”Mina damer och herrar, välkommen ombord på vårt godståg ’Förkylningsexpressen’. Vi har just kört över hela familjen Krogh och fortsätter enligt tidsplanen rakt mot resten av byns befolkning. Hoppas ni får en ruggit snorig resa med mycket halsont och tack för att ni reser med Förkylningsexpressen!”

Japp, vi har blivit rammade av förkylningståget! Vi började ana oråd redan inatt, för Anton ropade och var ledsen utan att veta varför. I vanliga fall brukar han liksom kunna sätta fingret på vad det är men igår visste han inte varför han grät och var orolig. Vi funderade på analkande förkylning, men han hade ingen antydan till feber eller hes röst. Idag när han kom hem från F-klassen lät det dock annorlunda, han var hes och skorrig i rösten å näsan började täppa till. Plus att han såg ut som nåt som katten jagat omkring efter en hel natt!

Hasse har också varit hängig idag, superhängig på förmiddagen sen blev det lite bättre på eftermiddagen. Tuva och jag for iväg till dagis vid halv tio, hon såg lite trött ut men piggade på sig när vi väl kom fram och hon fick måla! Idag fick barnen trycka med potatis, lök, citron, äpple. Tuva såg lite konfys ut när hon såg maten och färgen. Det hör väl inte ihop, eller? Hon bestämde sig för att trycka med en lök. Den var alldeles för stor för att hon skulle kunna greppa den, dels för att hon har små händer och dels för att hennes händer inte riktigt vill samarbeta och sträcka på fingrarna. Men tamejtusan, löken skulle hon ha ändå! Hon jobbade febrilt för att lyckas få grepp om den, men det ville sig inte alls. Då fick Marie (förskollärare) en snilleblixt och försvann ut i köket för att hämta…gafflar! Hon spestade ”maten” så att Tuva kunde greppa precis vad hon ville. Kalasbra! Oh, så fint det blev!
Vid fruktstunden blev Tuva lite ”wild & crazy”, hon brukar alltid be om äpple när det är hennes tur att välja frukt men idag ville hon ha mandarin. Och banan. Hon fick bägge delar och det var hysteriskt kul att se henne smaka på dem. Först lite mosad banan. Tuva skrynklade ihop pannan och mojsade runt moset i munnen till hon närapå kräktes. Ingen höjdare. Sen clementin-saft (jag mosade med en gaffel tills det blev saft eftersom Tuva inte kan tugga). Ännu värre skrynklor, denna gång i hela ansiktet!! Ouhäää va surt det var!! Men en spännande smak-resa var det!

Vi klädde på oss och gick ut, allihopa. Tuva rullade nån meter med Humlan sen stannade hon och fick ”stirreblick”. Ni vet, när man liksom sjunker in i en tanke så man ser allting alldeles suddigt. Efter en stund kvicknade hon till igen och rullade nån meter till. Sen stirreblick igen. Hon var jättetrött!
Men hon skulle inte sova när vi kom hem, nähä då! Jag tänkte att en promenad med vagnen skulle göra susen, hon hade ju somnat så snabbt igår när Hasse gick ut med henne. Så jag tog hundarna å Tuva med mig och promenerade. Efter en timme var vi hemma igen, Tuva fortfarande vaken. Envisa flickebarn!

Hon har inte sovit middag alls. Vi for till Borlänge, hela familjen, och hälsade på Kristin och Patrick å barnen. Anton somnade när vi kommit ur Långshyttan, men Tuva höll sig envist vaken både på vägen dit och hem. Vaken, men rosenrasande för att hon var trött! Vid nattningen hörde jag att hon också börjat låta täppt i näsan och därtill blivit slemmig i luftvägarna. SUCK!!
Själv har jag både ont i huvudet och halsen, så vi får nog förbereda oss på en låååång natt med trötta vuxna och gnälliga barn.

Bildgalleriet har visst krånglat lite, jag försöker rätta till det. Tills vidare har jag tagit bort Norge-bilderna, när jag listat ut vad tusan det är jag har gjort fel med dem så kommer de tillbaka.

Oh, jag har sån träningsvärk idag att jag hade svårt att sitta ner på morgonen. Att gå omkring på Skansen i högklackat var visst inte så tokigt i alla fall. Jag har upptäckt muskelgrupper som inte fått sig nån motion på åratal! Men ont ska med ont fördrivas, så jag började dagen med en rejäl skogspromenad tillsammans med hundarna innan vi for och simmade, Tuva och jag. Sen toppade jag behandlingen med att springa efter en häst i 30 minuter! Undrar just hur mycket träningsvärk jag kommer ha imorgon?

Idefix var inte det minsta intresserad av nån promenad imorse, det regnade ju! Han skyndade sig att göra sina behov i häcken alldeles invid garageuppfarten, sen stretade han mot dörren. Obarmhärtiga matte tog ingen notis om den tydliga demonstrationen utan gick bestämt mot skogen. Idefix gjorde allt vad han kunde komma på för att få mig på andra tankar. Han försökte sitta kvar fast jag gick, när det inte funkade provade han att ta sats och springa än hit och än dit för att jag skulle tappa taget om kopplet. När det ändå inte gav nån effekt så gick han bakom mig och stretade med att försöka krypa ur halsbandet. Zingo tittade på lillbrorsan som om han var ett ufo! När Idde till slut insåg att matte inte tyckte att vädret var nån anledning till att korta ner promenaden lade han i högsta växeln. Om vi nu skulle ut i det här rusket så skulle det åtminstone gå väldigt fort! Oj, vad di där små benen pinnade på!

Anton och de andra små ryttarna fick öva på att rida lätt idag. För den oinvigde kan jag berätta att det rör sig om att ställa sig upp i sadeln och sätta sig igen i takt med att hästen travar. Apjobbigt är det! Barnen var alldeles svettiga när vi var färdiga, för att inte tala om alla mammor som sprungit bredvid! När vi kom hem var Anton så trött att han var ilsken som ett bi! Ingenting var bra och droppen som fick bägaren att rinna över var när han slog knät i en skåplucka i köket. Han la sig ner på golvet och fräste å grinade.
Jag satte honom i soffan och gav hon en näve mandlar att mumsa på medan jag lagade mat. 4 minuter tog det, sen var det en jäkla fart på sonen igen! Han for fram som ett jet-plan och lekte superhjälte.

Tuva var också ganska mör idag efter simningen. Hon slocknade i bilen på väg hem, pang tjoff! Oj, så skoj hon hade i bassängen! Vi var ensamma med sjukgymnasten, så Tuva passade på att fjäska åt sig hur mycket Lucky Luke som helst (hennes favoritlek i bassängen). Pappa Hasse var med och fotograferade.
Efter lunch jobbade vi lite med det nya data-spelet vi hyrt från Datateket, Tuva sög i sig intrycken som en dammsugare och blev efter en stund helt slutkörd (hon hann inte sova klart i bilen heller, det tar ju bara 20 minuter hem ju). Hon kämpade och höll sig vaken genom konstant aktivitet ända tills Anton och jag åkte till ridningen. Hasse tog med sig Tuva ut för en hundpromenad, och hon somnade bara några steg utanför garageuppfarten! Vilket förstås innebär att hon inte var nämnvärt sugen på att sova när det var läggdags ”på riktigt”.

Nu är bildgalleriet uppdaterat med lite nya ( och några lite mindre nya ) bilder!

På begäran kommer också adressen till Liten Upplaga, som säljer min bok Därifrån och Hit:

www.litenupplaga.se/290

Nu måste jag ju bara skriva lite till, när jag har läst lite grundligare på TV4:s chatt, där flera inlägg uttryckte en oro för Anton och där flera erbjöd sig att hitta på roliga saker med honom eftesom vi inte hinner.
Här måste förtydligas lite!

Jag sa att livet med Tuva innebär arbete 20 av dygnets 24 timmar. Helt korrekt, det är heltid flera gånger om. Men vi dubbeljobbar ju inte, om jag är med Tuva så är Hans med Anton och vice versa. Hasse och jag jobbar inte 20 timmar parallellt. Utöver det så har vi vår underbara släkt omkring oss, farmor & farfar, mormor & morfar, faster & farbror, morbror & moster som alla finns där för hela vår familj.  Skogsutflykterna med farfar och superhjälte-lekarna med mormor är lika självklara nu som de alltid har varit. Där har Tuvas sjukdom inte gjort intrång.
Vi glömmer inte bort att vi faktiskt har två barn! Det faktum att Tuva kräver mycket tid och omsorg är obestridligt, likaså är det ett faktum att syskon till funktionshindrade barn ofta får stå tillbaka. Men det är på intet sätt så att vi lägger all kraft på Tuva och ingen alls på Anton!
Anton har alltid ”egen” tid med mamma eller pappa. Tisdags-ridningen är till exempel helig, då är det bara Anton och jag. Då och då ordnar vi så att vi tre, Anton Hasse och jag, kan hitta på nåt skoj bara vi tre. Bio, en utflykt, skogslufs eller bara något så enkelt som att bygga med lego en kväll. Men faktum är att flera gånger då vi åkt iväg utan Tuva så har Anton kommenterat att det hade varit ännu mysigare om hon varit med!

Att människor erbjudit sig att ”roa” Anton är verkligen jättegulligt och grundat på värme och omtanke, tack rara ni. Jag ville bara förtydliga mitt uttalande om hur mycket vi arbetar. Och hur mycket vi också umgås med våra barn, båda tillsammans och var för sig!

Kram och gonatt! Eller godmorgon…klockan är ju halv två…

Har just suttit och kollat igenom en massa kommentarer om inslaget om oss på Nyhetsmorgon i förmiddags. Jättefina, värmande inlägg, tack snälla underbara allihopa! Någon undrade varför inte Tilde pratade med pappa Hans, och det kan ju svara på med detsamma. Hasse pratar inte gärna i TV. Så enkelt var det, Tilde följde helt enkelt Hasses önskemål!

Och tack för alla vackra kommentarer här i våran blogg! Gud, vad gulliga ni är allihopa! Jag sitter ju här och lipar så det blir alldeles vått på tangentbordet! Ni värmer, stärker och glädjer oss med era varma ord.

Vi har verkligen haft en fullkomligt fantastiskt underbar dag! Det var längesen vår familj var så här avslappnad. Vi gick upp med tuppen och gjorde oss i ordning, blev hämtade med taxi 8.45 vid hotellet. Bara det var ju ett äventyr, vi skulle ha med oss Tuvas stora barnvagn + rullstolen. Vi fick stöka och böka lite, men grejorna gick in och vi kom till TV4. Där bjöds vi på frukost, Anton höll på att gå upp i limningen när det hade gått 10 minuter.
– När ska vi gå in, mamma?!
– Vi ska till sminket först.
– När då? NÄR DÅ?!
– När vi blir hämtade av Elin (studiovärdinnan).

Sådär höll vi på i över en timme och dividerade. Anton hade ingen som helst förståelse för att de som skulle in i studion före oss även måste in i sminket före oss.
– Vad blir det för färg, förresten? undrade han efter en stund.
– Hur menar du? frågade jag.
– På sminket, vilken färg?
– Jag vet inte. Grönt vore ju häftigt. Helt grönt ansikte!

Anton tittade förskräckt på mig, tänkte mamma visa sig i TV-rutan med ett grönmålat nylle? Halloween är ju över sen länge! Nä, det blev inte grönt smink. Det blev alldeles vanligt, hudfärgat smink. Jag som inte är så väldans van vid make-up, tyckte att det kändes som att gå omkring med en lerinpackning i ansiktet! Men jag såg ju hyffsad ut i bild, så sminkösen lyckades med sitt uppdrag. Tänk vad man kan trolla bort med lite foundation, påsar under ögonen, röda blemmor. Jag är imponerad, men jag skulle aldrig orka hålla på och lägga make-up dagligdags. Å andra sidan känns det ju lite lyxigare då, om man väldigt sällan använder smink. Jag kände mig som en drottning när jag gick ut ur Sminket!

Det var rätt mysigt i studion faktiskt, som att sitta vid vilket frukostbord som helst och prata lite. Jag hade ju inga kameror direkt framför mig så jag glömde bort att de överhuvudtaget var där. Tuva var väldigt pratglad innan kamerorna sattes på och med ni TV-tittare såg det förinspelade inslaget. Hon satt och ropade på Tilde och gjorde vågen. I och för sig höll ju Tuva igång även när kamerorna var igång, hon älskar kameror!

Anton var väl för störtskön med sina kommentarer. Jag kanske ska förtydliga lite om den här Poppe som Anton sa var död, det var vår förra hund. Vi pratade ju om vänner som försvunnit, och Poppe var ju faktiskt vår vän. Du är allt en riktig go-unge Anton! Härligast var väl ändå när han fick veta att vi skulle få åka till Skansen.
– Där har jag redan varit.

Ha ha, jag fick bita mig i läppen för att inte brista ut i gapskratt! Anton lät lite som att Tilde allt fick komma med ett bättre förslag, nåt som han inte provat redan.
Efter inslaget fick vi kika runt lite på redaktionen, kolla in i kontrollrummet, se hur man redigerar och klipper ihop ett inslag. Det var riktigt spännande! Tuva var inte så imponerad av ovan nämnda, däremot blev hon helt betagen av de stora krukväxterna på redaktionen. Hon åkte fram till en stor, härlig kruka och körde ner handen i jorden! Det var jättehärligt att känna och krafsa i krukan, hon hade nog kunnat hållas bra länge där men fin i kanten som jag är så drog jag rullstolen ifrån växten när Tuva provade om man kunde ta jord från krukan och lägga på den fina röda mattan som löpte längs mittgången. Det kunde man förresten.

Lite kända ansikten hann vi se också. Linda Lampenius, Pernilla Wahlgren och den där tredje sångerskan som jag får erkänna att jag inte kände igen alls. Men hon sjöng ju vackert. Jag tänkte att Anton nog skulle bli lite imponerad om han visste vem det var som satt vid bordet jämte vårat.
– Anton, du vet Nicke & Nilla som gick på Lattjo Lajban förut?
– Näe.
– Jomen du vet, Nicke & Nilla?
– Näe.
– Det är i alla fall Nilla som sitter där, i den grå klänningen.
– Jaha?

Äh, jag gav upp. Det var inte ett dugg häftigt. Tuva blev inte heller imponerad, för när vårt inslag var slut så började ju Pernilla sjunga därnere i studion.
– Illa!! sa Tuva och slog händerna för öronen. – Illa, usch. Tyst!

Ja, smaken är som baken. Jag tyckte att hon sjöng rätt vackert. Hade hon rivit av Bä Bä Vita Lamm hade hon nog gått hem hos Tuva också!

Skansen var…underbart. Förvisso öste det ner blöt-snö och jag hade på mig samma kläder som i studion eftersom vi åkte direkt därifrån. Alltså tights, kort kjol och höga ofodrade stövlar. Och en jacka försås. Jag hade ju haft snille nog att packa ner grejor till barnen, vantar, en filt till Tuva och så. Men mig själv hade jag ju inte en tanke på. Men vi hade så himla mysigt att mina icke-Skansen-anpassade kläder blev helt oviktiga.
Först käkade vi lunch på Gubbhyllan. Vi beställde och slog oss ner vid ett bord. Ett enda bord i hela restaurangen hade duk, det var nog reserverat åt någon så vi slog oss ner en bit ifrån det. Då kom kökschefen in.
– Men hej! Ni är väntade, jag har dukat ett bord åt er!

Det fint dukade bordet var till oss! Dukat för fyra personer, med linneduk och servetter, levande ljus. Vi blev alldeles överväldigade! Maten var helt fantastisk, kocken kunde redogöra för varenda råvara och vart den kom ifrån, det var restaurangens koncept. Hasse och jag njöt av renskav med potatismos, Anton av pannbiff. Det fanns ingen läsk, däremot fanns det saft. Hemkokt saft i olika smaker, och på etiketterna kunde vi läsa vart och när bären plockades. Skitmysigt! Anton åt som en häst, vilket innebär att köket fick ”med beröm godkänt”!

Mätta och belåtna styrde vi kosan mot stallet, Anton skulle få rida. På en liten Krabat. Ja, hästen hette så. Och så var han liten också. Blötsnön fullkomligen öste ner, men det struntade vi i! Tuva och jag väntade i stallet medan Hasse gick bredvid Anton och hästen. Anton fick rida tills han inte orkade mer, och han njöt! Red nästan helt själv också, han behövde bara lite lite hjälp.
Efter ridturen väntade Akvariet och en guidad rundtur. Det var det underbaraste vi varit med om! Vi började hos lemurerna. Vår guide, Vera, hade med sig vindruvor och lemurerna kom glatt skuttandes för att få sig en godbit. Anton tyckte att de blev lite närgågna, medan Tuva njöt och skrattade så hon nästan kiknade. Hasse fick en lemur på axeln, Tuva hade som flest tre stycken i knät och en på handtaget till vagnen. Lyckan i hennes ögon var total!
– Apa, apa! jollrade hon och skrattade.

Vi kollade på fiskar, möss, reptiler och fick klappa fler apor. Saki-apor tror jag dom hette, vi hade med godis in till dem också. Jag knäppte lite kort, men det höll inte aporna för särskilt viktigt när det fanns mat i närheten. En apa satte sig på kameran för att komma åt godiset i Veras hand!

Åh vi var så nöjda, glada, överväldigade när vi begav oss mot utgången. Att se Tuva, och Anton med för den delen, få så många underbara, spännande, härliga intryck var fullkomligt fantastiskt! När vi lämnade Skansen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre, jag var så rörd av hela alltihop.
Tilde, Åse och Anna, om ni bara visste vad den här dagen har betytt för oss! Vi är så totalt avslappnade, lyckliga och tacksamma! Tack, snälla underbara goa ni! Fasen, nu gråter jag igen. Men så mysigt var det faktiskt!

Vi som alltid brukar vara lite stressade när vi är ute på dylika eskapader. Jag tror alla småbarnsföräldrar känner igen det, uppspelta barn som går från solstrålar till småmonster på nolltid, gnabb de vuxna emellan över diverse småsaker som vart man ska äta, eller vad man ska se och när. Ingenting sånt upplevde vi idag. Bara ett stort, underbart lugn. Det var obeskrivligt!
Nu måste jag gå och torka bort lite mascara, för jag då inte sluta lipa. Jag är så rörd, lycklig, tacksam.

Tack för en underbar dag!

Nu är vi på plats i Huvudstaden minsann! Ny-bilen gick som en pärla hela vägen hit. Och jösses vilket utrymme där finns i den! Alltså, även om vi bara ska sova borta en enda natt så krävs det lite grejor för oss. Vi måste ha aggregat, kopplingar, sprutor i alla möjliga storlekar, blöjor, sondmat, medicinkoppar…ja jag skulle kunna forstätta i all evighet. Vi kan väl sammanfatta med att bara till Tuva behövs det en jäkla massa grejor! Plus att vi har med oss både vagnen och rullstolen. Och hör å häpna, när vi hade packat alla väskor så fanns det fortfarande gott om plats för hundarna i skuffen! Ja, alltså hundarna är ju inte med till Stockholm! Dom är på semester, Zingo är hos svärfar och Idefix hos Nilla.

På vägen ner stannade vi i Hummelsta och käkade lite lunch, och så naturligtvis blev det en tur till Godisstoppet också, det är ju ändå lördag! Resan gick bra hela vägen, även om det är kaotiskt att köra bil i Stockholm! Hasse körde, GPS:en snackade gojja och jag försökte lugna den stressade föraren. Som tur var hade jag läst vägbeskrivningen på hotellets hemsida så vi kunde strunta i GPS:ens förslag på diverse U-svängar till höger och vänster. Väl framme vid hotellet knatade jag in i lobbyn och checkade in.
– Jag skulle vilja ha lite hjälp med bagaget, och så vill vi parkera bilen i garaget.
Receptionisten såg ut som om jag just snackat ryska med henne, men efter en stund sa hon.
– Eh…normalt så parkerar inte vi bilarna…
– Näe, men jag ville ju bara veta vart vi ska ställa den, vart är garaget?
– Öh, jaha. Det är därnere till vänster. (och så pekade hon)
Hon gav inte det smartaste intrycket om jag säger så.
– Okej, tar vi bagaget nu eller nere i garaget?

Oj, vad hon funderade.
– Ni kan ju ta det från garaget, hissen går ända upp till eran våning. Fast…det finns inga bagagevagnar där.

Hon funderade igen. Till slut klev hennes kollega fram.
– Men vi kan väl köra ner en bagagevagn och hjälpa er upp med bagaget?
– Tack, det vore jättesnällt.

Den andra receptionisten såg ut som om hennes kollega just kläckt en idé värdig Nobelpriset. Antagligen hade hon aldrig kommit på nåt dylikt själv. Men hon klämde i alla fall in med ett:
– Jaaaha… Ja det var ju smart!

Rummet är helt okej faktiskt, ganska stort så Tuva kan ta sig fram med rullstolen. Anton höll på att bli oxtokig när han varken kunde få in Barnkanalen eller Nickelodeon, men det blev lite lugnare när han fick veta att man kunde hyra film direkt via TV:n! Han kollade in Bee Movie innan maten, och Alvin & Gänget till efterrätt! Vi käkade på The Bishops Arms, som är hotellets restaurang. Fast Anton var inte så imponerade av hamburgaren han fick, den var ”vuxenkryddad”. Medan Hasse och jag åt upp sprang Anton ut i lobbyn och flörtade med personalen. Efter fem minuter kom han springande med en målarbok och ett paket kritor.
– Mamma, när skulle vi vara på TV?
– Tjugo över tio.
– Okej. TJUGO ÖVER TIO!!!! vrålade han medan han sprang ut till lobbyn igen.

Efter ytterligare fem minuter kom han tillbaka med en målarbok till Tuva med tillhörande kritor. Pös iväg igen, och tredje gången han kom tillbaka hade han fjäskat åt sig ytterligare en målarbok. När vi gick till lobbyn för att hämta honom satt han och flörtade med nyanlända gäster som satt i skinnsofforna. Det är Anton det, han kan charma vem som helst!

Nu ska vi försöka brotta honom i säng tänkte vi. Tidig morgon imorgon! Och sen kväll ikväll, Tuvas sista mål kan jag inte sätta på förrän 01.00. Gääääsp!!
Håll tummarna för oss imorgon nu, att vi inte får tunghäfta, att Anton inte välter nånting dyrt i studion och att Tuva inte kastar en Nutrini-kräka i direktsändning. Gonatt!

Snyft…nu är den såld. Pärlan. Huga, vad det sved i hjärtat igår när vi hade tvättat upp den och gjort den fin. Det är en himla fin bil, Avensisen. Fast lite tröstade det när jag kunde lyfta in Tuvas vagn i Previan utan att fälla ihop den. När vi sålt Avensisen var vi tre vuxna och två barn som skulle åka Previa hem, och då kändes det ännu lite bättre, för vi fick ju plats allihop. Och vagnen! Och Idefix i sin bur också.

Idag blir det långtur till Stockholm. Lite nervösa är vi. Ja, inte barnen då. Anton är fortfarande lite sur för det här med kalaset och lite tveksam till att åka ifrån TV:n och Nickelodeon. Han frågade just om dom har Nickelodeon på TV4, för klockan halv tio bara MÅSTE han se på Danne Fantom!

Är det någon som sett den där reklamfilmen för huvudvärkstabletter? Nu minns jag inte vilket märke det är, Pronaxen kanske. Hur som helst så har man i just den reklamen låtit en envis huvudvärk gestaltas av en hund, närmare bestämt en Jack Russel som går hänger i byxbenet på en tjej. Till slut lyckas tjejen göra sig av med huvudvärken, hon sparkar helt enkelt iväg hunden. Anton blev helt knäckt när han såg den! Med darrande läpp kom han in i köket och frågade mig med liten röst:
– Mamma…du skulle väl aldrig sparka iväg Idefix så långt att han ramlade och slog i huvudet va?
– Va?! Nu hänger jag inte med riktigt Anton…
– Det gjorde en tjej på TV, hon sparkade iväg hunden.

Aha, poletten trillade ner hos mig och jag försökte förklara att hunden skulle föreställa hennes huvudvärk, så att man förstod att den var envis och inte ville ge sig.
– Jag tycker ändå att det var dumt att sparka hunden. Dom hade kunnat använda nåt annat, som en klädnypa i byxbenet till exempel. Eller hur mamma?

Igår lyckades jag med det till synes omöjliga förresten! Jag fick min son att äta köttgryta! Jo, det är sant!! Jag hade gjort rådjursgryta, vilket Anton aldrig ätit förut så han kunde ju inte hävda att han inte gillade det. När jag lade upp mat tyckte han att jag fick hejda mig vid fyra små köttbitar på tallriken, för tänk om han inte tyckte om! Jag hade ätit lite före Anton, Tuva och jag satt kvar och höll honom sällskap. Han stoppade en bit i munnen, tuggade…och fick ett så härligt ansiktsuttryck! Som om han just fått smaka manna från himlen! På bara några ögonblick hade han rensat tallriken och ville ha mer! Han klämde i sig bra mycket mer än vad jag orkade äta, sen frågade han:
– Mamma, kan jag får det här till lunch imorgon?
– Men vi är ju hos mormor vid lunch imorgon.
– Då får du ta med lite i en matlåda, det här bara måste jag få äta imorgon också!!

Jo, jag tackar jag! Bättre matkritiker finns inte!

Anledningen till att jag åt för Hasse och Anton var att det kom nåt mycket viktigare i vägen för dem när maten var klar. Hasse hade lovat Anton att de skulle bygga lite lego före maten, men Hasse fastnade i telefon (han jämförde försäkringar för bilen) så han var inte klar förräns klockan 19, samtidigt som maten var klar. Men ett löfte är ett löfte! Så Hasse och Anton gick upp och byggde lego, maten kunde faktiskt vänta. Länge byggde dom, innan dom kom ner och såg supernöjda ut bägge två. För ibland är det faktiskt viktigare att bygga lego, far och son, än att slänga sig ner vid middagsbordet i samma sekund som maten är klart. Fånga dagen, vet ja!

Tuva hade en lite jobbig natt fram till ett ungefär, hon låg och spände varenda muskel i hela kroppen. Då måste vi ta upp henne och försöka få henne att somna i vår famn, hjälpa henne att hålla emot när kroppen blir så där spänd. Jättejobbigt för henne. Men vid ett tiden vaknade hon till lite och började jollra och prata om vad vi ska göra i helgen, att hon ska få träffa både mormor, morfar och Tilde. Sen låg hon i sin säng och pratade om det länge och väl.
– Tille…Paaauuulaa!
Långt fniss och sen:
– Mommo. Mojja (morfar). Tille…Paaauuulaaa!

Nä, nu måste jag dra och packa lite! Sist med inte minst kan jag meddela att jag var och kollade bloctrycket igår, och det var hur prima som helst. Inget fel på det inte! Så jag kan lugnt stressa vidare! =)

Nä, jag har inte stavat fel. Jag bara drog ihop det lite! Previa-premiär!!
Japp, vi kan härmed stolt titulera oss som ägare till en Toyota Previa! Hasse åkte upp till Sundsvall och hämtade den idag! Den är stor. Jag menar stooor!
Anton hade hunnit krypa ner i sängen och börjat lyssna på sin musiksaga när Hasse kom hem, men kunde inte motstå att gå upp och titta på bilen. Han fick till och med en tur runt kvarteret och konstaterade glatt:
– Nu finns det ju gott om plats när mina kompisar ska följa med hem från fritids!

Ha ha, ja det gäller att se alla möjligheter. Om vi sätter i alla stolarna kan vi ju ta hem en hel drös ungar från fritids! Idag tog vi dock bara med en, vi hade ju Avensisen då. Den står förresten också kvar på gården, men ska få en ny ägare i helgen. Jag har försökt städa bilen i tre dagar nu, men det är som om Mannen med Skägget inte vill att jag ska lyckas med mitt uppdrag. Vid första försöket kräktes Tuva ner sig alldeles (hon satt i vagnen och hjälpte till med att hålla dammsugarmunstycket), andra gången började det spöregna och tredje gången hann det bli både mörkt och svinkallt innan jag kunde gå ut till bilen. Men köparen är en härlig tjomme, en bilköpare helt i min stil. Det är en kompis till oss som ska köpa bilen, och han skulle lämna in den på rekonding, så vi behövde inte lägga ner en massa tid på städning tyckte han. Bara ta bort det värsta.

Sånt gillar jag! Fast själv har jag väldigt svårt att fatta tycke för en bil om den inte är ren när jag ska titta på den. Vi var ju och tittade på ett skräckexempel tidigare i veckan, huga! Så självklart kommer vi städa Avensisen innan den ska iväg, men jag behöver inte jaga bort vartenda dammkorn.
Fast om nöden inte krävt det så skulle jag aldrig sålt den bilen! Jag älskar den på alla sätt och vis, den är skön att köra, går stabilt på vägen, drar så där lagom med bensin, stor och rymlig i både kupé och bagageutrymme, jätteskön att åka i som passagerare. Jag kommer sakna den…

Å andra sidan blir det väldigt skönt att kunna få med sig Tuvas stora hjälpmedel. Att få in dem i Avensisen gick ju förvisso, om man monterade isär dem allt vad det gick och sen lekte Tetris med delarna. Nu är det bara att köra in både vagn och rullstol, ingen nedmontering behövs!

Gudars skymning va trött jag har varit idag! Av ingen anledning alls egentligen, allt har knallat på som vanligt här hemma tycker jag. Gårdagen var ju inte heller särskilt utmattande, annars kan ju sånt komma lite efter.
Vaknade (för ovanlighetens skull) av väckarklockans första plingenling och gick upp. Anton vaknade också, och föreslog lite morgonmys. Klockan var sex på morgonen så vi hade faktiskt tid att dra oss lite i sängen, så jag kröp ner hos honom en stund och somnade naturligtvis som en liten gris när han lade sin lilla hand på min kind. Vaknade igen, en timma senare. Trött. Vi masade oss upp och åt frukost, klädde på oss och väckte Hasse och Tuva. När Hasse skjutsade Anton till skolan satte jag mig med Tuva i soffan (hon fick Nutrini, och den absolut bästa positionen för henne att få mat är halvliggande, gärna på mammas eller pappas mage i soffan, då kräks hon nästan aldrig). Och somnade. Hasse kom hem, försökte prata med mig, men gav snart upp. För trött.

Men sen piggade jag på mig lite, Tuva och jag for in och simmade. Jösses, vad hon var duktig idag. Jag blev stolt som en tupp och glad som en lärka! På tisdagar har ju Tuva ett program att jobba med, och punkt tre på programmet är ”flyta och jobba med balansen”. Då munderar vi Tuva med viktmanschetter om anklarna (för att hjälpa henne med balansen), en flythjälp om midjan samt puffar om armarna. Vanligtvis så behöver hon hjälp för att hålla sig ovan ytan, jag brukar få ”peta” på henne så hon hamnar på rätt köl eller hålla henne lite i handen. Men inte idag inte! Jag tog ut henne så hon inte bottnade, sen hjälpte jag henne att bli alldeles stilla med fötterna rakt ner och så släppte jag helt. Hon började tippa lite framåt, men så fort jag sa ”upp med hakan”, så jobbade hon med huvudet och spände ner benen så hon kom rätt igen. Så började hon vippa bakåt, men jobbade sig tillbaks till upprätt. Sådär höll hon på, vippade som en badtermometer fram och tillbaka, och lyckades hålla kontrollen utan hjälp. Det krävs jättemycket av Tuva för att klara det, men hon fixade det, alldeles själv!
Vattnet är så underbart för henne, det tar liksom bort Herr Leigh lite grann, för ett slag. Mot slutet av sitt träningsprogram får hon gå där hon bottnar. Och benen rör sig växelvis, precis som på oss när vi går. Och de bär henne, om så än i blott 10 steg så bär de henne utan att jag behöver hålla upp henne. Det enda jag behöver göra är att vara bakom henne, vara hennes balans. Men där, varje tisdag, i 10 underbara steg, så kan hon gå.
– Upp och ut å gå, fadderaderallan. Med nya stövlar på, fadderaderallan…sjunger jag.

Och hon går.

Storebror har också jobbat hårt idag, det är ju tisdag. Tisdag=ridning!
Vi skulle vara på plats en halvtimma tidigare idag, för en liten teorigenomgång av ridvägarna i ridhuset. ”Rätt upp”, ”rakt över”, ”snett igenom” har vi övat på. Barnen fick följa efter ridläraren och leka hästar. Sen hämtade vi dom riktiga hästarna. Anton blev överlycklig över att få rida samma häst som sist, Pandy. Fast det här med att ”korta tyglarna” är fortfarande ganska krångligt. Jag jobbade hårt på att hålla tyst och låta ridläraren lära Anton rida. Men jag vill ju så gärna komma med tips, tala om att tyglarna är lite för långa, förtydliga det läraren säger. Typisk yrkesskada från att ha jobbat på småbarnsavdelning inom förskolan! Jag lyckades ändå rätt bra tycker jag, bara två gånger påpekade jag att tygeln var för lång. Det gick som smort för Anton idag, han fick hästen att trava nästan alla gånger den skulle. Det som är lite svårt för Anton är att sitta still och vara uppmärksam på ridläraren. Han har så mycket att prata om, och så vill han ju se hur det går för dom andra, kolla på alla reklamskyltar, spana lite på läktaren, kolla i speglarna. det blir lite förvirrande för hästen som känner av Antons varje rörelse. Om ekipaget ska rakt fram, men ryttaren tittar åt ett helt annat håll så har hästen jämt göra med att lista ut vad den där figuren på ryggen vill egentligen. Lägg då till lite för långa tyglar som inte ger nån som helst vägledning…
Jag beundrar ändå ungarna. Att sitta upp på dessa enorma varelser och lära sig hantera dem.

Mot slutet av passet sade ridläraren:
– Nu vill jag att alla ledare kopplar loss grimskaften och bara går bredvid. Nu rider barnen själva.

Anton blev allt lite blek om nosen. Vi har blivit uppmuntrade att hålla allt lösare i grimskaften de senaste gångerna, bara hjälpa till om det verkligen, absolut behövs. Och nu skulle vi koppla loss helt! Anton var inte det enda barnet som såg lite förskräckt ut. En och annan mamma å pappa såg också lite nerviga ut.
Men det gick jättebra! Barnen styrde så fint hästarna runt ridhuset och mot uppställning på mitten. Och så stolta dom var sen! Underbart att få vara med!

Vid läggdags var vi lika trötta både Anton och jag, vet inte vem som somnade först. Tror det var jag… Hade tänkt träna lite Pilates. Men nä. För trött. Kroppen säger ”soooov”, och då får man väl lov att lyssna då! Gonatt!

Urk, va många bakluckor jag har öppnat idag. Vi var iväg och kollade på lite bilar, för att se om det fanns några bra alternativ till den modell vi redan fastnat för. Jag måste ha öppnat minst 20 bakluckor och kollat in för att konstatera att alla 20 bagageutrymmen var för små. Alltså, jag förstår inte poängen med en del bilmodeller, när det börjar likna en minibuss, men skuffen är inte större än på en Nissan micra? What’s the point?!
En bilhandlare gjorde allt i sin makt för att få Mitsubishi Grandis att bli större i bagageutrymmet. Han fällde ner de bakersta sätena och drog fram mittensätena så långt det bara gick.
– Se, så stort det blev här bak nu!

Mmm…men vart ska barnen sitta då? Om deras stolar är framdragna så att deras ben ligger klämda mot de främsta sätena? Han försökte få oss att köpa nåt Jeep-liknande, för det är ju stora bilar! Ja, på utsidan ja. De är stora och höga, drar en jädra massa bensin…och rymmer två till fyra passagerare och en necessär i bagaget! Suck!
Men Tuva tyckte det var kul. Det var ju skinande blanka bilar överallt, och bilhallarna var ju stora och roliga att åka i!
– Bil, bil, bil! jollrade hon från rullstolen.

Alltså, nog finns det stora bilar. Men det får inte bli för stort heller, vi måste ju har råd att äga bilen och köra den. De amerikanska märkena är gigantiska, men kostar därefter att äga också. Vi kollade på en liten buss också, minns inte om det var Hyundai eller Mitsubishi, men den hade lätt rymt en halv skolklass. Lite väl stort kanske… Så vi står fortfarande och stampar på samma bil, samma modell. Toyota Previa. Mer perfekt blir det inte. Dyra är dom förvisso, di rackarna. Men dom har allt vi söker. Ååh, jag vill vara liten igen. Sitta i baksätet på pappas och mammas Saab och läsa Bamsetidningar.

Fast det är inte lätt att vara liten heller, fråga Anton. Han höll på att gå upp i limningen idag! I dagens post kom nämligen en inbjudan till ett kalas, och inte vilket som helst utan till en av hans bästa kompisar. Som naturligtvis ska ha kalas på lördag eftermiddag. När vi är i Stockholm!
Anton blev fullkomligt rosenrasande, förtvivlad och outsägligt besviken när det gick upp för honom att han skulle missa kalaset.
– Jag tänker inte åka till Stockholm! Jag vill inte! Vi kan väl åka nästa helg istället?! JAG VILL INTE ÅKA!!!

Vi försökte förklara att det inte är så enkelt att möblera om TV4:as tablå för att ett kalas råkat komma i vägen, men vi insåg ganska rappt att det var lika gott att lägga ner. Anton var tvungen att få vara arg, ledsen och besviken till han var färdig. Sen lugnade det ner sig. Han är fortfarande arg och ledsen, men har förstått att vi ändå kommer att åka till Stockholm.

Tuva vill å andra sidan väldigt gärna åka! Ja, nu vet ju inte hon precis vad Stockholm är för nåt, men hon vet vem Tilde är! Den kvinnan har gjort intryck på våra barn kan jag meddela. I söndags när Tuva såg Tilde på TV:n blev hon jätteglad!
– Mamma! Tille!!
– Ja, det är Tilde. Vi ska åka till Tilde nästa helg.
– Jaa… Tille. Åka. Helg.

Sen har hon frågat med jämna mellanrum:
– Tille? Åka?
– Japp, vi ska åka till Tilde.

Nu ska jag återvända till min bok tror jag. Eller inte MIN bok, utan boken som jag håller på att läsa just nu. ”Ceasar och hans hundar” av Ceasar Millan. Nyttig läsning faktiskt, han har en och annan vettig åsikt. Förhoppningsvis hittar jag nåt som kan hjälpa mig få kläm på hur tusan jag ska bete mig för att Rosa och Blenda ( Idefix och Zingo) ska börjar bete sig som hundar istället för korsningar mellan get, ko och hyperaktiva surikater. Idefix har helt klart varit get i ett tidigare liv, han sätter i sig allt som går att tugga. Spelar ingen roll om det är en skosula eller en prima hundskit, allt slinker ner. Zingo är inte sen att ta efter, men hans passion ligger i att äta gräs, som den värsta kossa.
Selektiv hörsel har dom också, för när jag ropar ”mat” så kommer dom som skållade troll, men när vi är ute och går får jag inte kontakt med dem hur jag än beter mig. Matte, det är bara den där enerverande klumpen i änden av kopplet som rycker och drar lite ibland.
Jag är inte dummare än att jag fattar att alla deras knasiga beteenden till syvende och sist beror på mig och Hasse och våra tillkortakommanden som flockledare, men det är nog så enerverande ändå när Zingo för fjortonde gången rycker till i kopplet så axeln hotar att hoppa ur led för att han sett ett litet löv som blåser över vägen. Idefix får man gå varsamt fram med, för han kryper ihop till en liten skugga om man höjer rösten aldrig så lite. Idag ryade jag åt Zingo som tänkte sätta i sig en fin, brun hög med hundlort och Idefix blev så liten och rädd att han nästan försvann! Zingo, å andra sidan tittade undrade på mig ungefär som för att säga:
– Förlåt, sa du nåt till mig alldeles nyss?

Gah! Jag har ju haft två hundar förut! Hur i hela friden bar jag mig åt med dem?!