men hemma bäst!
Nu är vi hemkomna igen, hann inte blogga nå igår. Vi har haft en dundermysig helg i Eskilstuna! Igår var vi till djurparken och hade en väldans tur med vädret för det började inte regna förrän på eftermiddagen när vi var snudd på färdiga med våra äventyr. Anton sprang väl mest omkring och lekte med Isak, men ett och annat djur hann han kolla på. Tuva hann inte med att kolla så mycket, för hon var himla trött och når hon är trött så är ögonen lite långsammare. Så när jag pekade och viftade för att visa henne nåt djur så flyttade hon blicken så sakta att när hon var framme med blicken där jag pekade hade ju djuret i fråga redan knatat vidare. Så i hennes ögon var det nog en ganska trist djurpark, inga djur att titta på! Men lejonen var vänliga, Fru Lejon vankade fram och tillbaka i uttråkad frustration framför glasrutorna så Tuva hann få både en och två ordentliga tittar. Herr Tiger var lika generös, men lite ilsknare till temperamentet så han blev nästan lite läskig när han kom fram emot glaset och visade tänderna. Aporna var roliga också, de var riktiga show-artister där de bråkade och busade i grenarna framför glasrutan. Men roligast av allt var nog att busa med Nicklas som åkte i vagnen bredvid! Ett stort leende blev det också när Barkis kom och gjorde oss sällskap för en dag i parken.
Vi hade tänkt bada lite bubbelpool igår, jag och Tuva, eftersom vi inte fick chansen i fredags. Men se, det bidde inge av med det. Lilla damen var så trött och hängig på ögonen att det blev direkt upp på rummet efter middagen och väl uppe visade febertermometern på 38.4 så det blev Panodil och sängläge!
Anton njöt av en gnutta självständighet, han och Isak fick lov till att gå som de ville mellan hotellrummen och matsalen så länge de höll ihop hela tiden. Det var ett fasligt springande fram och tillbaka, men tänk dig själv vad spännande!
Imorse när vi vaknade hällde regnet ner igen, så det blev till att planera inomhusaktiviteter. Vi packade ihop, checkade ut och styrde kosan mot Västerås och Busborgen: alla ungars paradis. 1600 kvm LEKYTA!! Klätterställningar, rutschkanor, hoppborgar och mycket mycket mer att härja med. Anton och Isak lekte så svetten bokstavligen talat rann av dem! Tuva och Nicklas tog det lite lugnare i knattehörnan där de låg och njöt av varandras sällskap och av alla småkottar som busade runt omkring dem. Tuva hade lite feber när hon vaknade på morgonen men den gav sig snällt med Panodil och hon var pigg som en mört. Fast så mycket bus fick hon inte ha för sig, med tanke på just febermorgonen. Ett åk i längsta rutschkanan kunde vi dock inte motstå. Det är inte så handikappvänligt på Busborgen av förklarliga anledningar, så jag fick helt enkelt ta Tuva på höften och ge mig på klätterställningen för att ta oss upp till rutschkanan. Första ”trappen” var byggd för att man ska bli tvungen att krypa upp för den och sen åla sig genom en springa för att komma vidare. Jahapp, no problemo vi tog oss upp baklänges, jag fick kasa på rumpan upp och dra Tuva med mig. Åla genom hålet, dra igenom Tuva, lägga mig på rygg med Tuva på min mage, dra mig genom nästa hinder nämligen ett rör och sen kunde jag resa mig upp och bära henne för i sista trappan var det ståhöjd. Åh, vad gött det killade i magen nerför den jättelånga rutschen! Tuva skrattade med hela ansiktet och skrattet riktigt bubblade upp ända nerifrån tårna! Själv var jag svettig som få och alldeles darrig i armarna av ansträngning när vi kom ner igen men det var det tametusan värt. Hade hon vaknat feberfri hade jag gladeligen kavat upp för den där trappan hela dagen med henne även om det skulle ha inneburit att jag skulle ha varit alldeles orörlig av träningsvärk imorgon!
På vägen hem svängde vi förbi Hummelsta och hälsade på mormor och morfar. Tuva hade läääängtat! Väl där både fes och bajjade damen som en hel karl tror jag, det smattrade oupphörligen i blöjan. Efter en god kopp kaffe och en äppelmazarin gick vi in i paltkoma, så vi passade på att vila middag innan vi for hem. Tuva såg himla trött ut när hon lade sig på mormors säng för att mysa.
– Hon ser lite febrig och trött ut. sa Hasse
– Näää, sa jag. Hon är nog bara trött. sa jag och kände med handen i pannan.
För säkerhets skull sprang jag ut till bilen och hämtade termometern. 39.4! Jag är verkligen inte bra på att bedöma feber… Det fick bli en panodil innan hemfärd, men oj vad trött och slut hon var. Då är det inte kul att åka bil vill jag lova. Jag fick sitta bredvid henne och roa för allt vad tygen höll. Ty om Tuva är trött, och dessutom blir förbannad…då kräks hon. Eller slutar andas. Båda alternativen är lika otrevliga, så jag lekte med allt inom räckhåll och lite till för att hålla henne på hyffsat humör. Det gick väl sisådär, hon kräktes ju inte i alla fall. Och hon glömde bara andas en gång, sådär så hon blev knallblå, nästan gråsvart om läpparna och fullkomligt askgrå i hela ansiktet. Då fick till och med jag lite förhöjd puls, jag som inte brukar jaga upp mig när hon får sina episoder. Men mitt på en motorväg, i 110 km/h och full söndagstrafik i spöregn, då blir det faktiskt lite stressande!
Hon andades till slut förstås, när hon var riktigt säker på att hon visat hur illa hon tyckte om att åka bil. Vi kilade rakade vägen in till soffan när vi kom hem, och Tuva somnade som en liten stock. Idefix har kurat sig tätt, tätt intill och ligger där å bara myser av att ha sin Tuva hemma igen.