Vi lever och har hälsan, jag har bara lite snålt om tid att sitta vid datorn nu när jag är gräsänka. Men det går jättebra, barnen är som änglar. Hundarna är väl som dom är mest. Svärfar är här och hjälper mig, just nu har jag mina föräldrar här så mig går det ingen nöd på. Nu ska jag passa på att ta ett joggingpass när jag har ”barnpiga”. Tjipp ohoj!

Tålamod. Något som man utrustas med i ofattbara mängder när man blir förälder, och som även behövs och på nåt sätt infinner sig när man jobbar med barn. En ängels tålamod.
Som hundägare behöver man också en skvätt av den varan, när lille Fido kissar på bästa mattan och käkar upp de allra dyraste skorna i hallen. Jag, som mor, förskollärare och hundägare, har ganska bra tålamod. Tror jag. Men nu börjar jag fanimej känna mig besegrad av lille Fido. Idefix, alltså.

Idde kan inte ha halsband på promenaden, för då drar han tills tungan blir blå och han börjar vingla. Akut syrebrist. Så jag köpte en nosgrimma för att han inte skulle kunna dra, för att avlasta halsen och för att få honom att vända blicken emot mig om han drog. Idefix tittar aldrig på mig när nosgrimman är på. Han är upptagen med att åla sig fram på hakan för att försöka få av sig eländet. Idag köpte jag en sele, på hundtränarens inrådan.
Hundar är inte alltid så smarta, ty om det blir dåligt med luft på grund av att halsbandet ligger an när hunden drar, så drar den etter värre för att ta sig ifrån obehaget. Korkat. En sele skulle avlägsna detta obehag och därmed förhoppningsvis även hundens infernaliska dragande i kopplet. Icke. Ty hunden kan nu dra fullkomligt obesvärat utan att lida av vare sig en kliande nosgrimma eller syrebrist. Jag blir galen!!!

Tålamod. Tålamod. Tålamodet…är slut! Idefix blir så stressad av att promenera att jag snudd på får hjärtsnörp bara av att gå ut med honom. Om jag går med bara honom och lämnar Zingo hemma, så kan det gå bra en stund. Förutsatt att jag har en Frolic att ge Idde för varje steg han tar. Och om vi inte möter någon hund. Eller människa. Eller katt. Eller bil. För då stressar han upp sig och bli okontaktbar. Jag känner mig så fullkomligt hjälplös! Han är som en redan antänd dynamitstubbe. Sen, när jag fått mitt tålamod prövat så till den milda grad att de korta små hårstrån som pryder min skalp blivit fullkomligt askgrå, så kommer kvällen. Idde kryper tätt, tätt intill och gosar. Hjärtat smälter. Byracka, du kunde väl vara konsekvent omöjlig i alla fall?

Klockan är över midnatt, här kommer en kort lägesrapport.

Spenderade gårdagen hos svärföräldrarna, käkade lunch, plockade körsbär, plockade krusbär, käkade middag, åkte hem med Tuva. Kokade sylt. Det bidde inte så sylt-aktigt. Farfar kom hem med Anton sedan de fiskat lite kräftor även igår kväll, nattade Anton. Underbar dag.
Har haft mamma och min moster här idag, fikat, promenerat, myst. Kollat på Fantastic Four med Anton och käkat godis. Ont i magen. Barnen sover. Fantastisk dag.

Godnatt.

Anton har varit väldigt mammig ett bra tag nu. Inte direkt klängig, men ibland är det som om han bara ser mig. Han kan gå rakt förbi Hasse för att be mig om hjälp med något, även om jag står med händerna fulla. Sömnen har blivit lite knackig för honom igen, han som sov så bra ett tag. Nu är det kink vid läggdags, han kan inte sova (säger han fast ögonlocken redan är på halv stång) och när han väl somnar så vaknar han ändå snart och tassar ner till vår säng och kurar ihop sig intill mig. Men så fick han förfrågan om att fiska kräftor med farfar, och vara med både vid iläggning på kvällen och upptagning i arla morgonstund, vilket förutsatte att han sov hos farfar.
– Ja, det vill jag! Det blir ju jättemysigt!

Jag stod förundrad och kliade mig i huvudet, ska Anton sova borta? Kors i taket. Jag var ganska säker på att han skulle komma hem i all fall, men nu är klockan snart ett på natten och jag har inte hört ett knyst ifrån vare sig Anton eller farfar. Mammas lilla kille börjar bli stor!
Han hade ett späckat schema uppgjort när han for härifrån. Med väskan packad till bredden med leksaker, dräkt, filmer och sitt gosedjur. Det skulle fiskas kräftor, grillas korv, sen skulle de hinna med myskväll med popcorn och film, och så skulle Anton hinna leka med alla sina gubbar också. Stackars farfar är väl helt slut imorgon när kräftburarna ska upp ur vattnet! Sonen gav mig strikta order om att inte komma och hämta honom en minut före lunch, helst närmare mellis.

Just nu sitter jag och kliar sönder mina ben, herregud vad mycket mygg det är! Jag har gett upp tanken på att ta sköna promenader runt sjön med Tuva och Zingo för det går inte, man blir attackerad av en miljon mygg innan man hunnit halvvägs. Jag ser ut som om jag vore allergisk mot något, med röda prickar över hela benen. Värst är det för Tuva som inte hinner vifta bort myggen och som dessutom inte kan klia sig sen eftersom händerna är lite osammarbetsvilliga. Hon fick en lavendelblomma att hålla i och lukta på idag, och den hamnade både en och två gånger i ögat innan hon slutligen fick den till näsan så hon kunde lukta på den. Tänk er då att försöka pricka ett myggbett för att klia på det. Inte lätt.

Värmen har kommit tillbaka! Fast lite skönare än tidigare i somras, det är liksom ett litet litet uns av höst i den. Man kan ana en svalka, om än väldigt svagt. Skönt. Snart kommer hösten, med skolstart och vanliga rutiner. Måste ge mig ut och leta efter den där väskan som Anton sett på H&M, en Batman-väska som han väldigt gärna ville ha när han börjar ettan. Lite pennor och ett skrivhäfte med nåt tufft på måste han ju ha också. Och bokpapper! Eller vänta nu, man kanske inte har bokpapper längre? Åh, jag kommer ihåg hur spännande det var att komma tillbaka efter sommarlovet och få lägga nytt papper i bänken och om böckerna, jämföra vem som fått finaste pennskrinet, gulligaste suddisarna. Sprillans nya kläder till första dagen, välkammad och förväntansfull. Ah…

Men det är allt några veckor kvar! Måste hinna införskaffa de där skolsakerna till Anton, present åt Tuva och Hasse som snart fyller år, träna som en tok inför Tjejmilen (för nu har jag varit förkyld i en vecka och tappat en massa kondis) och så skulle jag hjärtans gärna vilja hinna måla huset också. Och tvätta bilen. Det skulle jag göra igår eftermiddag, efter att jag städat den invändigt och bakat nöttoppar. Men se, när jag skulle åka och handla ingredienser så startade inte bil-aset! Det var alldeles dött, så när som på ett enerverande pipande och lite blinkande lampor på instrumentpanelen. Dock ingen som kunde tala om vad som var fel. Nu är ju inte jag så händig av mig när det gäller bilar, så jag försökte fjäska för den. Strök den lite på ratten och gullade lite. Hjälpte ju föga. Dammsög den och gjorde den fin och tänkte att nu vill den nog starta. Men nä. Fick allt bli cykeln ner till affären. Hasse löste ju problemet ganska snabbt när han kom hem från att han tagit upp fiskenät. Dött batteri! Antagligen har någon dörr stått på glänt så en lampa laddat ur batteriet. Ibland är jag bara så himla…kvinnligt hjälplös. Helt nollad på bilar, elektronik, snickerier, målning och allt annat småpul som hör husägande till. Men jag är ju alltid villig att lära mig, förstås! Alla är vi barn i början.

Näe, dags att gå och knoppa. Imorgon börjar min vecka som gräs-änka. Hasse åker till Norge för att hälsa på Vevve, jag och barnen håller oss här hemma. Jag är inte så imponerad av att fiska, Tuva skulle storkna om vi satte henne på en båt en hel dag och Anton var inte heller så sugen. Tuvas slemhosta gör mig än mindre sugen på att lämna Svea rike. Vi tar oss en slappar-vecka här i Långsta istället!

Finns det såna? Eller var det bara som Pippi hittade på när hon sa ”snälla lilla krumelur jag vill inte bliva stur”? Vi har varit på shoppingrunda idag, för barnen har växt ur lite kläder. Antons fötter måste ha växt varenda gång det regnat, för sandalerna jag köpte i början av sommaren är så små att tårna hamnar utanför. Tennisskorna hade kollapsat totalt, så nya sandaler och springskor fick det bli. Tack och lov behövde pojkstackarn inte följa med och shoppa, han fick vara hos farfar istället. Jag gjorde som jag alltid gör, ritade av och mätte foten. Ett par nya byxor och en T-shirt blev det också, å en baseballjacka. Hoppas han gillar jackan… Just nu går han omkring i sin högt älskade fleecetröja, som i själva verket är det uttagbara fodret till hans vinterjacka. Den är tänkt att kunna användas för sig själv som just fleecetröja, men han har nött på den så väldigt nu att det inte är så vacker längre.

Han är väldigt noga med vad han tar på sig min son, det ska passa förstår ni. Tänk om jag fick klä honom som jag vill, vilken tuffing han skulle bli! Vi såg en skithäftig dress på H&M, ett par grårutiga byxor som hängde ihop med en skinnjacka med stickad hals, tänk er vad snyggt det skulle bli ihop med en vit skjorta med upprullade ärmar! Men den ensemblen skulle ju få hänga ostört i garderoben… Näe, det ska vara byxor av tunt bomullstyg, fodrade på hösten och ofodrade på sommaren. Enfärgade. Och absolut inga jeans! En skinnjacka skulle han aldrig någonsin ta på sig. Det var fuskskinn förresten, så jag inte får djurrättsaktivister över mig. Tvättäkta fuskskinn.

Tuva fick också lite nya plagg, hon har ju blivit stora tjejen! Lite nya tighgts i olika färger, två enfärgade T-shirts och en klänning med Kitty. Och en pyjamas. Nej, två. Med Kitty. Jag är helt slut! Vi har sprungit i affärer i tre och en halv timme, gjort av med en ansenlig summa pengar och så när man kommer hem så finns där inte så mycket i kassarna som man tycker att det borde. På tre och en halv timme borde jag kunnat förnya hela ungarnas garderob! Fast det är ju inte så enkelt att handla till Tuva, det måste vara mjuka och töjbara kläder som går på även dagar då kroppen strejkar och blir stel. Alla byxor måste rymma en blöja, vilket i princip utesluter allt utom tights och mjukisbyxor.
Tuva sitter här och krafsar med påsarna och ser nöjd ut. Imorgon ska det provas. När hon förstod att pyjamasarna var just pyjamasar plirade hon storögt på mig:
– Mamma! Sova!

Hon är inte särskilt trött, men vad gör man inte för att få prova sina ny-inköp?

Precis så som jag tycker om att ha det! Vi har haft fullt hus idag och jag älskar det! Mitt på dagen var vi en hel drös, grannens två barnbarn var här och lekte med Anton, vi hade goda vänner här från Älvdalen som hade med sig sina två guldklipmar, världens bästa Crille är här, svärfar kom förbi och så var ju jag och Hasse å ungarna här också såklart. Vilket underbart härligt myller!!

Hela dagen har jag kunnat njuta av att höra Älvsdalsmålet sjungas fram, finns det nåt vackrare? Jag kan ju inte påstå att jag begriper mycket, men det låter som musik när de pratar! Minstingen i familjen, Folke på drygt ett år, charmade mig från tårna ända upp till örsnibbarna. Vilken kis! Ett leende från öra till öra och så några risgryn som stolt sticker upp i munnen. Storasyster Olivia är vacker som en dag, hon hade med sig presenter till Tuva och Anton. Egenhändigt gjorda smycken, Anton fick ett armband och Tuva ett halsband. Och vilka smycken sen! De hade inte kastats ihop på fem röda sekunder, det låg nogsamt arbete bakom dem. Glaspärlor och indianpärlor i noggrant planerade mönster och färger. Tuva blev lyrisk! Det var på nåder jag fick ta av det när det var läggdags.
Hon har gjort en stor upptäckt idag, lilla fjärilen. Hon har stått i sitt ståskal, i ställningen som hör till. Mången gång har hon fingrat på däcken, men aldrig kommit på att hon faktiskt kan förflytta sig själv i den. Så plötsligt idag så lossnade det! Hon lade händerna på däcken och sköt ifrån, och åkte en bra bit framåt. Stooort smil! En gång till, och så en gång till. Oh, vilken lycka! Hon rullade ut i hallen och fingrade på dörrhandtagen. Sen kom lille charmknutten Folke och upptäckte att det fanns ett handtag på ställningen vilket han resolut fattade tag i och sköt på. Tuva åkte förnöjt med, det är ju inte illa med privatchaufför! Olivia har också varit chaffis idag, hon fick köra Tuva när vi var på ICA. Hon såg så stolt ut, Olivia.
– Är det tungt? undrade jag
– Näerå, för jag är så stark jag!

När vi kom hem igen tog Olivia fram sin lilla dator för att Tuva skulle få pilla på den. De satt både länge och väl, Olivia med ett fast grepp om datorn så att Tuva kunde koncentrera sig på att trycka på knapparna. Gullungar.
Dagens strapatser sög nog lite på krafterna tror jag, för Tuva slocknade lite för tidigt idag. Jag hade gett henne lavemang och vi satt i soffan som vi brukar medan hon gör det hon ska. Hon stånkade och klämde ett tag, sen blev hon lugn och så hörde jag…lååånga, sköna snarkningar! Hon somnade som en stock på min axel!
– Sover du Tuva?
– Nä! Morron! sa det yrvakna lilla livet medan hon försökte fästa blicken och se ut som om hon inte sovit.

Trodde loppet var kört med att få henne att sova sedan jag duschat henne och satt på pyjamas men det var inga problem. Pang tjoff, nu sover hon!