Länge leve kärleken!
I onsdags var det precis nio år sedan Hasse och jag sade ”ja” till varandra. Nio år!!
Vart i hela friden tog dom vägen? Svisch!
Var det inte igår vi stressade som galningar för att hinna med både smink, frisyr, fotografering och vigsel?
Å ena sidan känns det som om det inte kan ha gått nio år allra redan, å andra sidan känns det som om Hasse och jag varit tillsammans hela livet. Det känns självklart på något vis, att det är vi och ska vara vi. Jag trodde att det där med en kärlek som växer och djupnar för var dag bara var sliskigt kiosk-roman-trams, men ack så fel man kan ha. Jag älskar dig, Hans Krogh. Mer än du någonsin kan förstå och mer än jag någonsin kan uttrycka.
Vi firade med att gå ut och äta middag, bara Hasse och jag. Tog några timmar att bara vara med varandra. Barnen led inte av det, jag tror att de hade blivit prilliga båda två av att sitta still vid samma bord i 2½ timme! Tuva var med Linda och Anton bjöd in sig själv på middag hos farfar, och bestämde också deras meny. Det blev taco-middag i Rörshyttan!
Jag har förresten inte lyckats få till något tjusigt ”efter”-kort på barnens frisyrer. Men den som väntar på nåt gott…får förmodligen vänta lite till!