Herre min skapare vilket humör min son har haft idag, han måste ha svängt benen över fel sida sängen. Vilket i och för sig är omöjligt, eftersom det är en våningssäng som står emot en vägg. Det finns bara ett ställe man kan svinga benen över…
Arg som ett bi har han då varit i alla fall. Det började illa med att hans bästa kompis inte svarade i telefonen när Anton ringde och ville leka. Det är verkligen ingen bra början på dagen, för då duger det inte med nån annan kompis heller. Jo, han hade ett andra-handsval, men den kompisens telefon fungerade inte. Dom bor dock inte så hiskeligt långt härifrån så vi tog en promenad dit och plingade på dörren. Ute regnade det ihärdigt, men vi kunde inte ta bilen för den hade Hasse (som har jagat får hela dagen). Efter stök och bök med galonkläder så kom vi i alla fall ut på den där promenaden. Men ve och fasa, den kompisen var inte heller hemma!

Nu var Anton riktigt lack kan jag lova, när vi kom hem igen och bylsade av oss kläderna hamnade vi i ett riktigt praktgräl om X-boxen. Anton ville spela, men hade redan förbrukat sin dags-dos av speltid. Gud anåda, vi vrålade så finporslinet skallrade i skåpet! Och så blev vi sams. Bråkade. Blev sams. Ja, så där har vi hållt på hela dagen. Tuvas myshörna har vi inte hunnit sätta upp idag, vi har varit ute mest hela dagen och försökt få Anton på bättre humör. Lite glad blev han i alla fall av att baka (och äta) muffins med kanel & vit choklad. Ännu lite gladare blev han av långpromenaden till apoteket och tillbaka hem igen. Och nästan helt nöjd blev han när han insåg att det faktiskt är lördag (godisdag) imorgon.

Men jag har inte bara bråkat med Anton idag, jag har hunnit annat också. Som att torka spyor till exempel. Zingo var nämligen med Hasse hela dagen, de var ute vid fåren och skulle sätta upp en ny hage åt dem. Mattes lilla älskling såg till att äta både mycket och väl av all härlig fårspillning som låg och doftade i det regnvåta gräset. Sen kom han hem, till mattes nyskurade golv, och spydde upp allt fårbajs igen. Uäärk!!
Men nu verkar hans mage i alla fall vara tom. Hoppas jag.

Oj vilken trött liten tösabit vi har haft idag, men så har hon haft en tuff dag också! Jag väckte henne i arla morgonstund (med Tuvas mått mätt alltså), det vill säga före åtta på morgonen, så att vi skulle vara klara för avfärd klockan nio. Vi skulle till sjukgymnasten, den nya. Hon bär ett väldigt tjusigt namn tycker jag, hon heter Ida. Och har man ett sånt trevligt namn så är man per automatik en väldigt trevlig och kompetent person! En dryg timma jobbade dom, Ida och Tuva, sen var Tuva alldeles färdig. Men lika glad som alltid förstås!

När Tuva har varit på habiliteringen så är hon alltid trött hela dagen sen, det tar hårt på krafterna för hon jobbar ju så frenetiskt. När hon dessutom, som imorse, inte riktigt fått sova klart så kan man gå en tuff dag till mötes. Efter lunch var lilla damen dödstrött, men ville inte höra talas om nåt fult ord som börjar på ”s” och slutar på ”ova”. Dessutom hade vi ju besök, min kusin Nicklas och hans flickvän var här, och då kan man ju inte slösa en massa tid på att vila! Vid fem-tiden på eftermiddagen var Tuva i upplösningstillstånd, hon var så trött att hon var rosenrasande, hon gnydde och gormade, sade ajaj om varenda kroppsdel och slog hejvilt omkring sig. Vad göra?! Jag försökte hålla fast henne i min famn, för så illa kan det faktiskt vara i vår vardag, att Tuva helt enkelt måste få hjälp att hålla kroppen stilla så hon kan somna. Men idag funkade det inte, hon blev bara svettigare och argare. Jag gav upp och gick in med henne i hennes rum. Vi plockade lite med leksakerna, men Tuva var för uppskruvad och trött, hon orkade inte koncentrera sig på nånting alls. Hon blev bara arg.

Då slog det mig att vi inte provat våran flyttbara avslappningshörna. När vi gjorde Tuvas rum så köpte vi en vit sänghimmel. Från början ville vi ju göra en vit myshörna i Tuvas rum, där hon kunde slappna av och komma ner i varv. Men det tog liksom slut på hörn… Så då köpte vi den där sänghimmeln och tänkte att vi kunde sätta en krok i taket och sätta upp sänghimmeln när Tuva behövde koppla av lite, bädda med vita filtar och kuddar därinne och mysa till det lite. Men hittills har vi inte ens fått upp kroken i taket!

Idag var det dock hög tid att testa den där avslappningen. Jag pillade upp en krok, häktade fast sänghimmeln och bäddade med kuddar och filtar, allt i vitt. Sen släckte vi i taket, satte på lite avslappningsmusik och tände Tuvas mysnalle (en fluffig vit sak med inbyggda lysdioder som skiftar i färg). Och reaktionen kom direkt! Hon gick från smått obstinat till kavlugn! Vi kröp in i det lilla tält som sänghimmeln bildat, lade oss på kuddarna och bara låg där, en lång stund. Sen vände sig Tuva mot mig, lade sina händer om mitt ansikte och sade:

– Mamma? Mys…

Åh, mamma smälter som en smörklick! Efter ytterligare några minuter började Tuva dra i sin tröja, den skulle promt av. Jag begrep inte riktigt först, men tog av henne tröjan. Sen skulle allt utom blöjan av, jag hajjade fortfarande inte riktigt. Ville hon sova, eller? Men Tuva gjorde sina avsikter klara som korvspad när hon tog mina händer, lade dem på sina ben och återigen sade ”mys”. Hon ville ha massage! Det är jättelängesedan hon ville ha det! Massage av ben och mage får hon ju varje dag, men det är ju mer i sjukgymnastiskt syfte. Mys-massage har hon inte velat ha sen i våras, då vi var på Hästberg (där en av aktiviteterna är massage). Länge länge fick jag sitta där och massera, Tuva visade och talade om vart hon ville bli masserad. Ryggen, kinderna, axlarna, örsnibbarna, fötterna. Det var så underbart mysigt! En hel timma var vi där, i mys-hörnan. Tuva var inte riktigt nöjd, hon ville ligga längre. Men Zingo ville ut, middag skulle lagas och sen måste barnen i säng. Först efter många upprepade löften om mera myshörna imorgon gick Tuva med på att låta mig plocka ner sänghimmeln och ta bort kuddarna. När jag senare lade henne i sängen tittade hon med sina stora, bruna ögon på mig.

– Mamma? Mys. Mojjon. (=Mamma, vi ska mysa mer imorgon)

Tuva och Anton myser i tältet

Godmorgon vet ja! Fast för mig är det ju redan förmiddag, eftersom jag vaknade strax efter fem imorse. Jag har fått allvarligt ballhugg på min dygnsklocka. Vi är ju uppe rätt sent inpå nätterna eftersom Tuva ska ha mat och mediciner där runt midnattsstrecket, sen har vi sovit till 8-9 på morgonen nu under sommarlovet. Men nu har jag alltså börjat vakna okristligt tidigt. Jag är fortfarande trött när jag vaknar så där tidigt, men jag kan inte somna om hur jag än beter mig! Ligger där i sängen och vrider mig runt, runt. För jag vill ju inte gå upp och stöka så jag väcker resten av familjen!

Varför vaknar jag då så tidigt? Svaret är enkelt: abstinens. Jag håller nämligen på att lägga av med snuset! General-dosan har varit min kamrat i många herrans år, ända sen 1999 närmare bestämt. Två gånger har jag lyckats sluta helt och hållet, men trillat dit igen. Första återfallet kom av förklarliga skäl när Tuva hamnade på intensiven. Något var jag tvungen att lugna nerverna med, och snus verkade rätt harmlöst. Men jag lyckade alltså sluta igen. Andra återfallet berodde på ren jäkla dumhet, vi (hasse och jag) fick för oss att köpa en dosa i julas. Bara sådär, en liten dosa bara. Men ett tu tre så var vi fast igen.

Så nu ska jag sluta igen. Jag skriver ska, för jag ska verkligen sluta. Inte försöka sluta. Jag ska sluta. Tänkte vara sådär macho och bara lägga av helt tvärt när det var slut i dosan, men det gick ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Igår var jag tvungen att köpa en dosa till, så jag kan trappa ner istället och jag har verkligen trappat ner. Från en dosa om dagen, till två prisar om dagen. (Jag tror en dosa innehåller 20 portioner). Alltså, tobaks-abstinens låter inte så farligt förrän man har upplevt det själv. Igår var jag trött, hela dagen. Inte vanligt slö, utan sjukt trött, sådär så jag höll på att somna om jag inte höll mig i rörelse. Men sen kan det vända på två sekunder, så jag blir fullkomligt speedad och far runt som en liten iller här i huset. Vid lunch, när jag varit helt utan snus i 14 timmar, så började hjärnan bete sig mysko. Jag sluddrade när jag pratade, och det som kom ut ur munnen var inte alls det som jag hade tänkt säga. Jag skulle fråga Tuva om vi skulle hämta mys-filten (vi låg på hennes lekmatta och lyssnade på musik), men istället hoppade det här ur munnen på mig:

– Tänk om lill-pilten skulle få snuva?

(Jag hade tänkt säga: Ska vi hämta mys-filten, Tuva?)

Sådär höll det på, jag sluddrade och pratade goja som den värsta alkis. Det var faktiskt pinsamt, tur att det var lugnt på besöksfronten igår, annars hade jag skämts ögonen ur mig. Det var min kloka man som förslog att jag skulle trappa ner istället för att tvärsluta. Ha en dosa hemma så jag kan ta en snus när jag börjar bli sådär konstig. Vilket tydligen inträffar efter 14 timmar i mitt fall.

Jag tänkte att jag ska vara snusfri när min bok lämnar pressarna, så hejja mig! Hejja, hejja!

Måste bara göra ett litet inlägg om min stundande bok! Den är nu insänd till förlaget och under bearbetning, så leta fram joggingskorna, lägg fram penning-pungen och förbered er för att rusa ut och köpa den så fort den lämnat pressarna! Datum för exakt boksläpp kommer senare. Oh, va spännande!!

Och vet ni, om man trycker en bok i mer än 30 exemplar, så måste förlaget sända ett pliktexemplar till Kungliga Biblioteket i Stockholm och till Lunds universitetsbibliotek, där verken lagras för alltid. Ha ha! Min bok kommer finnas kvar forever and ever för kommande generationer. Hur häftigt är inte det då?!

Japp, det fick vi på hjälmarna idag. Vi har nämligen varit i Falu Koppargruva och kikat. Jag har aldrig riktigt tänkt på att den ligger där. Visst har man kört förbi portalen många gånger där det står ”Världsarvet Falu Koppargruva”, men jag trodde faktiskt inte att där fanns så mycket att se! Idag kikade vi in i Gruvhospitalet och lärde oss mer om läkekonsten på 1700-talet. Den var inte att leka med vill jag lova. Amputation och åderlåtning  var poppis, och bedövning var inte sårskilt hippt. En skvätt brännvin före operation kunde patienten bjudas på. Blev han/hon riktigt stökig så kunde man ju alltid åderlåta patienten tills denne tuppade av, och sedan operera. Barn som var sjuka skulle man dra genom ett hål i ett träd, det sades göra susen. Huga…jag ryser vid blotta tanken på dåtidens sjukvård…

Gruvan var riktigt häftig. Trappor och vindlande gångar, hålor som var iordningställda så realistiskt att man nästan förväntade sig att där skulle komma gruvarbetare och kila förbi. Hjälm och regncape fick man ha på sig, för det droppade vatten och här och var kunde gången vara så låg att man måste gå på huk. Där gick inte att ha barnvagn, så vi funderade först på om Tuva och jag skulle stanna ovan mark så grabbarna fick se gruvan, men pappa Hasse satte henne i bärmesen och slängde upp den på ryggen och bar sin dotter under den 1 timme långa turen. Hon är tung, lilla donnan, men Hasse bar henne trappa upp och trappa ner så hon också skulle få vara med och känna historiens vingslag. Jag blev lite rörd därnere, när vi skulle igenom en låg gång där Hasse fick gå på huk, Tuva skrattade och hade jätteroligt. Tänk att hon fått uppleva Falu Koppargruva tryggt gungades på pappas starka rygg. En liten tår på mammas kind.

Dit får vi åka fler gånger! Vi hann inte se allt som fanns att se, vi gick aldrig in i stora Gruvmuseet, och inte hann vi gå runt dagbrottet heller. Och ner i gruvan kan jag tänka mig att gå fler gången.

Igår var vi och badade i Dammsjön. Solvarbos egen riviera! Mitt ute i skogen ligger den, en jättevacker sjö med underbar sandstrand. Vi var taktiska nog att åka dit just runt middagstid, då de flesta åker hem och gör middag. Då har solen hunnit värma vattnet hela dagen, och gott om plats på stranden finns det. Vi hade jättehärligt, Tuva badade tills hon hackade tänder men hon ville ändå inte gå upp.

Nu ropar Anton, bäst att kila upp och se vad han vill. Han tycker att det känns lite konstigt att sova hemma, nu när han sovit borta i så många nätter. Tjipp o’hoy!

Vad jag har varit duktig idag! Jag måste ge mig själv en klapp på axeln, det glömmer man ofta bort. Ge dig själv en nu med detsamma vet ja! Så där ja.

Jo, jag har hunnit gå en långpromenad med Zingo innan solen blev för obarmhärtig, sen gick vi hem och städade hela nedervåningen, dammade och torkade golven, pyntade till det med lite nya blommor i fönstren. Sen for vi och månadshandlade, Tuva och jag. Alltså, man tycker att de där kundvagnarna på stormarknaderna är så stora när man bara ska kila in och köpa några saker men när man ska månadshandla är de banne mig i minsta laget! Tur att det är självscanning så att man kan packa medans man handlar, annars skulle jag få spunk. Tänk att pula ner en hel månads konsumtion i mat och städprylar och allt vad där är, och sen bli tvungen att packa upp alltihop på varubandet, se allting mosas i slutet för att sedan knöka ner allt i kassar fort som attan innan nästa kunds varor börjar halka ner på bandet.
När jag nästan var klar gick jag till Frukt & Grönt som sista anhalt (för det är ju mjukast, alltså ska det hamna högst upp i kassarna). Cocktailtomater stod det på notan, och tänk de hade extra bra pris just idag, två stycken för 28:-. Perfekt! Jag gick fram till den enorma stapeln med tomataskar och tog två stycken. Då ramlade hela berget av tomataskar emot mig!! Likt en handbollsmålvakt slängde jag ut både armar och ben för att förhindra en katastrof och jag lyckades fånga allt. Men sen stod jag där och undrade hur fanken jag skulle frigöra en arm så jag kunde börja stapla askarna igen. Jag bänglade och bånglade bra länge, medan jag panikslaget såg mig om efter en anställd som kunde rädda mig från att begravas under alltihop, men ingen i sikte. Gott om kunder passerade dock, som tittade på mig och säkert tänkte att det där ser knivigt ut. Men inte en själ erbjöd sig att hjälpa mig! Fy skäms på er!

Jaja, jag klarade i alla fall av att stapla upp oredan igen så efter en lång stund kunde jag ta mina två askar och handla vidare.Så nu är hemmet skinande rent och kyl å frys är fullproppade, nu kan grabbarna komma hem! Fast de kommer ju inte förräns inatt, och då kommer de varken se att golven är nymoppade eller att där är nya blommor i fönstren, och inte kommer dom kolla i frysen heller och se att den är full. Men ändå.

Och så har Tuva självklart badat i sin älskade pool! Just när hon klev i så kom även en hel hoper underbara, svalkande moln och gjorde oss sällskap. Tyvärr hade dom inget regn att bjuda på, men Tuva plaskade så det skvätte vida runt poolen och svalkade av både mamma och faster. Dom är fortfarande kvar, molnen. För första gången sedan i tisdags kan man ställa upp dörrar och fönster och släppa in lite svalka och doft av sommarnatt. Aircondition i all ära, men den kan inte tävla med moder Natur och ljuden av fåglar som kvittrar natten igenom, doften av dagg som lägger sig i gräset och alla sommarblommors mjuka lukt som smyger sig in genom fönstret. Ah…sov så gott!

Men gud i skruven va hett det är! Ja ja, jag vet man ska inte klaga. Men när man har ett hjärtsjukt barn så får man klaga precis hur mycket man vill! Värmen är jättejobbig för Tuva, hon får ”tuggummi i nervtrådarna” så kroppen beter sig inte riktigt riktigt. Idag fick hon motorstopp på vänster ben när hon skulle krypa. Höger ben kröp så fint, medan vänster släpade efter stelt och utsträckt. Balansen blir också lite si och så i hettan, hon har ganska svårt att sitta själv. Men alla problem har en lösning, hon sätter sig helt enkelt på en stol med ryggstöd, som kan hålla balansen åt henne! Och så blir ataxin (skakningarna) i armarna värre när det är varmt. För att inte tala om hur mycket hon svettas! Lilla hjärtat jobbar järnet för att kyla ner henne. Då är knappen guld värd, bara att pluppa i vatten när det behövs!

Men Tuva är inte den som hänger läpp för att kroppen hakar upp sig, nej då. Hon är lika glad och ärtig i alla fall.  Och på klinkergolv går det faktiskt riktigt smidigt att släpa ett ben efter sig, framåt kommer man i alla fall!
Vi har varit hos faster Nilla idag, och badat i pool. En liten plaskpool, men den var alldeles perfekt åt Tuva. Hon kunde luta sig mot kanten och ta spjärn mot kanterna med benen så hon inte tippade omkull. Och som hon plaskade! Hon njöt av varenda vattendroppe och hade säkert kunnat sitta där hela natten i poolen. Tre långa bad hann hon med innan det var dags att åka hem. Då var mamma väldigt billig kan jag tillägga. När jag sa att vi skulle åka hem till Zingo skakade hon frenetiskt på huvudet och väste med upprörd stämma:

– Nej. Nej…Hibbi (Zingo), nej. Poolen!!

Hon var arg hela vägen hem, jättearg när vi kom hem och gick ut med Zingo, och fullkomligt rosenrasande när jag lade henne i sängen. Trots att jag lovade att vi skulle plaska i poolen imorgon också! Det hjälpte inte, mamma var dum och så var det med den saken!

Igår var vi hos ögonläkaren. Tuva, som alltid har full koll på allt, talade om för receptionisten vem hon var och vart hon skulle.

– Tuva. Eva. Doktor. Öga.

Japp, Tuva Krogh anmäler sig närvarande för avtalad tid till ögonläkare Eva Bonthron. Receptionisten skrattade så hon hoppade, en sån snusförnuftig liten dam var längesen hon hade framför disken. Men det bidde inga brillor. Anton, som behandlas med glasögon, har en inåtskelning och är översynt. Men Tuva har en utåtskelning plus lite översynthet, så för själva skelningens skull är det svårt att behandla med glasögon. Men om brytningsfelet blir värre så får hon glasögon för det så småningom. Vi ska fortsätta med (den hemska) lappbehandlingen, men nu ska vi droppa en droppe Atropin i ögat en gång i veckan. På så sätt lönar det sig inte lika mycket att slita av lappen, för Atropinet kommer göra att det friska ögat ser lite grumligt, så att det skelande ögat får jobba lite mera. Så vi hoppas att Tuva kommer inse att lappen lika gärna kan sitta där den sitter, för hon ser inte mycket bättre utan den. Men…alla som känner Tuva vet att hon gör som hon vill när hon behagar, så vi får se hur det går med lappen. Idag har hon haft nog att göra med värmen, så vi har inte lappat idag.

Jag passade på att gå på Apoteket när vi var i Falun, behövde en ny bodylotion och lite huvudvärkstabletter. Jag är en luktare, så jag måste sniffa på alla hudvårdsprodukter innan jag köper dem. Ni vet, lite diskret öppna locket och klämma lite försiktigt på flaskan så det kommer en puff med doft. Mmm…men det blev inte så diskret som jag hade tänkt mig. För när jag klämde så kom där en klick bodylotion rätt upp i näsborren! Med ett litet fniss torkade jag bort kladdet och ställde tillbaka flaskan. Plockade upp nästa flaska. Samma sak igen! Rätt upp i snoken!! När jag för tredje gången fått en redig klick bodylotion rätt upp i näsan gav jag upp, jag kände ju ändå ingen annan lukt än dom tre som redan trängdes i min vänstra näsborre. Till råga på allt så fnissade biträdet när jag vände mig om, hon hade antagligen sett alla mina tre fadäser.

– Åh, den här är bra. Luktar gott också, sa hon med ett leende när jag skulle betala. (Jag tog den jag luktat på först, det var egentligen den enda jag riktigt fick känna lukten av ju!)

Aj…min rygg svider. Jo, ni förstår att Tuva vaknade tidigt imorse, så när klockan var 9.30 hade vi hunnit med alla morgonbestyr, plockat undan och bäddat och varit ut med hunden på en promenad runt sjön. Så vi gick ut på baksidan medan det ännu var någorlunda genomlidligt att vistas där (det blir för varmt runt lunch). Jag såg att häcken såg för taskig ut, så jag plockade fram häcksaxen och började brottas med åbäket till hagtornshäck. Aj, vad det stacks! Ja, när den var klippt och tjusig så gick jag lös på ogräset i grönsakslandet, huj vad ogräs där var! Sen gjorde vi en liten paus för lunch och en sväng till ICA. När vi körde upp på garageuppfarten såg jag att häcken på framsidan också var fullkomligt vildvuxen! Det är ju rent tekniskt grannens häck, men när den liksom kämde sig in i bilen när jag skulle stiga ur var måttet rågat! Fram med häcksaxen! Jag klippte så både svetten och kvistarna sprutade, men bra blev det. En annan granne kom som en räddande ängel i hettan och sa åt mig att lägga ner häcksaxen lite, för nu vankades det vaniljglass och solvarma hallon på deras uteplats. Mums!
Sen skulle jag ta en dusch, och råkade se min ryggtavla i spegeln…och linnet satt liksom fortfarande kvar, inbränt i huden…

Aj.

Jaha, så var man solokvist ett tag då. Eller näe, Tuva är ju hemma också. Bara tjejerna! Och Zingo, men han är lite fjollig så han räknas till tjejerna. Grabbarna har åkt till Norge, till Hasses farbror för att fiska lite i havet. Det blev så tomt när dom for, så jag och Tuva tog bilen och for till Borlänge. Det var tokrea på Kupolen, vilket betyder att där kryllar av ungdomar som försöker spendera studiebidraget på bästa sätt. Sen är det ju också så att på slutrean hänger butikerna fram allt som de inte lyckats kränga till normalt pris, och oftast de där pyttesmå storlekarna som ingen vanlig dödlig kan klämma sig i. Så jag gjorde mig inte så stort besvär att ge mig in i bisvärmen av fjortisar som stod i klungor runt klädhängarna. Det är ganska rogivande att bara gå runt och titta på folk också. Barn-rean är nåt helt annat det, för där kan man hitta alldeles normala fina kläder till ungarna. Tuva fick en ny tröja, Anton en skjorta. Han sade åt mig i förra veckan att jag kunde köpa lite mindre t-shirts och fler skjortor istället för det är skönare. Sagt och gjort, en skjorta fick det bli.

Vi håller som bäst på att tampas med en förkylning också, men det har börjat vända mot det bättre nu. Tuva har haft några riktigt tunga dagar och nätter med mycket slem och snor. Ingen feber, tack och lov, men hon har svettats som ett litet monster! Klok som en bok är hon i alla fall, för när svetten börjar rinna ropar hon på mig.

– Mamma! Badda!

Då ska vi badda med en sval, fuktig tvättlapp i pannan. Men ätandet har inte gått nå vidare på sistone. När det var som värst kunde hon inte äta alls, fick hon minsta lilla matbit i munnen så kräktes hon. Men idag har hon i alla fall smakat lite ostkaka med färska hallon till, mumsfillibabba!

Imorgon ska vi till ögonläkaren och kolla om Tuva kan få glasögon istället för den där hemska lappbehandlingen mot sin skelning. Håll alla tummar!!

Åh, lite mör är man då… Det är såå många uppförsbackar här!

Idag skippade vi savann-frukosten och låg kvar lite längre i sängen. Sen stökade vi ihop all packning, för man måste ut ur rummet före 11.00.

Sen började vi dagens tur på Tropicariumet, som ligger utanför själva djurparken. Och det visade sig vara ett smart drag, för när vi kom ut igen var allting genomvått! Det hade kommit en riktigt störtskur strax efter att vi gått in, men när vi kom ut sken solen igen. Tropicarium är jätteläckert, där kan man komma nära vackra, läskiga och lite småäckliga djur med en trygg glasruta emellan. Det är lite häftigt att bara vara två centimeter ifrån en svart mamba och veta att man är trygg. Tuva tyckte fiskarna var häftigast.

– Hej, hej! sa Tuva och vinkade åt fiskarna bakom glaset.

Fiskarna rörde på munnarna så det såg ut som att de sade ”hej” tillbax. Sista anhalten innan man går ut ur Tropicarium är ”klappa-en-fisk”-dammen. Där simmade två olika sorters rockor, en blåsfisk och två andra sorter som jag inte riktigt kan identifiera. Rockorna var riktigt keliga! Den ena, som var avlång och lite spetsig i framänden, var sträv som sandpapper. Den andra, som var mera rund, var slemmig och hal. Blåsfisken ville också kela, men jag hoppade över. Tänk om han skulle blåsa upp sig och bli taggig?!

Tuva försökte också klappa fiskarna, men hon var minst lika begeistrad av att man fick köra ner händerna i en stor pool och plaska!

Så många djur hann vi faktiskt inte titta på i själva parken, barnen fick leka av sig i Wild Camp (ett stort lekområde) och köra lite el-jeep. Efter lunch och glass packade vi in oss i bilarna och åkte mot vårt sista stopp innan hemfärden: Safariparken! Det var ganska häftigt att köra bland vargar, björnar och lejon men det gick lite för fort, man hann liksom inte njuta riktigt. Stanna bilen fick man absolut inte göra! Hasse körde och jag försökte knäppa kort med hans superfina kamera, men jag är ju ingen expert så det blev vad det blev av dom korten. Bilder från hela vår vistelse kommer i galleriet så småningom.

Sen for vi hemåt, möra, trötta och helnöjda. Tre helt underbara dagar!! Anton satte igång med att spela på sitt Nintendo och vi for mot Norrköping för att käka en hamburgare på vägen. Den bidde ingen hamburgare för Antons del. När vi stannat utanför McDonalds tittade Anton blekt på mig.

– Mamma, det känns som om jag måste kräkas…

Åh, panik! Ingen flygspya, snälla ingen flygspya… Fort in på toaletten med pojken, måtte vi hinna till porslinsskålen!! Men det kom inget kräks. Förmodligen blev han åksjuk, för vi körde efter Kristin och Patrick som i sin tur följde instruktioner från sin GPS. Vi snurrade hejvilt där i Norrköping och hade väl så gott som gett upp hoppet om att hitta nåt McDonalds när det stora gula M:et uppenbarade sig framför oss. Några morötter och lite läsk slank ner i gossen innan vi for vidare hemåt. Anton och jag sov som små grisar den första biten, men när vi började närma oss Dalarna var alla i bilen vakna och vi sjöng med till låtarna på stereon av hjärtats lust. 22.30 landade vi på vår garageuppfart, glada och upprymda av äventyret vi varit på men samtidigt väldigt glada att vara hemma igen. Mina ben var jättestela måste jag bara få säga! Tänk er själva, att gå konstant i 2 ½ dag, backe upp och backe ner, för att sedan sitta stilla med böjda ben i  en bil i tre timmar! Jag kände mig smidig som en trästock!! Medan jag packade in från bilen stoppade Anton mig.

– Mamma…vi åker tillbaks dit igen nån dag va?

Jepp, jag ska börja spara med en gång, sådär en tia i sparburken. Vem behöver resa till Mallorca, Grekland eller Thailand när man kan åka till Kolmården? Nästa gång ska vi förboka allt kul som vi inte gjorde i år, så jag slänger ner en tia till. Redan idag! =)

Vi klev upp i arla morgonstund och käkade en alldeles utsökt hotellfrukost, sen bar det av mot djurparken med en guide för att se alla savann-djuren släppas ut på frukostbete. Men vi fick jobba lite för det också! För djurparken ligger på en kulle, en hög jäkla kulle vilken medför att det är idel uppförsbacke för att ta sig dit. Men å andra sidan kan man med gott samvete stoppa i sig en och annan glass under dagen, för den energin förbrukar man lätt i dom där backarna!

Savann-frukosten var jättemysig, guiden berättade lite om varje djur och om hur morgonrutinerna på djurparkerna såg ut. Jag tyckte det var spännande att höra, Anton var mindre road.

– Okej, nu har vi sett noshörningen äta gräs. Nu går vi!

Tuva blev begeistrad redan på promenaden mot savannen när vi gick förbi säl-tanken. Där fanns fönster så man kunde se dem under vattnet och dom visade gärna upp sig, simmade förbi fönstren och strök magen emot dem. Tuva blev lyrisk!

Vi hann se mycket spännande, sälar, tigrar, apor, rovfåglar (jättehäftig flyguppvisning med dem). Tuva tyckte tigrarna var lite lata som bara låg och sov, så hon satte igång att gorma och skrika åt dom, och se då lyfte dom i alla fall på huvudet! När vi var utanför aporna så blev två apor oense och började föra ett himla liv, det gjorde intryck på den lilla damen.

– Apa apa…arg!

Men häftigast av allt var delfinerna. När vi satt och väntade på att showen skulle börja var hon otålig (och trött, vi gick på sista föreställningen klockan 17) så jag tänkte nästan gå ut med henne så Anton och Hasse i alla fall fick njuta av showen. Men när ljusen släcktes ner och strålkastarna tändes blev hon som förbytt. Med stora ögon såg hon på ljusen i vattnet.

– Åh, rosa….lila…mamma!

Det var samma färger som i hennes rum! Sen kom delfinerna in och började hoppa och plaska, då fick Tuva ett leende på läpparna så brett så hade hon inte haft öron så hade det gått ihop i nacken, och det satt kvar under hela föreställningen! När showen var slut och lamporna tändes ropade Tuva:

– Nej, nej. En till, en till!!

Tobbe, Anneli och Sofia kom och gjorde oss sällskap också! Det var stundvis lite svårt att hänga med på vem det var som Tuva pratade med eller om, för många namn låter ganska lika när hon säger dem…

Potta= Tobbe
Patta= Patrick
Pappa= Pappa (förstås)

Hia= Sofia
Ia= Anneli
Ita= Isak
Tia= Kristin

Anton blev mest betagen av Tiger World! Det var faktiskt ganska maffigt, kändes som att kliva in på en tempelgård. Och där låg de kungliga latmaskarna och bara jäste i solskenet. Vi måste ha gått igenom Tiger World minst 10 gånger och Anton var lika lycklig varenda gång!

När parken stängde återvände vi till hotellet för lite middag och mera lek i det magnifika lekrummet. Och jag fick vad jag förtjänade. Jo, ni förstår att om jag dricker för lite vatten och dessutom låter det gå för långt mellan måltiderna blir jag på ett jädra humör. Till en början. Sen övergår jag till att bli skakig och snurrig, få en helvetisk huvudvärk OCH ha ett jädra humör… Och jag borde ha lärt mig det vid det här laget. För jösse namn, jag är 28! Jag har provat det här ett par gånger. Men har jag lärt mig? Näää! Så efter en hel dag på Kolmården med alldeles för lite vätska och inget vettigt i magen sedan pastasalladen vid lunch (tack för den Anneli, den var himmelsk) så fick jag alltså vad jag förtjänade. Jag hade nog hoppats att den stadiga buffé-middagen skulle rädda mig, men nähä då. Det var bara att käka upp och gå och lägga sig. Men det var det värt, gud vad mysigt vi hade hela långa dagen!