Huga och huvva. Tillbaks i Göteborg.
Nu är det snart två år sedan vi var här sist. Tuva var i uruselt skick då, mitt emellan de två hemska skoven hon hade 2006. Tiden har gått men minnet har inte falnat, det var fruktansvärt den gången. All personal var som yra höns, ingen visste någonting om nåt alls. Allt var bara förvirrat, opersonligt och skrämmande. Vi har inte varit blyga för att tala om det heller, och vårt missnöje hade tydligen nåt även personalen på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus för den här gången var det snudd på att dom rullade ut röda mattan för oss. Men nu går jag händelserna i förväg! Vi tar bilresan först!
Ja, vi åkte bil. Förra gången provade vi tåget, men det var att jämföra med ett marathonlopp att sitta och hålla en överaktiv liten tösabit i flera timmar i en liten tågkupé. Bilresan gick som på räls, Tuva var nöjd och glad trots att det tog 7 ½ timma, med alla stopp inkluderade. Och så hade vi GPS som snällt talade om vart vi skulle köra. Men när vi kom in i Göteborg fick den frispel. Vi svängde en gata för tidigt och då blev det för mycket för lilla tanten i apparaten. Hon ville prompt ha oss att göra en U-sväng. På en trefilig väg som var enkelriktad…
På vänster sida såg vi hotellet svischa förbi på andra sidan ån, men hur skulle vi komma dit? GPS:en föreslog en omväg på närapå 2 km för att kunna vända. Paniken växte, Hans blev svettig av att hålla koll på alla bilar och spårvagnar, jag blev svettig av att försöka hinna kolla kartan och vägskyltarna för att hitta en väg tillbaka. Till slut hamnade vi på nån smal liten gata med återvändsgränd mitt i centrum-smeten.
– Nä, nu stannar vi på den här lilla parkeringsfickan och ringer till Peter (en vän som bor i Göteborg) sen får han lotsa oss till hotellet!
– Ja…svarade jag lite frånvarande medan jag kikade ut genom fönstret för att se vart vi kunde vara.
Vi stod utanför en stor, ståtlig byggnad med fasadflaggor. Hasse satt med luren i örat och ringde efter räddningen.
– Du, Hasse…här är ju hotellet. Det står ju Radisson Sas på huset…
Vi hade alltså kört vilse, och gett upp…på hotellparkeringen…
Nu är ju vi från lilla Långsta och bor inte så värst ofta på flådiga hotell, så vi kände oss som kungligheter när hotellnissen kom ut och tog hand om vårt bagage och parkerade bilen i garaget åt oss. Väl uppe på rummet hade vi lite problem att få på belysningen…vi knäppte på alla lampknappar, men inget lyste. Inte en endaste lampjäkel. Förutom den som satt vid dörren, en liten skylt där det stod ”card”. Och där fanns en liten korthållare. Efter lite huvudbry provade vi att sätta nyckelkortet i den däringa hållaren och voilá så lyste hela rummet upp! Vi kände oss nästan inte alls som bonnläppar…nästan. Sen kom hotellnissen upp med bagaget och tittade lite snett på oss när han var klar och vi bara sa tack och godnatt. I efterhand kom vi på det här med dricks…ger man det i Sverige också? Hur som helst så hade vi i alla fall inga pengar att ge pojkstackarn så han fick bli utan. Och så var det ju faktiskt en landstingsresa, då får väl landstinget ge dricks då. Eller?
Det var söndagen det. På måndag morgon var det upp med tuppen och iväg till sjukhuset. Under en hel dag stod Tuva ut med miljarder människor som klämde, kände, petade och tittade. Hela tiden med ett stort smil på läpparna. Först en sjukgymnast, sedan Överhövdingen med sällskap (jag kallar honom så, för han är liksom den som vet allt om den här sjukdomen) och till sist en ögonundersökning. Den var väl inte direkt höjden av effektivitet…först fick vi vänta i väntrummet, anmäla oss i receptionen, flytta till ett annat väntrum, träffa en ögonläkare som visade lite bilder för Tuva, sitta i väntrummet, träffa en annan ögonläkare som kollade lite på skelningen och gav pupillvidgande droppar, vänta i 30 min till Tuvas pupiller var stora som tefat, vänta i ytterligare 30 minuter i väntrummet och till sist träffa en tredje ögonläkare som kollade in i ögat. Herrejisses, kan verkligen inte en enda människa göra allt det? Det kan dom i alla fall i Falun…
Men själva mottagandet och bemötandet var helt annorlunda den här gången, som natt och dag. Redan innan vi åkte ner till Götet fick vi kontakt med vår personliga sköterska därnere. När vi väl kom dit tog hon emot oss och såg till att vi hade allt vi behövde och att vi visste vad som skulle ske och när. Innan vi gick hem presenterade hon oss för den sköterska som skulle ha hand om oss på tisdagen. Undersköterskan var densamma båda dagarna. Någon sådan planering hade dom inte 2006, då var vi glada om en endaste personal visste att vi låg på avdelningen. Den här gången var alla så gulliga och trevliga att jag funderade på om Överhövdingen hade radat upp allihopa och rappat dem på fingrarna… Men det var skönt, det kändes tryggt att veta att vi hade en specifik person att vända oss till som hade stenkoll på just oss. Härligast av allt var att vi träffade en av läkarna från Falun därnere på Silvias. Han var den förste vi såg när vi klev in på avdelningen och genast var vi lugna som filbunkar, både Hasse och jag. Den läkaren åker tydligen ner lite nu och då, jag hajjade inte riktigt varför. Han kanske gör nån slags praktik eller så, eftersom han också kan en del om mitokondriella sjukdomar. Hur som helst, det var guld värt att han var där.
Tuva var trött som få, men hon härdade ut hela dagen. Natten till igår somnade Tuva 03.15 och klockan 06.30 var vi tvugna att gå upp för att hinna göra oss i ordning och käka innan vi skulle vara på sjukhuset. Men hon är inte den som är den, om man somnar kan man ju missa något spännande och det kan hon ju inte gå med på!
Vårt hotell låg alldeles intill Nordstan, ett enormt köpcentrum med allt man kan tänkas behöva och lite till. Hasse och jag hade nog tänkt oss en liten shoppingtur där, det är ju inte varje dag man är i Göteborg dagarna efter löning och vi behövde ett och annat. Men efter sjukhusdagen var vi fullkomligt utpumpade, så det enda vi orkade göra var att leta rätt på en present till Anton som vi lovat honom. Det blev två nya spel till hans Nintendo DS, sen lämnade vi köpcentret och såg till att få lite god mat i krävan. Tuva kvittrade som en liten fågel med ögonen på halvsvaj, hon somnade inte förräns klockan 22.00, men då somnade hon fort kan jag lova. Jag lade ner henne i sängen och hon gjorde sin vanliga lilla protest.
– Åh nej, åh nej…poff! Så sov hon som en liten gris.
Och den sömnen behövde hon inför tisdagens stafettundersökningar!