Japp, det fick vi på hjälmarna idag. Vi har nämligen varit i Falu Koppargruva och kikat. Jag har aldrig riktigt tänkt på att den ligger där. Visst har man kört förbi portalen många gånger där det står ”Världsarvet Falu Koppargruva”, men jag trodde faktiskt inte att där fanns så mycket att se! Idag kikade vi in i Gruvhospitalet och lärde oss mer om läkekonsten på 1700-talet. Den var inte att leka med vill jag lova. Amputation och åderlåtning var poppis, och bedövning var inte sårskilt hippt. En skvätt brännvin före operation kunde patienten bjudas på. Blev han/hon riktigt stökig så kunde man ju alltid åderlåta patienten tills denne tuppade av, och sedan operera. Barn som var sjuka skulle man dra genom ett hål i ett träd, det sades göra susen. Huga…jag ryser vid blotta tanken på dåtidens sjukvård…
Gruvan var riktigt häftig. Trappor och vindlande gångar, hålor som var iordningställda så realistiskt att man nästan förväntade sig att där skulle komma gruvarbetare och kila förbi. Hjälm och regncape fick man ha på sig, för det droppade vatten och här och var kunde gången vara så låg att man måste gå på huk. Där gick inte att ha barnvagn, så vi funderade först på om Tuva och jag skulle stanna ovan mark så grabbarna fick se gruvan, men pappa Hasse satte henne i bärmesen och slängde upp den på ryggen och bar sin dotter under den 1 timme långa turen. Hon är tung, lilla donnan, men Hasse bar henne trappa upp och trappa ner så hon också skulle få vara med och känna historiens vingslag. Jag blev lite rörd därnere, när vi skulle igenom en låg gång där Hasse fick gå på huk, Tuva skrattade och hade jätteroligt. Tänk att hon fått uppleva Falu Koppargruva tryggt gungades på pappas starka rygg. En liten tår på mammas kind.
Dit får vi åka fler gånger! Vi hann inte se allt som fanns att se, vi gick aldrig in i stora Gruvmuseet, och inte hann vi gå runt dagbrottet heller. Och ner i gruvan kan jag tänka mig att gå fler gången.
Igår var vi och badade i Dammsjön. Solvarbos egen riviera! Mitt ute i skogen ligger den, en jättevacker sjö med underbar sandstrand. Vi var taktiska nog att åka dit just runt middagstid, då de flesta åker hem och gör middag. Då har solen hunnit värma vattnet hela dagen, och gott om plats på stranden finns det. Vi hade jättehärligt, Tuva badade tills hon hackade tänder men hon ville ändå inte gå upp.
Nu ropar Anton, bäst att kila upp och se vad han vill. Han tycker att det känns lite konstigt att sova hemma, nu när han sovit borta i så många nätter. Tjipp o’hoy!