Mmm…den borde heta så. Jag har varit på mitt livs första mammografi!
Jag är en sån där duktig människa som undersöker brösten varje månad, och förra gången så hittade jag alltså en plupp. Ja, det var mera en plupp än en knöl. Ringde tant doktorn som skickade en lapp till en annan doktor och så fick jag komma på mammografi. Mången skräckhistorier har jag hört om denna tortyrkamera och jag måste nog medge att alla berättelser varit ganska sanningsenliga. Maksinen i sig såg ju ganska harmlös ut, ända till jag var placerad framför den. Mitt yttepyttiga lilla bröst klämdes ut till platt plätt, det klämde så till den milda grad att jag funderade på om brösten kan spricka av för hårt tryck. Va konstigt det skulle se ut då, om sköterskan hissade upp den där lilla klämplattan och så låg brösten kvar där som en plätt fortfarande, utan att återfå nån form. Men det sprack inte, naturligtvis.
Och det var uppifrån och från sidan och höger och vänster, till och med lite av armhålan lyckades hon klämma ut i tvådimensionell vinkel och fotografera. Sen var det till att sitta i väntrummet med blåklämda boppisar och vänta…och vänta…och vänta…
Så kom sköterskan ut igen och sa att vi skulle ta lite flera bilder, närbilder. Då tar dom en mycket mindre klämplatta, som klämmer ihop ett mindre område vilket får till följd att trycket blir nåt gröndjävulskt mycket högre på den lilla fläcken som ska röntgas. Och sen vänta igen….
En ärtig skötersa visade mig in till doktorn som skulle göra ultraljud, jättetrevlig läkare. Manlig, vilket jag först tyckte kändes lite olustigt, men han var så proffsig så det spelade ingen roll vilket kön han hade.
– Ja, här ser vi en liten sak som ser ut som en bindvävsknuta. Det är inget farligt, såna brukar man kunna ha flera av.
Min lilla plupp var alltså förmodligen en bindvävsknuta, farbror doktorn hittade två till såna i det andra bröstet också.
– Nu ska jag ta cellprov från dom här knutorna, som vi tittar på i labbet. Om man där skulle hitta några oklarheter så får du komma tillbaks och göra en biopsi. Vi bedövar inte först, utan jag sticker in nålen och tar provet bara. Det går fort.
Jaha ja, hoppas det då. När dom tar cellprover så kollar dom med ultraljudet så dom träffar rätt, och doktorn vände så snällt skärmen så att både han och jag kunde se vad som hände där inne i bröstet. Det var inget sånt där diskret stick som när man ska ta blodprov, det var mer som när jag pickar bakpotatisen innan den ska in i ugnen. Och provnålen såg ut ungefär som min potatissticka, när jag tänker efter. Och varför tittade jag på skärmen? Gud va korkat! Själva sticket gjorde ju ganska ont i sig, men att sen se nålen på skärmen gjorde ju bara att det kändes som om det gjorde ännu ondare. Doktorn pickade och påtade omkring med nålen ”för att få loss tillräckligt med celler”. Eller på ren jävelskap, vad vet jag? Ett potatisstick i varje bröst blidde det. Aj aj aj…
– Ja, då skickar vi ett brev med provsvaren. Men det såg ut som harmlösa knutor. Överhuvudtaget finns det nästan ingen andledning att tro att det skulle röra sig om bröstcancer. Du är så ung och frisk i övrigt så.
Jaha? Så tortyren var alltså bara för nöjes skull? Ja, själva bröstplattandet kanske var nödvändigt, men om det är så himla minimal sannolikhet att mina pluppar skulle vara nåt annat än just pluppar, var han då tvungen att potatispicka bägge boppisarna?
Jag tycker att nån borde uppfinna pappografi, så karlarna fick genomlida samma sak som vi. En liten kall stol som dom kunde sitta på och se sina genitalier bli ihopmosade först från sidorna och sen uppifrån. Faktiskt!
– Ha det så bra nu, så kallar vi dig igen om ett år! sa doktorn när han skakade min hand.
Åh…om ett år…jag kan knappt bärga mig! Inte…