Grabbarna grus

Det är Anton och Zingo det, grabbarna grus. De är båda lite hypade just nu, var och en på sitt eget vis.
Anton har skjutit iväg på längden sista halvåret och balans å koordination hänger inte riktigt  med i svängarna tror jag! Det snubblas, ramlas, tappas och välts saker till höger och vänster. Ofta flera gånger om dagen.
Det är bestick som vid varje måltid på något underligt vis far i golvet, glas/muggar/flaskor med drickyoghurt spenderar lika mycket tid liggande som stående på bordet. Han snubblar, men inte över kvistar, stenar eller ojämnheter i marken utan som regel på plana backen, över sina egna fötter. Hihi, det är inte lätt att vara liten, på väg att bli större!

Zingo är hypad av helt andra anledningar! Löptikar!
Nog brukar han bli ding i bollen när det börjar dofta löptik, men jag tycker tametusan att det blir värre för varje gång. Just nu vet han inte vart han ska göra av sig själv, det ser ut som om han helst skulle vilja krypa ur sitt eget skinn och springa ifrån det!
Häromnatten var han rastlös, kunde inte ligga still, snubblade ur sin hundsäng och travade fram för att tungt lägga huvudet på sängkanten. Så brukar han aldrig göra. Normalt börjar han slöa till vid nio-tiden och ligger då bara och väntar på att vi ska bära in Tuva till hennes säng så att han också kan gå och lägga sig.
Vi tänkte att han kanske var nödig, så Hasse tog ut honom en sväng. Zingo kissade pliktskyldigt på närmsta buske och kilade sedan hem. För att leta rätt på favoritleksaken, bära den till sovrummet och trycka upp den i ansiktet på mig.
– Ska vi leka, matte?!

Nej, klockan är två på natten, vi ska SOVA!!

Men det är goa, våra grabbar.