Permo, permo, permo!!!

Kan ni gissa vad vi har gjort i två dagar?
Japp, kört permo. Och kört permo. Och kört permo!
Den kom hem igår morse och har varit föremålet för Tuvas odelade uppmärksamhet sedan dess. Hon älskar den!! Vi kör den bara ute, dels för att vi inte är så himla haj på att ratta den i trånga utrymmen och dels för att den inte är tänkt som Tuvas primära transportmedel inomhus. Där är det fortfarande Humlan som gäller.
Permon ska vi använda för utomhusförflyttning och så är det tänkt att hon ska ha den i skolan för att bli mer mobil där. Långpromenader har det redan blivit, fast då är det Hasse eller jag som kör. Och Tuva bara njuter.
Men hon kan köra den själv också. Hon har fått häng på framåt och bakåt, men det vill gärna gå runt runt också. Jag är ganska impad av att hon redan fått nåt som helst häng på hur den fungerar, jag tycker själv att den kan vara knepig att ratta.
Grannen, som också kör permobil, hänger på och hjälper Tuva att övningsköra. Härliga Håkan!

Ikväll tog jag med mig på både hunden och Tuva på kvällspromenaden. Bara en kortis, men jag måste ju öva. Det var inte det lättaste kan jag säga…vovven hade som vanligt ingen som helst respekt för den där klumpen som hänger längst bak i kopplet (dvs matte) utan försökte gå som han behagade medan klumpen envist kämpade emot för att kopplet inte skulle trassla in sig i permobilen. Tuva fick finna sig i lite ryckiga start och stopp när vovven och matte inte riktigt kunde enas om en och samma färdriktning… Men skam den som ger sig! Ett par promenader till så får vi nog kläm på det.

Vi var och spelade minigolf i onsdags, barnen och jag. Anton var uttråkad till bristningsgränsen och Tuva väntade så otåligt på att det skulle bli torsdag (=permoleverans) så hon höll på att krypa ur skinnet. Så vi styrde mot minigolfbanan. En ny bana, eller tja ny för oss i alla fall. Vi for till Husby, pyntade för golfklubbor och bollar och sen kom jag på att jag glömt kolla att vi överhuvudtaget kunde ta oss ner till banorna. De ligger vackert placerade invid älven, men man måste ta sig ner för en sluttning för att komma till dem.
Som väl var gick det alldeles utmärkt att ta sig ner med rullstolen.

Vacker utsikt från golfbanan

Anton konstaterade omedelbums att det inte var nån tävling (han är en urusel förlorare) och började genast beta sig igenom banorna i rallytempo. Det där med att vänta in sina medspelare såg han ingen poäng i. När Tuva och jag var färdiga med bana 1 var Anton på bana 5. Av 12.
Jag hade tänkt att Tuva och jag skulle samsas om en golfklubba, hjälpas åt att slå ut bollen och sen kunde jag slå resterande slag för att få bollen i hålet. Så tänkte inte Tuva. Hon tänkte att få hon väl tag på klubban så kan inte Hin Håle själv ta den ifrån henne… Så jag fick på nåder lov att hjälpa henne slå första slaget och om det inte blev hole-in-one fick jag peta ner bollen i hålet med foten!
Anton fick för övrigt hole-in-one på alla banor. Enligt hans egen utsaga.

Anton ”Parnevik” Krogh

Tuva ”Tiger” Krogh

Banorna var annorlunda…

…väldigt annorlunda. Men roliga!