När Anton föddes klipptes navelsträngen. Sedan dess har den långsamt växt ut igen, bit för bit. Ja, alltså inte på riktigt, jag menar bildligt talat. Min förstfödde har blivit mer av en morsgris för varje dag, men jag menar inte det på ett negativt sätt. Påfrestande, måhända, men inte negativt. Han har varit väldigt bunden till Hasse och mig, men också till huset. Det är sällan han vill åka hem till en kompis och leka, då får kompisen hellre komma hit. Enda undantaget är väl när han är med farfar, då går det att dra iväg och vara borta hela dagen.
På sistone har han (ja, Anton alltså, inte farfar) inte ens kunnat sova sig igenom en hel natt utan att släntra ner till vår säng minst ett par gånger för att försöka smyga sig ner och få sova hos oss. Att sova en natt borta, utan vare sig mamma eller pappa, har varit en otänkbarhet. Att ha en kompis här på övernattning har varit nästan lika illa, då kan ju sonen inte släntra ner mitt i natten för att sova mellan mamma och pappa, det vore ju pinsamt. Och jäkligt trångt i den händelse att övernattande kompis vill hänga med ner. För mitt inre öga har jag sett skräckscenarion av Anton, 16 bast, som kommer tassande ner på natten och försöker maka på Hasse och mig så att både Anton och eventuell flickvän får plats.
Men när han nu i somras tog mod till sig och sov över hos mormor och morfar, själv, tror jag minsann att något hände. En liten pusselbit som föll på plats kanske, vad vet jag. Eller så klipptes navelsträngen av, igen.
För nu sover han borta, igen! Hos mormor och morfar, igen, men den här gången i husvagnen på Säters camping! Ikväll blir andra natten och han visade inga som helst tecken på att vilja följa med hem istället. Det känns underbart, mest för hans skull. Att han upptäckt att världen inte rasar samman om han inte är hemma, att det går att sova utan mamma och pappa och att det till och med kan vara ganska roligt, och spännande!
Han har hittat en kompis där på campingen, blott ett år äldre än han själv. De går och badar, härjar på lekplatsen och tar sällskap till kiosken. Idag när jag kom dit kunde jag svära på att gossebarnet växt med minst en decimeter. Min lille, försynte förstfödde har minsann blivit stora grabben! Och är på semester, med mormor och morfar. Helt underbart!
det går fort när det börjar Ida..snart sitter du o önskar att det aldrig hänt..eller att det i alla fall inte gått så fort..tro mig..jag har sett fyra stycken lämna boet..lika ”plötsligt” varje gång =)..kram Irene