Det skulle bli en sån mysig fredag. Igår avslutade jag en underbar dag med att ta en joggingtur på 5 km i solnedgången, det var fullkomligt magiskt. Solen går ju ner rätt sent så här års, så det var inte mycket liv i byn. Nästan inga bilar, alla människor låg och sov, men fåglarna kvittrade glatt och ett å annat rådjur prasslade omkring i skogen. Kor och får betade stillsamt i sina hagar, doften av gräs och syén kittlade i näsan. Ah, det är livet det!
Imorse vaknade jag tidigt, Anton ropade från sitt rum. Han ville att jag skulle krypa ner hos honom en stund innan vi gick upp. När jag reste mig upp dunkade huvudet så jag trodde det skulle gå i tusen bitar. Vad nu? Drack jag för dåligt med vatten igår? Det var inte migrän, inte spänningshuvudvärk. Bara en jädra huvudvärk. Nåväl, vi kröp ner under täcket och somnade gott. Vaknade en timma senare, huvudvärken var kvar. Upp, göra frukost, ta upp Tuva som låg och kvittrade i sängen. Lagom när jag satt henne vid frukostbordet började jag kallsvettas. Nåt lurt på gång, bäst att väcka Hasse (som jag hade tänkt ge en lång sovmorgon eftersom han åkt på ett förkylningsvirus). Hasse hann nätt och jämt kliva upp och klä på sig, sen ville min frukost upp igen. Per omedelbums! Det gjorde ju inte just huvudvärken nå bättre…
Jag är inte så bra på att vara sjuk, jag blir rastlös och brukar försöka lomma på med vardagssysslorna ändå. Men idag protesterade jag inte när Hasse skickade mig tillbaks i säng. Det snurrade och dunkade i huvudet hur jag än låg, men till slut dåsade jag till. Vaknade till lite lätt när Anton klättrade upp i sängen med nåt i handen.
– Tänkte att du kunde behöva honom nu. Sov gott, mamma.
Han hade sprungit upp på sitt rum och hämtat Sixten. Det är en gammal, gammal tyghund som gått i arv. Först hade min bror honom, sedan ärvde jag honom när brorsan blivit lite för stor för gosedjur. Och sedan har Anton tagit över honom. Pälsen är sliten och noppig, stoppningen är tillplattad, ögon och nos trillade bort för länge sedan och har ersatts med ögon och nos av rosa och svart garn. Han har varit med om mycket, Sixten. När jag var liten och blev mörkrädd lade jag ett av hans långa öron över mina ögon och snusade honom på halsen. Han luktade så tryggt. Jag blev så rörd av Antons gest att jag var tvungen att fälla en liten tår där, under Sixtens öra. Anton låg kvar ett bra tag, alldeles tyst. Smekte mig lite på armen och såg till att jag hade det bra. Gullunge.
Runt tre på dan började jag bli så hungrig att jag struntade i om allting skulle komma upp igen, jag var tvungen att äta. Då kom min kloke son in i köket.
– Det är bra om du äter, mamma. Men ät inte samma sak som du åt till frukost, det kanske var det som du blev dålig av!
Så jag ställde snällt in frukostflingorna i skåpet igen och tog en macka istället. Han hade ju faktiskt en poäng i det han sa.
Ja, dagen blev inte alls som vi hade tänkt. Vi skulle påta lite i trädgården, åka ut och uppvakta svärfar på födelsedagen och kanske njuta av ett gott glas vin på kvällskvisten. Jag har mest spenderat dagen i horisontellt läge, trädgården har fått vara ifred och nå vin vill jag då rakt inte ha. Men Hasse och Anton for i alla fall ut till svärfar och kalasade lite. Anton höll på att få panik när han insåg att vi kanske inte skulle åka på nåt kalas. Tuva och jag stannade hemma å lekte på golvet, men hon var väl medveten om vart pappa och Anton var.
– Mamma…tåta? frågade hon var femte minut.
– Ja, pappa ska ta hem lite tårta till dej gumman.
– Jaa…tååta!
Hon verkade inte det minsta bekymrad av att mamma låg ner och lekte, vi hade lika kul ändå. Zingo låg bakom mig och petade på mig med jämna mellanrum, som för att kolla att jag höll mig vaken. Gullvovve.
Nu är klockan snart ett på natten, eller morgonen beroende på hur man ser det. Jag börjar återvända till de levande. Imorgon ska sonen få en stor fet glass, hunden ett tuggeben och Tuva en bit till av den där tårtan. För även om de kan driva en till vansinne ibland, så kan de vara himla gulliga när mamsen och papsen är lite hängiga!