Ibland blir man biten av latmasken vet ni, då orkar man ingenting. Allt känns för tråkigt för att göra. En sån dag hade jag igår. Fast jag gjorde en hel del, dammsög och snyggade till, tvättade en hel massa maskiner med tvätt och lite sånt. Men allt var så tråååååkigt. På kvällsvisten var det dags för en joggingtur, men jag hade ingen som helst lust. Till och med det kändes tråååååkigt. Tråk-måndag. Men jag gav mig ut i alla fall, på den där joggingturen. Jätteskönt. Hade Zingo med mig som jag fick släpa halva vägen. Det tar ett tag för honom att komma in i jogg-takten, så första halvan av rundan fick jag hela tiden påminna honom om att springa. Sen, när jag börjar bli lite trött och drar ner på tempot, då är han varm i tassarna så att säga, och ökar farten hela tiden. Man känner sig så njöd när man han tränat, den känslan är svårslagen.
Men sen övergick det i tråååk igen, när jag kommit hem, lagat mat och diskat. Tråååkigt.
Idag när jag vaknade var tråk-masken borta. Den hade lämnat plats för promenad-ryck! Jag har haft så mycket promenad i benen idag så jag vet inte vad. Först ut med hundarna, sen behövde jag handla mat så då tog jag ryggsäcken med mig och knatade ner till affären å veckohandlade. Tuva var med såklart, hon är aldrig bangen på en promenix! Vi hann lagom hem och packa ur ryggsäcken innan det var dags att gå och hämta Anton hos kompisen där han var och lekte. Det var skönt väder ute, jag tog Tuva och Zingo med mig å när vi hämtat upp Anton blev det en runda runt sjön av bara farten. Hade gärna klämt in en sväng runt sjön med Idefix efter middagen också, men då var det kött-packning på schemat. 90 kilo kött kom maken hem med! Nej, allt var inte till oss! Herregud, hur mycket tror du vi äter egentligen? Det var tre lotter à 30 kilo, varav vi själva ska ha en lott. Så vi har karvat och skurit å packat i påsar hela kvällen, och då har vi bara gjort en lott. Nummer två får vi ta imorgon, jag tror att min frys skulle få generalspunk och packa ihop totalt om jag avkrävde den att frysa 60 kilo kött i ett svep!
Anton har underhållit oss när vi jobbat med köttet, han har suttit med en sångbok och trallat så glatt. Men till slut kom han trippandes med små steg och bönade å bad om att få gå och lägga sig. För på påsklovet får man vara uppe mycket längre än vanligt, och sonen börjar nog inse att det inte alltid är så spännande att vara vaken lika länge som dom vuxna.