Åh herre min je, vilken joggintur jag har varit ut på!

Det var så här, att jag tränar ju för att springa Vårruset i maj, och då är det så fiffigt att de har ett program på sin hemsida som man kan följa om man vill. Ett träningsprogram upplagt av en proffesionell löpare med tre svårighetsgrader beroende på om man vill gå, jogga eller springa loppet. Enligt det programmet skulle jag idag göra ett 60-minuterspass bestående av 5 minuters promenad och 15 minuters jogging x 3. Jag har en runda som är lagom för det passet, men idag ville Anton följa med och så tog jag Zingo med också, så vi tog en annan runda längs en nästintill otrafikerad väg. Jag har aldrig sprungit där förut, det var jättemysig joggingväg. Zingo lunkade så förnöjt vid min sida och Anton kvittrade som en fågel på cykeln.

När Anton är med så blir det alltid lite högre tempo på joggen, dels för att han cyklar och dels för att man faktiskt orkar mera med trevligt sällskap. Summan av kardemumman blev att när vi kommit till den plats där jag räknat ut att jag borde vända (jag hade kollat på en karta innan vi sprang) så hade det inte gått så lång tid som jag räknat ut att det borde tagit. Så vi sprang på lite till. Rundan går runt sjön Rällingen och är allt som allt ca 9 km, och när det enligt klockan var dags att vända räknade jag lite snabbt ut att det borde vara kortare att fortsätta runt sjön istället för att vända. Sagt och gjort, vi fortsatte. Anton började bli trött, och det var mycket uppförsbackar. Rätt som det var så stod vi mitt ute i skogen, på en oplogad landsväg. Vägen delade sig, jag valde att gå till vänster. Det var helt omöjligt att cykla eller springa på den vägen, men det måste vara den rätta vägen hem. Vi kom fram till en förbudsskyllt, jag läste den inte riktigt utan tyckte att det kändes som om vi ändå tagit fel väg i korsningen. Vi gick tillbaka.

Vid det här laget började det skymma, varpå Anton fick lite lätt panik. Mitt ute i skogen, mamma har erkännt att hon inte har den blekaste aning vart vägen leder och det börjar bli mörkt…
Tillbaks i korsningen igen såg jag att den andra vägen hade en bom, förvisso öppen, men där var fordonstrafik förbjuden. Vad fasen? Jag fick för mig att man kunde åka bil runt sjön?
Innan vi villade bort oss ännu mer ringde jag Susanne som är lokalinvånare och hittar runt Rällingen. Jag var på rätt väg! Men…den plogas inte på vintern. Helt omöjligt att ta sig fram där med cykel för Anton och ganska besvärligt att bara gå också. Suck! Vi fick väl vända då.

Nu började det kännas i benen att jag redan avverkat min tilltänkta sträcka för längesen, men att promenera hela vägen hem var ju inte att tänka på, det skulle snart vara mörkt. Det var bara att springa glatt!
Anton blev muntrare när vi vände och fick nedförsbacke en lång bit, Zingo han lufsade på i samma takt utan att visa minsta tecken på trötthet. Nu när vi inte var vilse längre kunde vi skratta åt våran lilla strapats, haha vilken korkmorsa som släpar ut sin 6-åring strax innan skymningen och springer vilse. Ha ha ha!
Hem kom vi i alla fall! Sista biten lovade jag att Anton skulle få äta så mycket han orkade ur sitt påskägg och dricka påskmust för att han varit så himla tapper. Han talade ju om några gånger att han var trött, men han gnällde inte en enda gång!

Jag mätte upp sträckan när vi kom hem, finns ett jättebra verktyg på Funbeat.se där man kan mäta upp sin löprunda. Vi har motionerat 10.38 km idag! Det ni! Gissa om jag kommer ha ont överallt imorgon…huvudet kommer dunka av vätskebrist. Jag köpte mig en cider idag när jag var på Systemet, men den får vackert stå kvar i kylen tills jag har återställt vätskenivån i kroppen. Typ på lördag. Tidigast. Haha, men roligt hade vi, Anton och jag. Vi har lovat varandra att absolut varken springa eller cykla imorgon…

Det har ni koll på va? L-ABC alltså? Inte?! Pallra dig då iväg till närmsta kurs i Hjärt-lungräddning och det är bums!
Hasse och jag har varit på kurs idag hos Stugknuten och fått lära oss att rädda liv. Det står förresten för Livsfarligt Läge, Andning, Blödning, Chock. Så nu vet du det. Vill du veta vad du ska göra åt respektive bokstav vid en akut situation får du gå kursen du också! Värdefull kunskap.

Förlåt att jag inte bloggade igår (särskild blinkning till Malin) men jag slocknade som ett ljus på soffan. Tuva skulle ha mat vid elva, men jag somnade halv elva på soffan och vaknade först halv två. Eller blev väckt, av Hasse som undrade om Tuva fått det där sista målet. Vilken tur att han var vaken, annars hade hon ju kunnat missa natta-maten!
Vi var lite trötta igår. På förmiddagen simmade vi ju som vanligt, Tuva jobbade järnet och blev slapp som en kokt spagetti när vi gick upp ur poolen. På eftermiddagen bar det av med Anton till stallet. Han slapp Vilda Mathilda igår! Istället tilldelades han en ännu oprövad förmåga vid namn Sir Timothy. Och jag blev alldeles…förälskad. Han var så vacker, den kusen! Hög som tusan, jag tyckte då att han var 170 i mankhöjd (alltså upp till ryggen kan man säga). Vit, med stora bruna fläckar, som en indianhäst. Ett blått öga och ett brunt, lite hovskägg och faktiskt en riktig mustasch. Obeskrivligt vackert djur.

Anton fick lite svindel när jag slängt upp honom i sadeln, men sen samlade han sig och fattade tyglarna. Tim var följsam och snäll, inte tillstymmelse till irriterad eller busig. Bara…vacker och graciös. Suck… Den där halvtimmen gick alldeles för fort! Anton var väl inte lika förälskad som jag, men han var väldigt nöjd med att ha fått en häst som gick att kontrollera.
På kvällskvisten tog vi en promenad runt sjön, Anton och jag (Anton på cykel), tillsammans med Susanne och hennes hund Harry. Det blev både fysisk och psykisk motion för mina vovvar. Harry är så cool, han sket högaktligen i att mina små yrväder var alldeles till sig i galoscherna över hans närvaro, han gick lugnt och nosade och strosade. Helt okopplad. Vi mötte flera hundar, men Harry lyfte inte ens på ögonbrynet. Idde var helt slut när vi kom hem, han hade ju haft full koncentration på Harry hela tiden! Zingo slappnade av ganska snabbt när han märkte att han inte fick nån respons ifrån den nya promenadkompisen. Fler såna promenader får det allt bli!
Hundtränaren kom inte i måndags, hon var sjuk. Men imorgon ska vi ses. Hoppas jag. För Idde kan verkligen inte föra sig i koppel. Och inte låta bli att tugga, på allt. Och så har han fått lite problem med att hålla blåsan sen vi kastrerade honom, nån som har erfarenhet av det? Alltså av en hund som har svårt att hålla sig, inte personliga inkontinensproblem.

Våren är här vill jag lova. Det spöregnar. Fast det är ju inte så tokigt det heller. Jag tog en långpromenad i ösregnet med hundarna efter maten. Regnet smattrade mot jackan, det doftade vår överallt och fåglarna kvittrade som om solen sken. Helt underbart! Enda nackdelen är att när det regnar ute blir hundarna först blöta av regnet, sen måste man bada dom när man kommer hem för att bli av med all lera och grus.
Zingo är så snäll att bada, jag bara pekar på badkaret och säger ”varsågod” och så hoppar han vackert i. Iddefix blev inte så lerig, så honom torkade jag bara, men han var så himla avundsjuk när Zingo fick bada. Jag fick hindra flera försök att hoppa ner i badkaret med ”storebror”!

Näe, nu ska sessan ha sin ”nattmacka”, håll nu tummarna för att den där hundtränaren är frisk imorgon!
Puss å kram hela dan!

Helgen har känts tung, My kommer och knackar mig på axeln med jämna mellanrum så tårarna sprutar åt alla håll och kanter. Idag tyckte nog Hasse att vi behövde muntras upp, för på väg hem från Kallbäck köpte han ingredienser och bakade en tårta efter middagen. Urtjusig, värdig vilket konditori som helst. Vi slog oss ner vid bordet med varsin sked och Hasse skar en tjock bit var åt oss alla tre. Och så serverade han dem på bordet! Anton höll på att tappa hakan!
– Eh…pappa?
– Ha ha, vill du ha en tallrik?
– Jaaa…

Knappt hade vi fått tårtan serverad, på tallrik den här gången, innan Hasse greppade sin tårtbit med handen och reste sig. Sen var tårtkriget i full gång! Hasse mulade både mig och Anton med tårta, men vi var inte sena på att anfalla med moteld. Hundarna blev ju lyriska, det var tårta precis överallt! Tuva såg förskräckt ut till en början, ända tills hon också fick en redig tårtbit i ansiktet, då var hon med på noterna. Haha, vi skrattade så vi höll på att kissa på oss! Så ska en tårta ätas, med glädje och bus!

Vi har haft mamma här ända sen i torsdags, hon for hem idag (hon missade tårtkriget). Tuva har njutit av varenda sekund med mormor och Hasse å jag har försökt passa på att ta oss hemifrån. I fredags var jag med Anton i skolan en hel dag, det var jättekul. Jag var stolt som en tupp hela tiden, han är ju en riktigt välartad ung man. Måhända med lite myror i bralllan, men det verkar vara nåt epedemiskt, för inte en enda elev satt still. På förmiddagen jobbade de inomhus och efter lunch gick vi på en underbar skogsutflykt.
På eftermiddagen åkte jag och Hasse till Valbo, medan barnen var hemma och myste med mormor. Det var ju helt underbart väder i fredags, så de var ute mest hela dagen.
Jag gick in på Löplabbet och skaffade mig ett par nya skor. Det visade sig att dämpningen förmodligen var slut i mina gamla skor, så de behövde bytas även om Idde inte ätit på dem. Jag fick springa på löpbandet många gånger innan vi hittade den perfekta skon, men till slut fann vi den. Nu kliar det lite i benen efter att jogga, men jag har faktiskt inte hunnit i helgen.

Igår sov vi länge och väl på morgonkvisten, sen for vi ut på Kallbäck och grillade korv å solade nere vid Ässjön. Solen värmde ordentligt, för både Anton och Tuva har fått färg på kinderna. Vid tre var vi hemma igen, mamma och jag hoppade i lite torra kläder och sen drog vi iväg på konsert! Bara mamma och jag! Vi lyssnade till Dalasymfoniettans tolkning av Haydn’s ”Skapelsen”. Hur maffigt som helst, en orkester, två körer och tre solister av operamodell. I en stor kyrka. Det var så tuppskinnet reste sig över hela kroppen!
Sen var vi ju lite hungriga efteråt, så vi provade en italiensk restaurang som Kristin tipsat om, La Cantina. Alltså, är ni nånsin i Borlänge får ni inte missa det. En liten restaurang, i en källare, driven av äkta italienare. Vi åt så magen stod i fyra hörn, förrätt huvudrätt och dessert. Mums!

Idag har jag inte hunnit så mycket mer än att tvätta. Allt kom liksom av sig i torsdags, så tvätten har haft hela helgen på sig att samla på sig. Anton kom till mig och var lite förtvivlad imorse.
– Mamma, jag hittar inga strumpor. Inte en enda alltså!
Och mycket riktigt, han hade inte en enda ren strumpa. Tuva hade ett enda par rena byxor, och de var på jäskens till för små. Bara att sätta igång å tvätta! Fem maskiner på raken fick det bli, för att återställa tillgången på rena paltor!

Nu ska jag sätta mig ner och skriva upp vilka problem vi upplever att vi har med våra hundar, för imorgon kommer räddningen. Hoppas jag. Vi har kontaktat en hundtränare, för nu är måttet rågat med vovvarna. Idde börjar bli helt omöjligt på alla sätt och vis. Hoppas Marie, som kommer imorgon, vet bot. Hoppas hoppas.

Men innan jag slutar vill jag bara säga tack, tack snälla underbara mamma för den fina helgen. Du har jobbat som en häst med barnen, så att Hasse å jag har kunnat koppla av och vara lediga. Och tack för den härliga lördagskvällen i Borlänge, den laddade verkligen batterierna!

Idag tänker jag inte blogga om alla våra äventyr och upptåg, trots att jag har mycket att berätta. En stor sorg nådde oss i eftermiddags som får allt annat att verka så…betydelselöst just idag. Tuvas vän, My, har lämnat vår jord. Jag tänder ett ljus och ber för denna lilla kämpe till flicka, som envist kämpat mot sin cancer. Idag orkade hon inte längre. Men jag säger inte ”farväl”  My, jag säger ”tills vi ses igen”.

En låga har slocknat, en stjärna har tänts, en ängel fick sina vingar idag. En kamp är till ända, en stark själ har lämnat sin kropp som var liten och svag. Bland molnen hon vandrar med fjäderlätt steg och möter den dag som skall gry. Vi famnar varandra i sorg och i smärta vi saknar dig, älskade My. Andra små änglar dig famnar i porten där solsken och glädje råder var dag. En låga har slocknat en stjärna har tänts. En ängel fick sina vingar idag. Ida Krogh 2009

Har du gått på någon april-nit idag då? Jag har gått på en, en liten oskyldig en. När jag lämnade Anton vid skolan kom en hel drös med barn emot oss och skulle april-skoja, men det mesta var lite väl genomskinligt, som till exempel att fröken hade en tiger med sig till skolan idag. När jag kramat Anton och just skulle gå utbrast en pojke:
– Kolla katten, där på taket! och pekade.
Jag vände mig om för att titta, varpå pojken i fråga vek sig dubbel av skratt.
– Haha, du gick på det! April april din dumma sill!!

Vaknade med fruktansvärd huvudvärk imorse. Jag tyckte att den kunde anse sig själv vara ett april-skämt och snällt försvinna med hjälp av Panodil, men vi hade visst delade meningar om det. Provade att ta Panodil och lägga mig när jag lämnat Anton, Tuva och Hasse sov fortfarande sött. Bara en liten stund skulle jag sova. Pang! Jag snarkade som en klubbad säl ända till halv elva! Tuva var ännu tröttare, för hon vaknade inte förrän jag gått upp och börjat föra lite väsen med diskmaskinen.
Idag stod ett besök på Ortopedverkstaden i almanackan, meningen var att jag och Tuva skulle åka själva och Hasse skulle jobba lite hemma. Men han fick vackert ställa upp som chaufför eftersom jag var alldeles groggy av skallavärken. Tuva skulle prova ut sina nya skenor idag, superfina rosa skenor med fjärilar! När hon provade de nya såg jag verkligen hur väldigt små hennes nuvarande är. Skor provade hon också, tennisskor och sandaler behövs till sommaren. Det är inte billigt med ortosskor, men alldeles nödvändigt. Förra året försökte vi ju leta på skor ute på stan som passade, vi fick leta igenom både Falun och Borlänge för att hitta ett endaste litet par som passade halvhyffsat.

Igår var det ridning för Anton. Han fick prova en nya häst den här gången, och till på köpet så var hans ridlärare sjuk så det var en vikare. Anton så glite skeptisk ut, väldigt mycket nytt på en gång. Den här gången fick han rida på den lilla ponnyn Mathillda. Hon är verkligen liten, hennes rygg når inte över min midja! Men för Anton funkade det ju galant, han behövde inte bli uppslängd i sadeln utan kunde ta sig upp själv. Mathilda är stallets grand old lady, så jag tänkte att det skulle vara en baggis att leda henne i jämförelse med de stora klunsar jag varit ledare åt hittills. Ack vad jag bedrog mig! Det fanns inget ”old” i den hästen inte! Bara att leda henne i skritt krävde sitt, hon hade bråttom juh! Vi gick som nummer tre i gruppen, vilket hon inte verkade helt till freds med. Vi fick ideligen avbryta hennes omkörningsförsök och bromsa så hon inte sprang in i hästen framför. Envis som en åsna. När det blev dags att trava tog jag samma steglängd som när Galdùr travar, och höll på att tappa grimskaftet! Jädrar i min låda vad den hästen travar fort! Jag blev så chockad att jag brast ut i skratt där jag sprang som en idiot för att hinna med! Anton satt i sadeln och försökte rida lätt, vilket var fullkomligt omöjligt med den travtakten. Han garvade så han höll på att göra i byxorna! Vi försökte sansa oss, men det var inte lätt. Föräldrarna på läktaren fnissade de också, vi måste ha sett hejdlöst roliga ut. Anton i sadeln, kämpandes med att försöka rida lätt, hålla koll på tyglarna och försöka få Mathilda att hålla sig på spåret, och jag bredvid springandes som ett skållat troll fullt upptagen med att försöka hjälpa Anton att bromsa ekipaget. Ha ha, det var ett träningspass jag sent lär glömma! En fördel med Mathilda var dock att hon var så liten att Anton kunde hjälpa till att ”klä av” henne efter lektionen. Men där slutade fördelarna, enligt sonen.
– Den där hästen vill jag aldrig, aldrig mer sitta på!!