Tuva vaknade feberfri idag och mycket piggare! Men vi har ändå ägnat oss åt att göra absolut minsta möjliga hela dagen, det är en aktivitet som är alldeles för underskattad! Bara mysa och leka, det är inte fy skam. Hasse skjutsade Nilla till sjukhuset så barnen och jag var solokvist på hemmaplan.
Idag var det min tur att vara trött, när Tuva fick mellis satt vi i soffan och mös å jag hade svårt att hålla ögonen öppna. När maten gått klart tyckte jag att det var dags att rycka upp sig lite.
– Nu går vi och gör en nota Tuva, sen far vi till ICA.
– Ja! Nota. Handla!

Handla tycker hon om, massor med folk att heja på och så når hon så mycket från rullstolen. Till exempel paprikorna, de är så fina när de rullar ut över butiksgolvet. Gula, gröna och röda i genomskinlig prasslig plast. Finfint! Men först var det ju notan som måste skrivas. Jag är så där ambitiös så jag brukar skriva en vecko-matsedel och handla för en hel vecka i stöten. Det är så skönt när man vet vad vi ska äta och att alla ingredienser finns hemma, mindre sannolikt att det blir nödlösningar som pizza då. Men idag fick jag erfara ett tvättäkta hjärnsläpp! Jag var så trött i huvudet att jag inte kunde tänka klart. Fick börja med att skriva ner vad huvudingrediensen skulle vara dag för dag, kött, fisk och så vidare. Men sen gick det tametusan inte längre. På dagens middag stod det ”Falukorv”. Och jag kunde för mitt liv inte formulera i hjärnan vad sjutton man gör av falukorv eller vad man serverar till den. Det var bara grötigt i huvudet!
– Korv…korv…korv… stod jag och mumlade och försökte få hjärnan att hoppa vidare.
– Med mos, det är gott. sa Anton när han svischade förbi i en lek.

Ok, med mos. Mos gör man av…vad fasen gör man mos av?! Tittade i kylen. Potatis. Man gör mos av potatis. Men jag brukar ju handla mera, notan brukar vara längre när jag ska åka till ICA. Vad mer behöver vi? Gröt, gröt, gröt i hjärnan. Fruktskålen var tom. Då behöver vi frukt. Till slut började jag grina för att hjärnan inte funkade, det var så frustrerande! Och läskigt! Efter en stunds bölande kände jag mig lite klarare i huvudet, men notan fick vara som den var. Inte värt att ge sig in på den vägen igen! Korv. Potatis. Frukt.
Själva handlandet gick bra, hjärnan hade hoppat igång igen. Och Tuva lyckades dra ner några paprikor på golvet, hihi.
Nu ska jag ta min trötta hjärna och lägga mig på soffan en stund, sista avsnittet av Cityakuten idag. Nånsin! Det får man ju inte missa.

men hemma bäst!

Nu är vi hemkomna igen, hann inte blogga nå igår. Vi har haft en dundermysig helg i Eskilstuna! Igår var vi till djurparken och hade en väldans tur med vädret för det började inte regna förrän på eftermiddagen när vi var snudd på färdiga med våra äventyr. Anton sprang väl mest omkring och lekte med Isak, men ett och annat djur hann han kolla på. Tuva hann inte med att kolla så mycket, för hon var himla trött och når hon är trött så är ögonen lite långsammare. Så när jag pekade och viftade för att visa henne nåt djur så flyttade hon blicken så sakta att när hon var framme med blicken där jag pekade hade ju djuret i fråga redan knatat vidare. Så i hennes ögon var det nog en ganska trist djurpark, inga djur att titta på! Men lejonen var vänliga, Fru Lejon vankade fram och tillbaka i uttråkad frustration  framför glasrutorna så Tuva hann få både en och två ordentliga tittar. Herr Tiger var lika generös, men lite ilsknare till temperamentet så han blev nästan lite läskig när han kom fram emot glaset och visade tänderna. Aporna var roliga också, de var riktiga show-artister där de bråkade och busade i grenarna framför glasrutan.  Men roligast av allt var nog att busa med Nicklas som åkte i vagnen bredvid! Ett stort leende blev det också när Barkis kom och gjorde oss sällskap för en dag i parken.

Vi hade tänkt bada lite bubbelpool igår, jag och Tuva, eftersom vi inte fick chansen i fredags. Men se, det bidde inge av med det. Lilla damen var så trött och hängig på ögonen att det blev direkt upp på rummet efter middagen och väl uppe visade febertermometern på 38.4 så det blev Panodil och sängläge!
Anton njöt av en gnutta självständighet, han och Isak fick lov till att gå som de ville mellan hotellrummen och matsalen så länge de höll ihop hela tiden. Det var ett fasligt springande fram och tillbaka, men tänk dig själv vad spännande!

Imorse när vi vaknade hällde regnet ner igen, så det blev till att planera inomhusaktiviteter. Vi packade ihop, checkade ut och styrde kosan mot Västerås och Busborgen: alla ungars paradis. 1600 kvm LEKYTA!! Klätterställningar, rutschkanor, hoppborgar och mycket mycket mer att härja med. Anton och Isak lekte så svetten bokstavligen talat rann av dem! Tuva och Nicklas tog det lite lugnare i knattehörnan där de låg och njöt av varandras sällskap och av alla småkottar som busade runt omkring dem. Tuva hade lite feber när hon vaknade på morgonen men den gav sig snällt med Panodil och hon var pigg som en mört. Fast så mycket bus fick hon inte ha för sig, med tanke på just febermorgonen. Ett åk i längsta rutschkanan kunde vi dock inte motstå. Det är inte så handikappvänligt på Busborgen av förklarliga anledningar, så jag fick helt enkelt ta Tuva på höften och ge mig på klätterställningen för att ta oss upp till rutschkanan. Första ”trappen” var byggd för att man ska bli tvungen att krypa upp för den och sen åla sig genom en springa för att komma vidare. Jahapp, no problemo vi tog oss upp baklänges, jag fick kasa på rumpan upp och dra Tuva med mig. Åla genom hålet, dra igenom Tuva, lägga mig på rygg med Tuva på min mage, dra mig genom nästa hinder nämligen ett rör och sen kunde jag resa mig upp och bära henne för i sista trappan var det ståhöjd. Åh, vad gött det killade i magen nerför den jättelånga rutschen! Tuva skrattade med hela ansiktet och skrattet riktigt bubblade upp ända nerifrån tårna! Själv var jag svettig som få och alldeles darrig i armarna av ansträngning när vi kom ner igen men det var det tametusan värt. Hade hon vaknat feberfri hade jag gladeligen kavat upp för den där trappan hela dagen med henne även om det skulle ha inneburit att jag skulle ha varit alldeles orörlig av träningsvärk imorgon!

På vägen hem svängde vi förbi Hummelsta och hälsade på mormor och morfar. Tuva hade läääängtat! Väl där både fes och  bajjade damen som en hel karl tror jag, det smattrade oupphörligen i blöjan. Efter en god kopp kaffe och en äppelmazarin gick vi in i paltkoma, så vi passade på att vila middag innan vi for hem. Tuva såg himla trött ut när hon lade sig på mormors säng för att mysa.
– Hon ser lite febrig och trött ut. sa Hasse
– Näää, sa jag. Hon är nog bara trött. sa jag och kände med handen i pannan.

För säkerhets skull sprang jag ut till bilen och hämtade termometern. 39.4! Jag är verkligen inte bra på att bedöma feber… Det fick bli en panodil innan hemfärd, men oj vad trött och slut hon var. Då är det inte kul att åka bil vill jag lova. Jag fick sitta bredvid henne och roa för allt vad tygen höll. Ty om Tuva är trött, och dessutom blir förbannad…då kräks hon. Eller slutar andas. Båda alternativen är lika otrevliga, så jag lekte med allt inom räckhåll och lite till för att hålla henne på hyffsat humör. Det gick väl sisådär, hon kräktes ju inte i alla fall. Och hon glömde bara andas en gång, sådär så hon blev knallblå, nästan gråsvart om läpparna och fullkomligt askgrå i hela ansiktet. Då fick till och med jag lite förhöjd puls, jag som inte brukar jaga upp mig när hon får sina episoder. Men mitt på en motorväg, i 110 km/h och full söndagstrafik i spöregn, då blir det faktiskt lite stressande!
Hon andades till slut förstås, när hon var riktigt säker på att hon visat hur illa hon tyckte om att åka bil. Vi kilade rakade vägen in till soffan när vi kom hem, och Tuva somnade som en liten stock. Idefix har kurat sig tätt, tätt intill och ligger där å bara myser av att ha sin Tuva hemma igen.

Ah, här sitter man fräsch som en nyponros efter en god natts sömn på hotellet. Vi är på semester!! Åh, det är så himla underbart avkopplande. Någon annan diskar när vi ätit, någon annan bäddar sängen åt oss, någon annan dammsuger och städer. Super!
Vi kom ner vi två-tiden igår till en regnigt Eskilstuna. Sen gjorde vi minsta möjliga hela dagen, största ansträngningen var väl att vi gick till McDonalds och käkade lunch. Först skulle vi bara peta i Anton en hamburgare, men när vi packade ut oss ur bilen frästa jag tydligen som en drake (det märkte jag ju inte själv) så Hasse konstaterade att vi nog ska peta i mamman lite mat också. Det är så pinsamt märkbart när mitt blodsocker blir lite svajigt. Jag blir så himla irriterad och sur, sen blir jag skakig som ett asplöv. Hur tusan beter sig folk som svälter sig själva eller går på diet? Går dom bara omkring och skakar å spottar och fräser dagarna i ända?
Nåväl, en McFeast senare var jag fromm som ett lamm igen! Vi knatade till hotellet och bara slappade. Anton och Isak sprang mellan vårt och Kristin å Patricks rum och spelade Nintendo DS, ett skönt bad i hotellets jacuzzi hanns med (jag och Tuva får testa ikväll, det var lite överbefolkat där igår) sen fyllde vi magarna igen på k vällen med hotellets ”lättare kvällsbuffé” som ingår i priset. Lättare? Färskt bröd, miljaders olika sallader, sill, ris, potatis, kycklinggryta. Vi blev ju proppmätta! Nu ska vi stax ner och avnjuta frukosten som är helt ekologisk, sen styr vi kosan mot Eskilstuna-parken. Håller tummarna för att vädret håller sig i schack, just nu är det molnigt men uppehåll och gatorna har börjat torka upp efter gårdagens skyfall.
Barnen sov som små grisar inatt, när de väl somnade. Ja, Anton var inte svårsövd utan somnade som en klubbad säl när han lagt sig på kudden. Men Tuva kunde inte riktigt komma till ro efter alla intryck och ett helt nytt sovrum att sova i så hon höll sig vaken till midnatt.

Ska försöka komma med en rapport om dagens äventyr ikväll, nu ska jag kila ner och ge Kristin en grattis-kram på födelsedagen!!

En bild säger mer än tusen ord. Kolla in på http://www.morethanwords.se/blog/things-that-move-you-and-change-you-forever/

Hej och hå, nu är det sommarlov!
Vi var på examen imorse och tittade på alla de fina barnen. Uppklätt till tänderna, var och en på sitt vis förstås. Där var glansiga klänningar med tyll, finbyxor och skjortor, lackskor och basketdojjor. Härligt! En bred repertoar av somriga sånger och egenhändigt skrivna dikter presenterades i idrottshallen. Ja, det spöregnade ute så examen blev flyttad från vackra Bruksparken till något mindre glammiga gympa-hallen men det var lika somrigt ändå tycker jag!
Anton stod som ett ljus längst fram med sin klass och sjöng för kung och fosterland.

Resten av dagen har han spenderat framför TV:spelet, för att liksom fira in sommarlovets första regniga dag. Han var snudd på fyrkantig om ögonen när han stängde av! Det blir lite mer ransonerat spelande under resten av lovet, för han börjar liksom sjunka in i den där TV-spelsvärlden. Imorse pratade han nonstop om SuperMario i 25 minuter!
– Nu byter vi samtalsämne. sa jag. Inget mer Mario på hela morgonen!
– Okej.

Några minuters tystnad följde innan sonen tog till orda.
– Men mamma vet du, i Ben10 Alien Force, där…

Gah, jag ger upp. Superhjältarna har tagit över! Helgens stundande resa till Eskilstuna var väl det enda som kunde få honom att prata om något icke-superhjältigt. Anton längtar så, tyvärr ser det ut att bli spöregn hela helgen. Känns väldigt lockande att gå i Eskilstuna-parken då…inte. Vi får väl komma på en plan B helt enkelt, om vädergudarna inte vill vara med oss. Bara att få åka iväg och bo på hotell är ju en upplevelse!

Jag har gjort lite nytta på eftermiddagen. Först röjde jag ur katastrofområdet i förrådet som ska föreställa vår källsorteringshörna. Där låg brännbart, metall, wellpapp och allehanda icke brännbart i en enda röra. Packade in rubb och stubb i bussen och for till returen. Jag känner mig alltid lika nöjd efteråt!
Därefter styrde jag kosan in till Hedemora stad och Blodbussen för att lämna en skvätt blod. Det var pinsamt länge sedan sist, så jag tyckte dom kunde ta två påsar på en gång men det gick ju inte. Och som varje gång jag varit och lämnat blod vill jag uppmana alla som inte är blodgivare: BLI BLODGIVARE! Superenkelt, superviktigt. Se så, pallra dig iväg nu. Du kan börja med att surfa in på www.geblod.nu och kolla vart din närmsta blodcentral finns.

Tuvisen har varit lite trött idag, jag tror att de där pupillvidgande dropparna som hon fick igår fortfarande satt kvar lite imorse för puppilllerna var rackarns stora. Att gå på examen tyckte hon var jättehärligt, massor av barn och sång å musik det är Tuvas melodi det! På eftermiddagen blev hon sådär trött som bara hon kan bli, hon snyftade och klagade.
– Maaat…myyyys, soooovaaaa!!!

Så nu ligger hon och sover på pappas mage, efter ett bad, mat och lite mys. Hennes vänstra arm ligger böjd så hon har fingrarna mot hakan i en väldigt funderande ställning. Undras just vad du tänker på och drömmer om, min lilla fjäril?

Det sägs ju att ett leende kan förgylla en hel dag, men det beror allt lite på vad det är som ler tycker jag.
Idag fick jag ett leende…av Antons sko! Ett stort, lite snett Sylvester Stallone-leende! Hur fort kan en gosse slita ett par skor egentligen? Jag tror inte att skorna är fullt en månad gamla, men de är helt klart pensions-färdiga.
Det var inte mycket att göra annat än att fara ut och hitta ett par nya skor, kan ju inte skicka sonen på skolavslutning med fina byxor, nystruken skjorta och leende gympaskor!
Prisat vare Skohuset, där finns det alltid bot på dylika problem! Nu står ett par sprillans nya, rödochvita streetskor och bara väntar på att få ett leende dom med!
Kolla in den numera pensionerade skon, visst är den slående lik Sylvester Stallone? Den där sneda munnen som bara han kan få? Jag kan riktigt se framför mig hur skorna springer upp för en till synes oändlig trappa och stolta men utmattade utbrister ”Adriaaaan” uppe på toppen!

Här har det varit fullt kör hela dagen vill jag lova. För en gångs skull kom jag upp i tid (kors i taket), så när klockan var 07.45 hade jag ätit en stadig frukost, fått upp båda barnen och fått på dem kläderna, varit ut med hundarna och plockat ur diskmaskinen. Inte illa pinkat, om jag får säga det själv!
Vi lämnade Anton på skolan och for direkt iväg till Avesta för att prova Tuvas nyaste hjälpmedel: ett ståskal! Tanken med det är att Tuva ska få komma upp och sträcka ut sig, och kunna leka med armarna fria. När det är helt klart så ska det placeras på en typ av rullstol. Som en stående rullstol blir det, så Tuva kan förflytta sig själv. Hon var väl inte helt nöjd under utprovningen, men så är inte hennes kropp så van att vara utsträckt heller. Jag tror att när hon får häng på det där kommer hon att digga den skarpt! Vi får ta det i små myrsteg bara.

Efter Avesta hann vi lagom hem och packa upp innan det var dags att packa fika-korgen och fara iväg igen, den här gången hela familjen. Vi har nämligen haft besök av en helt extraordinärt fantastisk människa idag, Juliana Wiklund! Hon är fotograf och jobbar i Stockholm under namnet More Than Words (kolla in på www.morethanwords.se)
Vi har haft äran att ha henne här hos oss och fått bli förevigade genom hennes objektiv. Kolla in bilderna på hennes sida, hon är sjukt duktig. Det blir sånt liv i hennes bilder!Så fort vi fått bilderna lovar jag att lägga ut ett urval i galleriet. Juliana är en sån där människa som man inte kan låta bli att tycka om, hon har en karisma som liksom suger in dig och gör dig alldeles varm inombords. Barnen smälte som smör i solsken och var hur snälla som helst med poserandet. Tack, underbara Juliana, för att du kom hit till oss!!

300 bilder och 1½ timme senare var det dags att säga tack och hej, åka hem och packa om fika-korgen. Grillkväll med Antons F-klass! Vi spelade fotbolls-brännboll i hällregnet och hade hur kul som helst, varpå vi fyllde våra kurrande magar med grillkorv och brago-kex. Mumsfillibabba!
Kändes lite sorgligt ändå, han slutar ju på onsdag. Vild panik utbröt när vi insåg att vi inte skramlat till nån blomma åt fröknarna, så det organiserades upp lite hastigt och lustigt. Jag höll väääldigt låg profil när frågan om vem som skulle ansvara för insamligen diskuterades. Jag är en sån bangare när det gäller ansvarsuppdrag. Särskilt om nåt måste presteras inom en väldigt kort tidsrymd. Sånt suger jag på. Känner att det är fullt tillräckligt med att se till att Anton har rena, fina kläder till skolavslutningen.
Ett helt år har svischat förbi, Anton har hunnit bli 7 år. Jisses. Till hösten blir han förstaklassare, det är ju inte klokt! Häromdagen satt vi och jobbade lite i hans böcker som han fått av mormor, Jag Lär Mig och så har han Klockan, Engelska, Räkna Till Tio, Läsa, Skriva, Räkna med Plus. Han är så himla klipsk! Hoppas han ärvt mitt läshuvud (inget illa ment gentemot min make, men jag hade ett väldigt bra läshuvud under hela skoltiden).
Nu måste jag ta mig en rejäl funderare på hur lille herrn ska göra imorgon. Han har en skrällande hosta och skulle inte må dåligt av att vara hemma imorgon särskilt inte med tanke på att han blev både blöt och kall under brännbollen. Men det är ju sista dagen imorgon, det skulle vara aktivitetsdag, kommer säkert att vara en dunderkul dag. Å andra sidan vore det ju hemskt om jag skickade iväg honom imorgon och han blev dunderförkyld till helgen när vi ska till Eskilstuna.
Gaaah!

Nu har vi trotsat vädergudarna färdigt. Anton for ner i förväg med Raie, just då var det uppehåll och till och med lite solsken. I Bruksparken fanns gott om kompisar att busa runt med så Anton var helnöjd. Tuva och jag skulle komma lite efter, när hennes mat gått klart. Då började molnen torna upp sig. Först tänkte jag hurtigt promenera ner (det är ju inte nämnvärt långt ner på  bruket från oss) men jag tog det säkra före det osäkra och tog bussen ner. Pep in på ICA och införskaffade det heliga lördagsgodiset åt sonen. När jag kom ut igen hade regnet börjat, himlen var alldeles svart och lovade mer av den blöta varan. Så vi skippade Brukets Dag, Tuva och jag. Att jag inte skäms, en Långshyttebo som inte går på Brukets dag! Hämtade upp Anton också, alla kompisar hade gått hem för det blev så dåligt väder men han var glad som en lärka i alla fall. Nu ligger han på soffan å mofflar Ahlgrens bilar och spelar Super Mario, för det får man när det är dåligt väder och lördag till på köpet.

Själv har jag välsignats med en huvudvärk av utomordentliga mått. Självförvållad förvisso, men det gör lika ont i alla fall. Jag var lite korkad igår. Det var ju så kallt och blåsigt att jag inte kände mig nämnvärt motiverad att dra på mig löparkläderna och jogga mina 7 km, så jag gick upp och körde en vända på motionscykeln istället. Det var ett tag sen jag använde den, hade glömt hur jobbigt det var. Men kul också. Satt och pumpade järnet i en halvtimme, 14 km avverkade jag. Sen var jag ju så uppvärmd och fin att ett styrkepass kändes som den perfekta grädden på moset. En halvtimme av den sorten blev det, pumpa pumpa. Härligt!
Men sen glömde jag ju det där grundläggande med vatten. Om jag vet att jag ska ut och jogga så laddar jag hela dagen, ser till att äta bra och vätska mig ordentligt så kroppen är redo för löp-passet. Men det föll liksom helt bort när det blev ett pass på cykeln istället. Jag hade väl ätit lite halvtaskigt och inte druckit just nåt vatten alls, men det kände jag inte av. Dagen gick och kvällen kom, till middagen lyxade vi till med ett glas rött. En liten martini blev det till kvällskvisten. Och idag är kroppen ursinnig! Jamen hur smart får man vara, först träna järnet så svetten sprutar och sen dricka alkohol?! Kroppen var ju desperat efter vätska! Så idag har jag en välförtjänt skallebang. På årets festligaste dag. Klyftigt Kroghen, klyftigt.

Anton tycker jag ser ut som en påskkärring när jag har ont i huvudet, jag brukar knyta en scarf hårt om huvudet. Det hjälper faktiskt, både trycket och värmen mildrar lite. Men jag kan ju inte påstå att jag är vacker. Tuva som är modemedveten av sig tycker i alla fall att mamma är så fin med den glittriga scarfen om det kala huvudet!

Har ni varit eller ska ni ut och fira vår nationaldag idag då? Vädret är väl inte sådär rackarns inbjudande får jag lov att tillstå. Kollade lite på TV4 Nyhetsmorgon på förmiddagen där man sände från Skansen och nationaldagsfirandet där. Ganska skralt med folk som hade trotsat vädergudarna och pallrat sig dit. Under Paul Potts första framträdande panorerade kameran lite för långt tycker jag, när man såg publikbänkarna som var fullkomligt soptomma! Om jag bodde i Stockholm hade jag nog tagit på mig regnkläderna och gått dit även om det regnade, Paul Potts är ju helt fenomenal!

Vi ska nog ge oss ut en sväng om nån timme eller så och gå ner på bruket. Vi har Brukets Dag här idag, det är årets stora happening i Långshyttan. Att det är Sveriges nationaldag också tror jag inte det är så många som lägger nån energi på. Vi borde bli lite bättre på det där, kolla på norrmännen. Där är det fest på nationaldagen vill jag lova!

Igår var vi på ”besiktning” med Tuva, läkarbesök alltså. Åh, vad stolt hon blev när hon äntligen fick visa gluggen för Dr Brandberg! Hon är ju stor tjej nu, och det måste man tala om för och visa doktorn. I övrigt kunde vi bara konstatera att allt var bra, inte ett endaste litet prov behövde hon ta. Vilken lättnad!
Just nu sitter hon är och förbaskad på mig, men jag har inte riktigt kopplat varför vilket naturligtvis gör henne än mer förbaskad… Hih, men hon är bra söt när hon är arg också.

Jaha, så var man ett helt år äldre då. Rackarns vad tiden går undan… Men än börjar jag inte få ålderspanik, jag är ju fortfarande 20-nånting. Jag hade faktiskt glömt bort min födelsedag. Såg datumet på almanackan i morse och fick liksom känslan av att det var nåt vi skulle göra idag, men kunde inte sätta fingret på vad tusan det var för nåt. Det stod ju inga läkarbesök eller dylikt på 3/6. Sen ringde telefonen, det var svärföräldrarna som ringde från Kroatien och sjöng ”Ja må hon leva”. Aaah, det är ju min födelsedag idag!

Jag har bara slappat hela dagen, gjort ganska lite. Tuva och jag bakade en ananaspaj och en banankaka (våga vägra tårta ibland), dansade lite i vardagsrummet och lyssnade på riktigt go musik. Aretha Franklin, Gloria Gaynor, CCR, ViBa Femba och jag vet inte allt vad det var. Men Tuva fastnade bara för en enda låt – Pata Pata med Miriam Makeba. Den ville hon höra om och om igen, vilket i och för sig föll även mig på läppen. Älskar den låten, den kan få vilken molngrå dag som helst att bli solig!

Uppvaktad har jag ju blivit förstås! Det har ringt och sjungits i telefonen hela dagen, Nilla å Raie var här med present och fikade, Hasse hade plockat en enorm bukett liljekonvaljer. Det är min absoluta favoritblomma, jag blir så himla glad av liljekonvaljer! När jag hämtade Anton på F-klassen hade han en present också, en ärligt knyckt nyponros från skolans buskar.
– Åh, tack! Visste du att det är min födelsedag idag?
– Eh…oh ja!

Han hade naturligtvis ingen aning om att jag fyllde år idag, men det var ju en himla lyckoträff att han plockat en blomma just idag! Den fick hedersplatsen mitt i buketten med konvaljer.
Nu ska jag slänga mig på soffan och titta på film med maken och fortsätta njuta av min dag!