Åh, lite mör är man då… Det är såå många uppförsbackar här!
Idag skippade vi savann-frukosten och låg kvar lite längre i sängen. Sen stökade vi ihop all packning, för man måste ut ur rummet före 11.00.
Sen började vi dagens tur på Tropicariumet, som ligger utanför själva djurparken. Och det visade sig vara ett smart drag, för när vi kom ut igen var allting genomvått! Det hade kommit en riktigt störtskur strax efter att vi gått in, men när vi kom ut sken solen igen. Tropicarium är jätteläckert, där kan man komma nära vackra, läskiga och lite småäckliga djur med en trygg glasruta emellan. Det är lite häftigt att bara vara två centimeter ifrån en svart mamba och veta att man är trygg. Tuva tyckte fiskarna var häftigast.
– Hej, hej! sa Tuva och vinkade åt fiskarna bakom glaset.
Fiskarna rörde på munnarna så det såg ut som att de sade ”hej” tillbax. Sista anhalten innan man går ut ur Tropicarium är ”klappa-en-fisk”-dammen. Där simmade två olika sorters rockor, en blåsfisk och två andra sorter som jag inte riktigt kan identifiera. Rockorna var riktigt keliga! Den ena, som var avlång och lite spetsig i framänden, var sträv som sandpapper. Den andra, som var mera rund, var slemmig och hal. Blåsfisken ville också kela, men jag hoppade över. Tänk om han skulle blåsa upp sig och bli taggig?!
Tuva försökte också klappa fiskarna, men hon var minst lika begeistrad av att man fick köra ner händerna i en stor pool och plaska!
Så många djur hann vi faktiskt inte titta på i själva parken, barnen fick leka av sig i Wild Camp (ett stort lekområde) och köra lite el-jeep. Efter lunch och glass packade vi in oss i bilarna och åkte mot vårt sista stopp innan hemfärden: Safariparken! Det var ganska häftigt att köra bland vargar, björnar och lejon men det gick lite för fort, man hann liksom inte njuta riktigt. Stanna bilen fick man absolut inte göra! Hasse körde och jag försökte knäppa kort med hans superfina kamera, men jag är ju ingen expert så det blev vad det blev av dom korten. Bilder från hela vår vistelse kommer i galleriet så småningom.
Sen for vi hemåt, möra, trötta och helnöjda. Tre helt underbara dagar!! Anton satte igång med att spela på sitt Nintendo och vi for mot Norrköping för att käka en hamburgare på vägen. Den bidde ingen hamburgare för Antons del. När vi stannat utanför McDonalds tittade Anton blekt på mig.
– Mamma, det känns som om jag måste kräkas…
Åh, panik! Ingen flygspya, snälla ingen flygspya… Fort in på toaletten med pojken, måtte vi hinna till porslinsskålen!! Men det kom inget kräks. Förmodligen blev han åksjuk, för vi körde efter Kristin och Patrick som i sin tur följde instruktioner från sin GPS. Vi snurrade hejvilt där i Norrköping och hade väl så gott som gett upp hoppet om att hitta nåt McDonalds när det stora gula M:et uppenbarade sig framför oss. Några morötter och lite läsk slank ner i gossen innan vi for vidare hemåt. Anton och jag sov som små grisar den första biten, men när vi började närma oss Dalarna var alla i bilen vakna och vi sjöng med till låtarna på stereon av hjärtats lust. 22.30 landade vi på vår garageuppfart, glada och upprymda av äventyret vi varit på men samtidigt väldigt glada att vara hemma igen. Mina ben var jättestela måste jag bara få säga! Tänk er själva, att gå konstant i 2 ½ dag, backe upp och backe ner, för att sedan sitta stilla med böjda ben i en bil i tre timmar! Jag kände mig smidig som en trästock!! Medan jag packade in från bilen stoppade Anton mig.
– Mamma…vi åker tillbaks dit igen nån dag va?
Jepp, jag ska börja spara med en gång, sådär en tia i sparburken. Vem behöver resa till Mallorca, Grekland eller Thailand när man kan åka till Kolmården? Nästa gång ska vi förboka allt kul som vi inte gjorde i år, så jag slänger ner en tia till. Redan idag! =)