Äntligen har jag lyckats söva troll nummer två, jag trodde aldrig hon skulle ge sig! Men med tålamod, list och uttröttningsmetoden gick det ju vägen, efter tre timmars nötande! Hon låg på min vänstra arm, så min högra fick kontrollera hennes båda armar som bara ville vifta medan jag med mitt ben fick hålla ner hennes som också de ville vara med i leken. Och så var det ju huvudet också, som hon ständigt lyfter i liggande läge, det fick jag hålla ner med min kind. Jag såg nog ganska rolig ut!
Troll nummer ett var mer lättövertalad, ett ”god natt”, en puss på kinden och så var det klart!
Fast idag ser de ju inte ut som troll längre, det gjorde de dock igår. Jisses amalia vilket burr till hår de hade, bägge två. Jag fick kamma länge och väl för att hitta Tuva under alla bångstyriga och slitna lockar på morgonkvisten. Problemet var dock åtgärdat före mellis genom en tur till världens bästa frisör: Frida! Ingen har väl sån snits med saxen i kombination med en ängels tålamod!
Igår när vi skulle gå från bilen till andra sidan gatan kom en liten grön bil i världens fart, jag högg tag i sonen och hindrade honom från att gå över gatan som han tänkt. Nog för att trafikreglerna säger att bilister måste stanna för fotgängare på övergångsställen men jag litar inte på att folk kan sina trafikregler, eller har vett att följa dem. Föraren måste ha hört mina tankar, ty denne ställde sig på bromsen och stannade bara några millimeter ifrån de vita ”Herr Gårman” strecken.
– Det kan vara svårt att få hejd på de där småbilarna, mamma, för de har ju sån kraftfull motor! utbrast Anton.
Jag kunde inte annat än brista i skratt och eskortera min lille filosof och hans lillasyster över vägen. Kraftfull motor? Vad får den där 7-åringen allt ifrån?!
Klippningen gick som en dans, Frida fick förmodligen både ryggskott och nackspärr av att hänga med i Tuvas svängar och kast i rullstolen. Anton var ju lite lättare att frisera, så länge Frida hängde med i alla TV-spels-termer så satt sonen nöjd och stilla. Frida är numer officiellt proffs på Super Mario.
En klippning efterföljs alltid av ett obligatoriskt besök på fiket tvärs över gatan, inte ens naturkatastrofer eller kärnvapenkrig skulle kunna ändra på detta faktum. Sonen beställde en jättemaräng med choklad på och en Fanta, sockerkicken fick han på köpet. Förutom socker är det väl i princip bara ägg och färgämnen i den beställningen. Jamen, han får ju sockerkick av ett tuggummi så om han nu skulle fika kunde han ju få trycka i sig så mycket socker det bara gick. Halvvägs genom marängen satte kicken in, gossen fick myror i brallorna och började leka så smått på stolen. Snart for han omkring och försökte leka diskret, så att det bara såg ut som om han gick och sträckte lite på sig här och var. Lite vid kassan, lite vid ett annat bord. En sträck här, en sträck där. Och lite nästan ljudlöst mummel, bara jag kunde identifiera vad han sa för något. Han lekte Super Mario, förstås.
En liten tösabit på omkring året (gissar jag) satt vid ett bord intill och fick stora ögon för Anton. hon blev lyft ur sin stol och fick tillåtelse att röra sig inne på fiket (det är ett litet fik, så föräldrarna hade full uppsikt). Genast gled hon fram till vårat bord och tittade med stora, bruna ögon på min son. En trevande liten hand vinkade lite generat, och till hennes stora glädje vinkade Anton tillbaka! Genast for hon iväg som en pil till sin stol och började krafsa igenom sina tillhörigheter. Aha, mössan! Hon kom snart tillbaka med en svart Barbamamma-mössa som hon stolt visade upp.
– Mm, jättefin! sade Anton
Oh, tösabiten blev om möjligt ännu lyckligare. Hon höll mössan högt i luften och släppte den på golvet.
– Ojdå, sa Anton och plockade upp den åt henne.
Vips, så var världens roligaste lek född. Flickan höll upp mössan och släppte den, Anton plockade upp och återbördade den till flickans hand. Hysteriskt roligt, i hennes ögon. Till slut var det hysteriskt roligt även i Antons ögon. Bara för en stund avbröt de sin lek, när flickan såg Tuva i rullstolen. Hon gick fram, pekade på de vackra hjulsidorna med humlor och blommor, tittade på Tuva och klappade henne på armen.
– Fin! sa Tuva stolt om sitt vrålåk.
Flickan fnissade till svar och återgick till sin lek med Anton. Tuva var också med i leken, hon skrattade hjärtligt varje gång mössan föll till golvet. Jag hade kunnat sitta där i evigheter och bara betrakta deras underbara, raka och okomplicerade samspel. Vart tar allt det där vägen när vi blir vuxna? Vart, längs vägen, blir allt så jäkla komplicerat? Tänk om vi skulle kunna göra så, bara stövla fram till nån på fiket och säga:
– Tjena! Du ser ju trevlig ut, vi tar och hänger lite!
eller
– Wow, snygg rullstol alltså! Får jag kolla lite på den?
Ja varför är det så komplicerat det undrar jag med. Barn som möts ser en kompis att leka med. Nu mera när jag går på ett fik får det bli sockerfritt jag är diabetiker. När jag var hos läkaren i onsdags så var han alt mer än nöjd.
Fick hjöd dos på tableter, nästa steg är insulin sa han. Jag får nog ta han på orden och göra som han säger
Kram från Annelie