Death by garlic

Vilket sätt att dö på. Mördad med vitlök.
Detta grymma öde gick min i övrigt finfina aioli till mötes ikväll. Jag har aldrig gjort egen aioli förut, men med den grymt goda limeaiolin vi åt på restaurangen i onsdags färsk i minne fick jag för mig att svänga ihop en citronaioli till aftonens lax på sparrisbädd med varma körsbärstomater. Låter ju himmelsk gott, inte sant?
Så jag svängde ihop en aioli enligt konstens alla regler men tvekade lite när jag kom till vitlöken. Två klyftor på den lilla mängden aioli lät lite väl mycket. Men å andra sidan brukar det floppa när jag avviker från recepten så jag gjorde som det stod. Konsistensen blev fin, det doftade himmelskt av citron och smakade APA av all vitlök. Skit. Jag dödade den. Med vitlök. Körsbärstomater blev inte bara varma utan halvt om halvt friterade eftersom jag glömde bort att jag satt på plattan, där kastrullen stod med olja i botten. När jag hällde i tomaterna fräste det så högt att både Tuva och jag lättade från golvet.
Men lax blev det i alla fall. Men nån ”man-tager-vad-man-haver-gräddfil-och-majonäs-å-citron” -historia.
Nästa gång Hasse frågar vad det blir för middag ska jag inte svara med en tjusig utläggning om aftonens eminenta meny utan bara svara ”Förhoppningsvis något ätbart”…

När katten är borta dansar råttorna på bordet, alltså passar vi på att äta lax när Anton inte är hemma och måste känna lukten av den (i hans tycke) hemska fisken. Anton har nämligen åkt på lite semester till mormor och morfar!
Vi var där allihop i helgen, for ner i lördags och stannade till måndag kväll. Bara var tillsammans och hade det bra.
Jag, mitt förvirrade skrälle, åkte ifrån en av Tuvas viktigaste mediciner, men det löste sig ju det också. Jag brukar ha järnkoll på dem, men det har alltid bara varit två av alla hennes medikamenter som behövt stå i kylen. Men nu har de ändrat rekommendationerna på ännu en medicin, så det ska också kylförvaras. Min hjärna har inte kopplat det än. Enligt den så är det två flaskor som ska med ur kylen, inte tre.
Tur då att de har jourapotek i Västerås som hade massor av just den medicinen i lager.

I måndags kom min kusin ifrån Skåne upp och hälsade på med hela sin underbara familj. De hade varit i Stockholm över helgen och var på väg hem igen, så vi passade på att sammanstråla i Hummelsta. Det är 9 år sedan vi träffades sist, på vårt bröllop. Sedan dess har kusinen Johan och hans vackra Kristina hunnit få två underbara och docksöta barn som vi fick glädjen att träffa i måndags. Anton kopplade på stora charmen för att få igång Moa (7 år) att leka, men det gick sisådär. Det är ju lite halvläskigt, för att inte tala om pinsamt, att bli ihopföst med pappas kusinbarn sådär när man aldrig har träffats förut. Lille Noel (3 år) var däremot bara blyg en liten stund, sen hade han charmat oss allihop. Särskilt stort intryck gjorde han hos Tuva, som sade Noels namn 3 gånger i minuten hela vägen hem. Det blir 270 gånger det!

När vi så skulle lämna mormor och morfar igår kväll hade Anton beslutsångest. Erbjudandet om att få stanna en eller några dagar till fanns och han kunde inte bestämma hur han ville göra. Klart han ville stanna. Och klart han ville åka med hem. Suck! Det är inte lätt att vara liten.
Nåväl, han bestämde sig. För att stanna. Ända tills vi hade packat in i bilen och kramades hejdå. Där brast det, och vi packade in gossebarnet i bilen. Åh, jag kommer ihåg hur det kändes när man själv var liten. Den där enorma klumpen i magen som vandrade upp i brösten och hotade att antingen explodera eller kväva dig. Lilla, stora Anton.
När vi väl var hemma i Långshyttan kom klumpen tillbaka igen, men nu för att han längtade vansinnigt efter mormor och morfar och önskade att han stannat.

Men problem är till för att lösas, vi ringde mormor och morfar idag och Anton var hur välkommen som helst. De mötte Hasse och Anton på halva vägen. Jag har inte hört något från Anton än, men jag anar att ett telefonsamtal inte är långt bort, det börjar dra mot läggdags. Det är då det är som svårast att vara ifrån mamma och pappa…

3 reaktion på “Death by garlic

  1. Karoline

    HAHAHAAAHA!! Du är så rolig!=D skrattar ofta högt för mig själv, då jag läser om dina bravader!=D UNDERBART!=)

  2. Annelie

    Jag var aldrig så tuff som Anton och vågade sova borta. Förutom hos grann flickan en kilometer bort. Mins hur arg min mormor och moster var men här kunde jag gå hem till och med i nattlinnet.

  3. Helena

    Hej mina kära vänner :-)

    Har i två års tid bara använt datorn till att betala räkningar med. Men har för några dagar sedan införskaffat mig en ny mobil telefon, på tiden förresten. Har nu lugnt på jobbet och försöker lära mig den. När jag äntligen kom ut på nätet tänkte jag -och vad ska jag göra här? Ni finns som alltid i mina tankar så försökte komma ihåg vad er sida hette Å vips där var ni ju :).
    Har nu suttit å läst med ett leende på läpparna.
    Du skriver ju suveränt Ida, å Hasse är värsta mästerfotografen. Hur går det med Tuvas nya rulle?
    Nu måste jag komma å hälsa på er. Hälsa barnen så gott.
    Många kramar till er från mig.
    Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *