlig och rolig så sonen visste inte till sig. På fredagens schema stod gympa, och Anton var så glad över första dagen att han inte ens gav ifrån sig sin vanliga ”åh-nej-va-trist-med-gympa”-suck. Jag visste väl att han skulle gilla skolan!